Ser man på

Tänka sig. När fan blir gammal blir han religiös. När jag blir gammal blir jag med barn - och behåller det. Har inte riktigt fattat vad det är som hänt än. Väntar på mensen hela tiden, trots det positiva g-testet. Ska till gyn och kolla om en vecka eller två.

Här har vi något som kommer att utveckla mig enormt! Det ska bli roligt att följa med och se vad som händer, hur jag utvecklas och vad jag kommer att känna, tycka och göra.

Att säga nej

Jag har blivit bättre på det. Att säga nej. Numera kan jag säga ifrån bättre. Inte alltid. Men oftare.

Jag kan säga ifrån i diskussioner med maken. Säga ifrån när det gäller hans jobb. Nej, jag accepterar inte att du jobbar över idag igen. Nej, du ska inte acceptera att din kollega går på semester i tre månader i sommar och lämnar allt jobb till dig. Nej, du får inte svara i telefon på landet i sommar och "vara jour".

Jag säger också oftare och oftare nej till sociala evenemang. Jag behöver inte vara med på precis allt. Det är inte nödvändigt att ha varje kväll och varje helg uppbokad med roliga saker. Det är precis lika skönt, och väldigt nödvändigt, att vara hemma tillsammans med maken, laga mat, äta tillsammans och sedan bara prata, titta på tv och somna. Små saker som har väldigt stor betydelse för mig.

Käppar i hjulen

Jag har tyckt på senare tid att jag börjat må bättre. Att jag numera klarar av att träffa människor, både okända och kända. Jag skyr inte större folksamlingar i samma mån nu som för ett par månader sedan. Jag klarar av att gå på en middag utan att vara totalslut efteråt. Jag har till och med börjat fundera på arbetsträning.

Så kommer de. De små, små käpparna i hjulet. Tuvorna som stjälper lasset. Ett negativt besked på en del i en större grej gör att jag vill skippa allt. Strunta i det. Avboka allt på en gång och bara gå i ide och skita i allt. Vill inte. Orkar inte. Gråter.

Jag orkar inte ta mig runt hinder. Jag orkar inte fundera ut alternativa vägar som det kanske skulle funka på. Har ingen lust att fixa och trixa och göra så att det funkar ändå, med bara lite strul. Jag vill inte ha halva lösningar. Jag vill inte ändra i det som var bestämt.

Vad ska du bli när du blir stor?

Det här är något som inte bara sägs till små barn utan vi vuxna använder det också. Kanske på skämt, men ofta på allvar. Många säger "Jag har ingen aning om vad jag ska bli när jag blir stor" och menar att de visst har ett yrke, ett jobb som de tycker är rätt ok och en stabil ställning i samhället. Men de vill kanske ha något mer, de drömmer om att göra någonting annat, egentligen. Och kanske ska de en gång förverkliga det, men än så länge är de rätt nöjda med vad de har. Nöjda med drömmen också.

Sen finns vi andra som faktiskt inte vet vad vi vill göra. Inte vet vad vi drömmer om, inte vet vart vi är på väg. Som ofta säger "Jag vet inte vad jag ska bli när jag blir stor" och menar det, vi vet inte alls, fast vi är stora.

Idag fick jag en kommentar som ställde det här på huvudet för mig. Visst är det konstigt när ord man brukar använda används i ett aningens annorlunda sammanhang och då betyder någonting fullkomligt annorlunda. Hur något välkänt blir någonting skrämmande och utmanande.

Såhär sa han:
"... vad ska jag bli när jag blir stor.

Jag har faktiskt aldrig känt så. Jag har inte reflekterat över det. Det är vad jag är NU som varit min grej. Det är ju på något sätt enda jag kan påverka.

Hänger du med?"

Visst hänger jag med. Men jag blev arg. Irriterad över att han slår sönder min livboj, den att jag inte vet. För visst är det så, jag identifierar mig med att jag inte vet vad jag ska bli när jag blir stor. Det är en trygghet för mig att säga det, med en liten suck. Få medhåll från andra som tänker likadant. Och så kommer karln och talar om för mig att jag ska leva i nuet! Det trodde jag ju att jag gjorde! Ja, ni ser kanske mitt dilemma.

Jag gillar att få såna här knuffar. Det för mig framåt. Två steg fram, ett steg tillbaka.