Andas in, andas ut

De lämnade mig

2010-08-17T19:43:00.001+02:00

Jag trodde att det var en vecka. I mina mörka stunder tänkte jag att det var nog kanske två veckor. Igår tog jag mod till mig och frågade. Fyra veckor.

Jag var fem år. Jag hade just förlorat min lillebror. Mina föräldrar försvann. I fyra veckor. För att läka sina sår. Utan mig.

Mor hade ringt en psykolog för att höra om man verkligen kunde göra så. Lämna sitt barn en månad. Visst, sade den personen. Det tar barnet inte skada av.

Pyttsan.

Andras ångest

2009-11-06T15:36:00.002+01:00

Två sidor av samma mynt:

"X är förkyld och din mor tyckte att jag skulle berätta det för dig. Här får du prata direkt med henne."

"Ja, här är det inte så bra, X har flunsan och är jättedålig, kräktes upp alvedonen och nu får h*n inte äta mer för då kan det bli en överdos."

Jag orkar inte riktigt med hennes ångest också. Nu är hon övertygad om att alla barnbarnen kommer att dö i svininfluensan.

Igår ringde hon och berättade att små barn också får vaccineras snart och att jag skulle se till att få det gjort. "Gör det nu!" sa hon flera gånger. Till slut sa jag att jag måste få tänka på det och att jag inte är speciellt orolig. "Ja, det är klart att du gör som du vill, det är därför jag säger att du ska fundera." svarar hon då...

Hon mår inte bra nu, det vet jag. Hon har en depressiv period och mår riktigt dåligt. Men jag klarar inte av att hon lägger detta på mig. Jag har mina problem, jag orkar inte med hennes ångest också. Jag förstår att hon är orolig - hon har redan förlorat ett barn och vill inte förlora fler. Och det förstärks av det tillståndet hon är i just nu.

Ångest?

2009-11-04T14:01:00.003+01:00

Är det såhär ångest känns? En lättare variant, i alla fall.

Jag hade planerat att åka in till jobbet för vårt traditionella veckofika. Jag är inne på min tredje vecka av sjukskrivning och ska kanske börja jobba på måndag. Alltså tyckte jag det var en god idé att åka in på fikat och få lite tårta. Det är så gott som alltid hembakt och denna vecka var det en kollega som ville fira något speciellt, så h*n har bakat tårta.

En timme innan bussen skulle gå började det. Lättirriterad, sur och arg över ingenting. Våndas över att behöva gå snart. Snäser åt liten och har ingen stubin alls. Rädd för vad folk ska säga och vad jag ska behöva svara.

Jag har underbara kollegor, de bryr sig och de skulle tycka det var jättetrevligt att jag kom. Men jag kan inte. Det går inte. Jag mår piss och blir sur och arg för minsta sak. Klump i magen, obehagskänslor i hela kroppen. Det får jag inte när jag öppnar mailen hemma, men tanken på att åka in dit... Nä, det funkar liksom inte.

Återkommer

2009-10-22T12:12:00.002+02:00

Jag återkommer hit. Nu behöver jag verkligen andas in och andas ut. Och jag behöver ventilera mina känslor alldeles anonymt.

Graviditet 2 är ett faktum - yay! - och när krämporna slog till alldeles för tidigt, strax efter vecka 12 ramlade jag ner i ett hål. Att behöva gå nästan 30 veckor och ha ont i händer och höfter kändes övermäktigt. Denna gång kunde jag inte heller motivera mig med att det snart går över, att det snart blir bättre, bara bäbis kommer. För det blev det ju knappast förra gången.

Rädslan för att få en lika jobbig förlossning med stor blodförlust och efterföljande depression kom upp. Plötsligt fann jag mig tänka katastroftankar så fort sambon var sen eller barnet var tyst. Jag smög upp på nätterna för att kolla att h*n andas och var allmänt orolig för det mesta. Det är inte bra!

Tack och lov har jag sökt hjälp och fått både terapihjälp och en sjukskrivning. Nu ska jag verkligen ta hand om mig själv och se till att göra roliga saker.

Ett år sen jag skrev senast

2009-06-07T20:51:00.004+02:00

och jag skriver i samma ärende.

Dock faller jag inte denna gång. Jag iakttar, njuter och lär mig massor om mig själv. Jag har hunnit en bit på vägen på min resa, ser jag nu.

Det handlar om en man. En man som korsat min väg. Som plötsligt bara fanns där, totalt ointressant. Men som smög sig på. Plötsligt insåg jag att jag tänkte på honom jämt. Min hjärna och min kropp sökte honom hela tiden. Digitalt och afk.

Jag visste hela tiden att det inte var intressant att ens tänka på att det skulle bli något. Vi är väldigt olika. 14 års åldersskillnad är bara början. Men ändå. Vi är i ungefär samma fas i livet, vi har lika gamla barn. Vi enades kring synen på korkade kollegor, vi tyckte ungefär samma om mycket.

Som sagt var det inte intressant att gå vidare. Inte trodde jag heller att han skulle vara intresserad. Jag iakttog mina känslor och gladdes över att jag kunde känna såhär. Gladdes över att jag kunde iaktta utan att döma, känna som jag kände utan skuld mot min man och utan en reell längtan att faktiskt göra något åt det.

Det kändes så underbart att söka efter honom i folksamlingar. Att när vi råkat hamna bredvid varandra titta på hans lockar i smyg. Bara vila i känslorna. Inte bejaka, inte förneka, inte döma och inte agera. Bara känna. Då och då ha möjligheten att se honom utan att han såg mig. Njuta av att titta. Utan dåligt samvete.

Så insåg jag att han nog också var intresserad. Då blev det ännu roligare att iaktta känslorna. Att se hur han förändrades. Hur han skojade mer med mig, hur han faktiskt sökte mitt sällskap. Efter att ha varit mycket tillbakadragen avslöjade han mer om sig själv och han råkade oftare och oftare snudda vid mig vid lunch eller kaffepaus. Jag sökte också hans sällskap oftare och mer uppenbart.

Jag har hela tiden vetat att han skulle sluta snart. Och det har känts helt ok. Knappt tråkigt ens, eftersom det var med i ekvationen från början.

Så kom sista dagen. Han bad mig komma ner på fikat, trots att han visste att jag inte riktigt kunde komma ifrån. "Säg att du ska ha möte med mig!" var förslaget. Jag gick så fort jag av anständighet kunde.

Sen hade han missuppfattat att jag skulle vara borta över lunch. När han förstod det såg han till att vi kom iväg till samma ställe. Och satt bredvid varandra.

När jag skulle gå, tidigt, och han inte var på sin plats blev jag lite ledsen. Ville ju ändå säga hejdå. Tack och lov mötte jag honom på vägen och fick en kram. Det kändes som helt rätt avslut.

Troligen kommer vi aldrig mer ses igen och det är också helt ok.

Jag är glad över detta. Jag är glad över att jag kan känna såhär, att jag kan njuta av känslor istället för att anse dem som förbjudna. Istället för att banna mig, skämmas och tycka att det är världens undergång för att jag kan känna så för någon annan än min man, njuter jag av och iakttar jag känslorna.

De kommer ju min man och mig till godo!

Faller

2008-04-23T22:38:00.002+02:00

Jag faller. Faller och faller hårt. Tror att jag kan ha det under kontroll men jag börjar bli osäker. Samtidigt som jag njuter. Det kommer aldrig att funka, tröstar jag mig med, och faller lite till.

En gammal bekant

2008-02-29T21:03:00.004+01:00

Det har dykt upp en person från mitt förflutna. En person jag tyckte väldigt mycket om, under en ganska lång period. Vi sågs bara under några korta sommarnätter, men minnet levde kvar väldigt länge.

Plötsligt dök h*n upp. Igen. Med dagens kommunikationsmetoder lärde vi känna varandra på nytt, och erkände vad vi en gång känt för varandra. H*n bor nu på andra sidan jordklotet, men kommer att komma till min stad i jobbet, om någon månad eller så. Och alla känslor dyker upp igen. Fast ändå inte. De dyker upp, de rör på sig, de finns där. Men är de för henom? Eller är de för min man och mitt barn? För mig?

Jag vet inte, jag är lite förvirrad. Men främst är jag väldigt, väldigt glad. För att internet gör det möjligt för oss att hitta gamla vänner och kärestor. Att jag får möjlighet att lära känna en person som en gång betydde väldigt mycket för mig, en person jag en gång drömde om ett liv tillsammans med. På den tiden gjorde avståndet och tiden som gick att det aldrig blev vi. Det kommer inte bli vi, på det sättet, nu heller, men nu får vi chansen att upptäcka varandra igen, som goda vänner.

Det är underbart!

Det där med BF

2008-01-09T16:40:00.000+01:00

Jag har en kompis, ganska avlägsen bekant, som är gravid. Hon hade BF igår och nu är hon skitarg för att hon går över tiden.

Går över tiden?? Det är ju inte direkt en exakt vetenskap att få barn, ungen kommer när den är färdig. En dag, vad är det att kinka om?

Jag menar, det borde väl ingå i varje gravid kvinnas vetskap att barn inte kommer när det är sagt, och att man alltså bör ställa in sig på att man kommer gå en eller (förhoppningsvis inte) två veckor längre än vad som sagts?

Den hemlige kocken

2007-12-27T13:11:00.000+01:00

Min julklappsbok får mig nästan att börja gråta. Vad gör vi med vår mat? Vad stoppar vi egentligen i oss och våra barn? Fruktansvärt.

Mitt nyårslöfte blir att äta ännu mer sunt, ekologiskt och framförallt gott!

Ett annat hatobjekt

2007-12-13T19:24:00.000+01:00

En annan sak jag avskyr med julen är alla dessa julkort. Inte "vanliga" julkort, utan de här julkorten med folks barn på. Om jag har en kompis jag inte träffat på nåt år så vill jag ju se hur hen ser ut, inte hur henoms barn ser ut! Barn som jag i många fall inte ens har träffat, någonsin.

Jag fullkomligt avskyr dessa kort!

Så såna tänker jag inte skicka själv. Jag skickar inte julkort alls, i och för sig, så det problemet är ju löst redan där.

Julen, i år igen

2007-11-29T11:01:00.001+01:00

Ett inlägg hos Tingeling fick mig att börja fundera på min relation till julen.

I många år har jag avskytt julen. Jag avskyr själva hetsen kring julklapparna. "Klapparna gör julen" sade någon häromdagen. Jag kontrade med "Klapparna förstör julen".

Jag fullkomligt avskyr att jaga klappar åt folk. Köpa meningslösa saker som de oftast inte ens tycker om - om man inte träffar superrätt förstås. Men det kräver ju att man har funderat i månader och känner personerna väldigt väl. Det gör jag sällan.

Sen avskyr jag att få presenter, av samma anledning. Om jag önskar mig något (jag brukar bli tvingad att skriva en önskelista) så skriver jag väldigt tydligt vad det är jag vill ha. Sen får jag nån variant på det, för att givaren var kreativ och tänkte "Det här gillar hon säkert, det är jag övertygad om!" och så sitter jag där med nåt jag inte vill ha, igen.

Dessutom avskyr jag att inte bli lyssnad på. "Jag vill inte ha julklappar." känns som ett ganska enkelt och lättfattligt påstående. Men nej, där kommer klapparna ändå. Det har lett till att jag börjar gråta redan i oktober, för jag vet att jag kommer bli överkörd i år igen. Femton nejtack, det spelar ingen roll. Presenterna kommer och förklaringen "Men jag tycker det är så roligt att ge bort."

Tänk om man översätter det här till matbordet?

- Vill du ha lite mera mat?
- Nejtack, jag är mätt.
- Men är du säker, inte lite mera kött och potatis?
- Nej, det är bra, jag är fullt nöjd, jag får inte ner mer.
- Men du får lite ändå, det är så trevligt att se dig äta.

Hur många skulle gå med på det? Det är ju fullkomligt absurt.

Nu har vi barn, så nu MÅSTE vi ju fira jul med klappar. Ungen är för fasen åtta månader gammal vid jul - hen kommer ha mer glädje av pappret än klapparna, men tror ni att någon bryr sig? *suck*

Att lita på sig själv

2007-11-23T11:06:00.000+01:00

Det gör mig så beklämd att dagens föräldrar inte vågar lita på sig själva och tro på att de kan läsa sitt lilla barn och veta att det mår bra.

Jag träffade en ytlig bekant igår som var orolig för sin amning. Hon har haft jätteproblem med amningen, feltag och såriga bröstvårtor och allt har varit skit. Nu funkar det jättebra, hon och lill*n har underbara amningsstunder. Nu är dock barnet snart åtta månader och hon har börjat introducera mat sedan ett tag. "Målet" är att få i barnet en barnmatsburk till lunch och så gröt på kvällen och alla mellanmål.

"Men jag får inte i henne mer än en halv burk och jag vet inte hur jag ska göra! Och dessutom tycker min svärmor att jag ska sluta amma."

Hon berättade att hon "är för snäll" på nätterna och låter lill*n äta bäst hen vill och då äter hen massor. Då är det ju inget som stör och mamma tycker det är gosigt.

Men hon var alltså orolig för att 1. Lill*n får inte i sig tillräckligt med mat och 2. ska hon inte sluta amma snart?

Lyckligtvis var vi flera som sa åt henne att stå på sig med amningen. Skit fullständigt i svärmor och amma så länge du och lill*n vill! Och vad gäller maten, är hen glad och nöjd och går upp i vikt enligt konstens alla regler behöver hen väl inte mera?

När vi diskuterade det här var det fler som undrade över sovmönster och det visade sig att alla våra bebbar gör ungefär samma sak, vaknar då och då under natten, vill äta, vill kramas, vill sova nära. Och flera stycken sa "Vad skönt att era är likadana, då gör jag rätt."

Om nu bebbarna är glada och gosiga på dagarna - varför vara rädd för att man gör fel? Om bebbarna vill äta tutte dagarna i ända, varför titta på åldersstrecket och säga "Men du ska ju äta en burk enligt boken, varför gör du inte det?" När det gäller sittande, stående, tänder och allt annat så räknar alla med att det finns stora variationer i ålder - varför gör man inte det när det gäller ätande?

Och varför, varför, varför vågar folk inte lita på att de gör rätt? Om de gör fel visar ju bebben det långt innan det är någon "fara". Om en bebis till exempel får för lite mat så kommer den vara gnällig. Får den för mycket mat spottar den ut eller kräks. Om den sover för lite gnäller den. Sova för mycket extisterar väl knappt...

På nåt sätt har vi i vårt moderna samhälle tappat tron på att vi faktiskt kan uppfostra barn utan hjälp av böcker eller metoder. När det enda som behövs är sunt förnuft, våga lyssna på barnet och ha några andra runtomkring sig som man kan fråga när man undrar nåt, utan att behöva bli alldeles ifrån sig för att barnet inte äter som böckerna säger.

"Jag känner mig så låst"

2007-11-12T11:42:00.000+01:00

Jag hör ofta "Jag vill att min bebis ska ta flaskan/äta mat så jag kan göra mina grejor, jag känner mig så låst med amningen."

Och jag blir så FÖRBANNAD. Varför, varför, varför skaffar man barn om man känner sig låst redan efter fyra-fem månader och vill gå ut och göra sina egna grejor och inte amma? Jag förstår inte.

Och nu ska tilläggas att jag aldrig velat ha barn. Inte som 15-åring, inte som 25-åring och knappt som 35-åring. Men maken ville ha och vi bestämde gemensamt att vi skulle skaffa barn, och båda var delaktiga i beslutet och jag vill amma och ta hand om mitt barn på bästa sätt. Men jag har inte varit barngalen och suktat och längtat som många av dem på forumet.

De vill inte amma, det är så jobbigt och man blir så låst och man kan inte gå ut och göra sina egna grejor.

Det jag tänker är att om jag, som inte ville ha barn för att det skulle vara så jobbigt och som inte är så förtjust i barn, kan acceptera att under en viss period är jag totallåst och kan inte göra så mycket som jag skulle vilja, varför kan inte de det, de som längtat och velat och hoppats hela sina liv, typ?

Är det för att de hade små gulliga tankar om hur mysigt det skulle vara att ha barn, de är så söta och gulliga att klä på och av och gosa med, medan jag hade ganska negativa och tyvärr väldigt realistiska tankar om hur det skulle vara?

Och - jag har en liten överraskning: De nästa femton-tjugo åren av ditt liv kommer du att vara låst. Alla beslut som ska tas kommer att involvera andra människor än dig själv, nämligen dina barn. Ska du på semester - har du råd att låta alla åka dit du vill? Ska du på kurs - vem ska sitta barnvakt? Ska du jobba över - kan din partner hämta på dagis? Ska du köpa nya dyra kläder - har ni råd den här månaden, barnen behöver vinterstövlar?

Missade de den delen när de gick där med sina magar och längtade så förskräckligt efter de små liven?

Vem bryr sig, egentligen?

2007-10-22T14:09:00.001+02:00

Jag fick ett upprop via mailen, om en treårig flicka som blivit våldtagen. Det var det vanliga, ett mail med en berättelse och en lista längst ner som man ska skriva på och sen skicka vidare. När listan är "full" ska den som ska skriva på längst ner också skicka in den till någon, för att namnunderskrifterna ska synas någonstans.

Jag stöder syftet men gillar inte medlet. Om jag får det av en person som skickat till tio stycken så är det alltså tio identiska listor ute. Sen skriver jag på och skickar till tio personer så är det bara ett namns skillnad på min listan och den jag fick den av. Och så fortsätter det så. Dessutom - är det verkligen någon som skickar in detta?

Det känns mer som att alla dövar sitt dåliga samvete typ "Jag brukar inte skicka vidare sånt här, men det här var viktigt." och så har man gjort sin rädda världen-insats för dagen. Men man kollar ju aldrig att namnunderskrifterna kommit till rätt ställe till slut.

Det vore ju mycket bättre om den som startar ett sånt här upprop tar sig själv och sin mission på allvar och startar en insamling på www.namninsamling.com eller www.namninsamling.se och sedan faktiskt skickar in listorna vid lämpligt tillfälle.

Men det är väl ett symptom av idag. Vi upprörs men orkar inte göra så mycket mer än att skriva på ett upprop på nätet. Inte ens kolla om det fick någon effekt.

Oro

2007-10-16T09:08:00.000+02:00

Är folk för oroliga? På en del bloggar jag läser oroar man sig för precis allt. Hela tiden. Kommer på nya saker att vara orolig för, lägger en hel massa tid på att oroa sig för saker som knappt ens händer över huvud taget.

Det är väl i och för sig sunt att oroa sig, till en viss grad. Så att man är förberedd den dagen det händer något. Eller? Nja. Att oroa sig är att ta ut ränta på framtiden, utan att man vet hur mycket det blir, eller nåt liknande klokt jag hörde/läste nånstans.

Om jag konstant oroar mig för att tappa barnet, att det ska dö i plötslig spädbarnsdöd, att saker ska ramla ner och slå det i huvudet, att det ska ramla ner från soffan eller sängen... så har jag ju knappt nån tid för att njuta av barnet. Njuta av den varma lilla kroppen som klänger sig fast i mitt hår, njuta av skratt och lek.

Jag försöker så gott det går att inte oroa mig. Det är klart att det är svårt, men ändå. Om något händer så får jag ta itu med det då. Det hjälper inte att jag har tänkt igenom olika scenarion hur många gånger som helst - jag vet ändå inte hur jag reagerar när lill*n sväljer en glaskula, ramlar ner och slår huvudet i soffbordet eller trillar ur vagnen.

Nära föräldraskap!

2007-10-16T08:44:00.000+02:00

Det är så konstigt. Många längtar efter barn, länge. Många försöker länge och till slut blir det barn. Samhället talar om för oss att vi ska ha barn för att de ska försörja oss. Hela livet är liksom inställt på barn. Så kommer då detta efterlängtade lilla knyte och föräldrarna blir absorberade av det, älskar det och ger det allt det vill ha.

I ungefär fyra månader. Sedan kommer BVC och talar om hur man ska göra. Man ska inte mata på nätterna. Man ska inte låta barnet sova i föräldrarnas säng längre. Man ska introducera vanlig mat så snart som möjligt, för snart ska man ju börja jobba och då måste barnet kunna gå på dagis och äta som alla andra.

Hur kommer det sig att man bara får vara förälder som man vill i knappt ett halvår? När man får barnet tjatar BVC tvärtemot om att "Det är ni som känner barnet bäst, det är ni som vet vad h*n vill, det är ni som förstår vad skriken betyder."

Vilket i och för sig är rent skitsnack. Men sen, när man börjar lära känna det lilla knytet, när skriken börjar betyda något och man har en relation. Barnet ler och skrattar, känner igen mamma och pappa och utforskar världen med dem som trygg bas. Då ska man börja ta avstånd. Inte vara den där trygga varma famnen längre, utan skuffa bort barnet, till den egna, tomma och kalla sängen och helst till ett eget rum, på lagom avstånd från mamma och pappa.

BVC säger naturligtvis att de ger dessa råd för vårt - föräldrarnas - bästa. För om vi inte säger ifrån nu, innan barnet "kommer in i andra halvåret" så kommer vi ha stora problem sen. Barnet kommer inte att vilja sova i sin egen säng och vi kommer att missa "smakfönstret" så att h*n inte vill äta mat. Och om h*n inte somnar i sin egen säng kommer h*n inte vilja vara där alls. "För om man somnar i mammas eller pappas famn och sen vaknar någon annan stans, så kan man bli väldigt rädd och börja skrika."

Nu ska vi se här. Hur många tonåringar känner ni som sover i mammas och pappas säng varje natt? Hur många sex-sjuåringar känner ni som fortfarande bara äter bröstmjölk? Hur många trettioåringar känner ni som vaknar skrikande i sin säng varje natt, för att de somnat i mammas famn?

Inte? Konstigt. För det är ju det BVC säger, att om vi inte sätter gränser för barnen NU, innan de blir "för gamla" så kommer det aldrig att gå.

Smakfönstret - hur funkar det? Att om jag inte ger lill*n potatis när h*n är exakt sex månader så kommer fönstret att stängas och h*n kommer aldrig vilja smaka något annat än mjölk? Och varför ska h*n inte få sova i vår säng om h*n och vi trivs med att ha henom där. För att inte tala om "somna i famnen och vakna i sängen". Barnet sover i sin säng eller vagn fyra-fem gånger om dagen, och hela nätterna. Varför skulle h*n plötsligt bli rädd för sin säng, bara för att h*n somnat någon annan stans? Varför skulle h*n plötsligt börja skrika bara för att h*n somnade i sjalen och vaknar i vagnen? H*n har sett dem alla förut när h*n är sex månader. Nej, istället ska vi låta henom skrika sig till sömns i femminutersmetoden eller andra terrormetoder, "så att mamma och pappa får sova ordentligt". Vem kan sova när barnet är övergivet och gråter sig till sömns?

Nu när jag äntligen börjar förstå mitt lilla knyte vill jag ju fortsätta kommunicera med det. Om h*n mår bra av att somna i sjalen så ger jag henom den möjligheten. Om h*n vill smaka päron först när h*n är 11 månader så är det helt ok. Det finns mjölk att äta fram tills dess. Vill h*n sova i vår säng av någon anledning så går det också bra. Jag är helt säker på att h*n kommer att bli ett harmoniskt litet barn som äter det mesta och sover i stort sett var som helst.

Urk

2007-10-01T10:15:00.000+02:00

Ibland är det bara skitjobbigt att vara mamma. Ibland har jag ingen lust alls med lill*n. Jag vill vara ifred med min tidning, min dator, min sömn, mitt allt. Inte sätta någon annan först.

H*n är inne i en mammig period nu. Det spelar ingen roll vem som håller henom på dagarna, men när h*n ska sova är det kört. Bara mamma som duger. På nätterna vaggar pappan henom, men det hjälper inte. Skrik, skrik skrik. När mamma kommer är h*n som förbytt, somnar på någon sekund. Tills h*n ska ner i sängen - då är det kört igen.

Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag tycker inte det är roligt. Helt enkelt.

Identitet

2007-09-20T09:58:00.000+02:00

Det verkar som att de flesta av mina mammaledighetskollegor definierar sig själva genom barnen. Alla msn-bilder, eller varför inte bilder på Facebook, är bilder på en kvinna med barn. Sällan ser man dessa bilder hos en pappa (ett undantag är min man).

Jag har inga såna bilder. Jag vet inte vad jag ska sätta för bild på Facebook, jag har ingen bild på mig utan lill*n. Så än så länge är jag ett frågetecken.

Jag identifierar mig nämligen först som mig själv. Sedan som mamma till lill*n. Min identitet är stark och den är jag. Naturligtvis är jag även en stolt mamma, men det kommer faktiskt i andra hand. Än så länge. Jag är jag och jag är stolt över mig själv. Jag trivs med mig själv och jag vill vara jag. Inte "bara mamma".

Kanske har det nåt att göra med att jag inte velat ha barn under hela mitt liv. Det är först de senaste åren jag omvärderat detta, med hjälp av min man. Graviditeten var rätt jobbig, för att inte tala om förlossningen och den första månaden när allt var svart och h*n bara skrek och skrek och skrek. Kanske har jag inte bundit an lika mycket som andra? Eller så har jag det och definierar mig bara annorlunda.

Det är en tanke som sysselsatt mig ganska mycket på sista tiden.

Jag är tillbaka

2007-09-18T21:13:00.001+02:00

Jag har så många tankar som jag vill skriva ner. Jag vill inte ha dem på min mer publika blogg så jag kommer att försöka få tid att skriva dem här.

Tankar om att ha barn. Tankar om hur det blev, jag som inte ville ha barn. Hur gullig min lill* är. Hur mycket jag tycker om henom.

Tankar kring mammarollen, hur man "ska" vara som mamma. Hur samhället först säger att man som mamma är den som känner sitt barn bäst, för att ca fyra månader senare när man börjar förstå vad knyttet vill plötsligt säga att man måste göra på deras sätt, ge barnet smakportioner, låta det sova i egen säng och helst eget rum, inte äta på nätterna och en massa andra dumheter.

Ja, jag kallar mig en nära förälder och bär min lill* i sjal, låter henom gå på pottan (EC-light) och tänkte amma tills h*n inte vill längre. Massor av "kunniga" människor tjatar på mig om smakportioner, sova hela natten med den berömda femminutersmetoden etc. Ät skit och låt mig vara den bästa mamman för mitt barn, precis som ni kallade mig när h*n just fötts och jag mådde apa och inte alls förstod att jag kunde tycka om det lilla knytet.

Foglossning

2007-02-10T20:12:00.000+01:00

Graviditet. Foglossning. Ont.

Sparkar från knyttet i mig. Den hjälper till när jag ska på toa. Sparkar ut de sista dropparna.

Foglossningen gör att jag måste ta det lugnt. Väldigt lugnt. Jag är ganska duktig på det, skyndar sällan numera. Men nu börjar det bli jobbigt, även en promenad som i vanliga fall tar tio minuter ger mig så ont att jag måste vila ett par timmar, helst till nästa dag. Det är tråkigt.

Samtidigt är det väldigt kort tid det handlar om. Knyttet ska ut i maj, om ynka tre månader. Så jag försöker att inte klaga, att njuta av att jag kan ta det lugnt, läsa många fåniga gravidtidningar och äta lagom mycket chokladpraliner. Vänta, varva ner och ta hand om mig.

Dock börjar jag få humörsvängningar. Det tycker jag inte om. Det är så fruktansvärt jobbigt att vara arg av ingen orsak. Att snäsa åt maken för småsaker. Att bli vansinnig när saker inte funkar. Saker som jag i vanliga fall inte bryr mig om.

Jag försöker andas djupt och inte bry mig om det. Men ibland lutar jag mig mot makens trygga bröst och gråter några tårar. Så känns det bättre en stund.

Utbrändhet

2006-12-11T09:12:00.000+01:00

Jag har funderat en del på hur det kom sig att jag lyckades bli frisk från min utmattningsdepression/utbrändhet helt på egen hand. Inga terapeuter, ingen behandling, bara jag. Enligt den föreläsning jag hörde så går inte det. Man måste gå i terapi för att ha en chans att bli frisk.

Det tror jag alltså inte på.

Jag tror att en viktig del i mitt tillfrisknande var att jag inte behövde slåss med Försäkringskassan och min tidigare arbetsgivare. Jag klippte alla band, totalt. Inte ett ljud har jag hört från min tidigare arbetsgivare och jag var inte berättigad till något som helst stöd från Försäkringskassan. Alltså har jag fått klara mig själv.

Att slippa konfronteras med den miljö där man blev sjuk, att slippa kämpa mot stora drakar för att få pengar - det tror jag bidrar till ett snabbare tillfrisknande. Jag har aldrig behövt känna mig ifrågasatt, aldrig behövt be om saker. Jag har kunnat ta mig framåt, steg för steg, helt på egen hand.

Det kanske hade gått lättare om jag hade fått någon form av rehabilitering, vem vet. Kanske hade det gått snabbare och enklare, men jag tror inte det. Jag har satt mig i i en bubbla där jag har trivts ordentligt, jag har låtit allt komma och gå som det velat. Nu är jag tillbaka i arbetslivet på 100% och trivs bra med det. Jag är nöjd. Och väldigt glad.

Nattvak

2006-11-01T17:23:00.000+01:00

Återigen ligger jag sömnlös på nätterna. Jag sover några timmar och sedan vaknar jag och ligger och vrider mig resten av natten. Enligt föreläsningen jag var på häromdagen betyder det troligen att jag får den djupsömn jag behöver. Jag hoppas att det stämmer! Har inte den minsta lust att gå in i den onda cirkeln av sömnlöshet och stress igen.

Inatt funderade jag lite på varför jag ligger vaken, egentligen. Jobbet är inte så stressigt, jag är uppskattad och jag får beröm nästan hela tiden, både av kollegor och chefer. Jag gör ganska roliga saker och får mer och mer att göra. Men det är klart, det påminner väldigt mycket om det gamla jobbet.

Jag tror att det är en kombination av jobbet och nya rutiner. Nytt och ovant för oss båda med nya morgonrutiner, att jag går till jobbet och att jag nu även jobbar heltid. Förhoppningsvis kommer sömnlösheten att läka ut och jag mår tipptopp om någon vecka.

Nya rutiner

2006-10-27T15:00:00.000+02:00

Tänk, vilken vanemänniska jag är ändå. Ända sen jag flyttade hit för ca ett år sen har min man jobbat i en annan stad och pendlat ca 1h20 min enkel väg. Vi har gått upp kvart i sex, han har duschat, jag har lagat frukost och så har han gått klockan sju. Jag har haft dagen för mig själv.

Nu jobbar jag deltid sedan ett par veckor och från och med igår har han ett nytt uppdrag som innebär att han har 15 min promenadväg till jobbet. Alltså går jag upp och duschar och han lagar frukost. Men han gör ju fel! Och gröten blev inte god. Och inte kom han ihåg att hälla mjölk i mitt te!

Jag skrattar lite när jag inser att mitt kontrollbehov tror att min man inte kan laga frukost. Och när det tror att jag måste göra allt, bara för att jag gjort det förut.

Samtidigt försöker jag vara snäll mot mig själv och intalar mig att det går att bryta rutiner, bara man gör det snällt och hela tiden är medveten om att det faktiskt går, att rutiner inte är huggna i sten.

Förvånad är jag, över att jag, som trodde mig vara en så flexibel och anpassningsbar människa, plötsligt har svårt att ta till mig nya morgonrutiner. Troligen kommer allt att sitta på plats om ett par veckor, men det är otroligt intressant att iaktta det som händer nu, i rockaden, i skiftet.

Ännu en önskning

2006-09-28T16:00:00.000+02:00

Inatt låg jag vaken och var superorolig. Jag hade inga symptom. Ingenting tydde på att knyttet ini mig fortfarande levde. Tänk om det har dött? Tänk om det är ett missfall till. Jag hade tappat tappat den där sköna känslan av att allt kommer att gå bra. Jag inbillade mig kramper och annat som skulle tyda på att det går åt skogen.

Under morgonens meditation bad jag mina änglar att ge mig ett tecken, att lugna ner mig så att jag mår bra och kan njuta av att faktiskt vara gravid.

Vid lunch mådde jag tjyvtjockt och ville mest spy...

Återigen. Var försiktig med vad du önskar dig. Du kan få det. Jag tackar och tar emot, även den här gången. Och ler lite åt mig själv.

Man ska vara försiktig med vad man önskar sig...

2006-09-28T15:55:00.000+02:00

Jag har länge tänkt att jag skulle vilja ha ett enkelt jobb. Ett jobb där jag inte behöver tänka, inte ta ansvar och inte riktigt behöva anstränga mig. Typ receptionist, kassörska eller liknande. Ett jobb som inte följer med hem och jagar en hela natten, alltså. Ett jobb där man inte knäcks av allt ansvar som ligger på en och som man själv lägger på sig.

Och nu har jag alltså fått det. Jag gör allt det där som ingen annan hinner med. Ändrar småsaker på webben, plockar ihop utskick och går till posten, surfar efter nyheter som ska in på websidan. Och det är så tråkigt. Så erbarmligt tråkigt. Jag vill ju ha nåt att bita tänderna i.

Men jag hejdar mig, jag försöker ha tålamod och intalar mig att det är perfekt att ha ett sånt här jobb nu, när jag faktiskt egentligen inte orkar med något annat. Dessutom är jag enormt uppskattad, jag jobbar effektivt och får massor gjort.

Kontentan är alltså att man brukar få det man önskar sig. Sen gäller det att uppskatta det också!

Lite startar mycket

2006-09-14T08:19:00.000+02:00

Tänk så lite det behövs. Fem timmar var jag på jobbet igår. En fikarast med en massa snack (och beröm) satte igång min hjärna, tio timmar senare. Jag vaknade mitt i natten och kunde inte somna om. Stressvakenhet, ont i magen och allt. Pga några ord som flugit i debatten. Inte elaka ord, inte sårande ord - utan välkända ord. Ord som jag hört i tre år, ord som innebär att jag återupplever en massa stress.

Som tur var har jag lärt mig något, så jag fick åter en varm känsla i magen och kunde somna om, efter ett tag. Jag är starkare nu, de där orden kommer bara åt mig ibland, och för kortare stunder.

Ingen brand, men...

2006-09-13T08:20:00.000+02:00

Jag tycker ändå det ska bli himla skoj att börja extrajobba idag! Jag har fått ett jobb på timmar på ett företag jag har haft kontakt med tidigare. De ville ha mig, för de tyckte jag gjorde ett så bra jobb förut. Superskoj och väldigt bra för självförtroendet att få en massa beröm överöst en!

Så idag börjar jag. Jag har fått en del förmaningar och jag kommer att lyssna på dem. "Du har bara fem liter bensin i tanken efter en sån här utbrändhet. Det innebär att du kan köra på full kapacitet, men bara en liten stund. Sen måste du stanna och tanka. Det är alltså bättre att snålköra och tanka ofta, än att bränna slut allt i en omkörning!" Det var tänkvärt och det är så jag känner. Alltså är det perfekt med några timmar om dagen, och sedan kunna gå hem och vila, reflektera och fortsätta bygga upp mig.

Brinna, brann, brunnit - aska

2006-08-29T11:34:00.000+02:00

Fick ett mail av en vän som slutade:

"Elden" av & med Lasse Winnerbäck:
Raden "Men det va längesen, ja det var evigheter sen nånting brann iallafall nära mig" är lite för sann. Jag vill ha något att brinna för! Har du det? Hur hittar man det?

Ja, det där med att brinna för något. Jag har inget jag brinner för, direkt. Jo, jag insåg ju just att jag brinner för mig själv och min familj, meningen med mitt liv är jag.

Men jag brinner inte för något som jag kan omsätta i verksamhet, dvs, jobbverksamhet. Jag har brunnit för en sak, men det har slocknat. Jag har ofta önskat att jag skulle brinna för något, gå upp helt i en hobby eller ett projekt. Men nej, jag sitter där och funderar "Tja, det kanske vore kul, jag kan ju prova." och så provar jag och så är det halvkul.

Jag har också funderat på om det är så att jag inte vågar brinna för något. För då kan jag ju misslyckas och brinna mindre än nån annan... Eller inte göra tillräckligt och inte brinna ordentligt. Otroligt mystiska tankar kring detta.

En kompis jag har, han och hans familj är otroliga på att brinna för saker. Han brinner för allt han företar sig, andra saker företar han sig helt enkelt inte. *finns det en nyckel där?* Hans lillasyster brinner för tv-serier och skriver egna avsnitt till olika amerikanska serier. Hans mor brinner för får och spinner garn och stickar grejor av fåren. Jag hade svårt att förstå deras entusiasm, men gjorde mitt bästa och tyckte det mesta var riktigt roligt.

Hur hittar man det? Man hänger (hän-ger, inte häng-er) sig. Man vet vad man tycker om och söker det aktivt. Man struntar i vad andra tycker och tänker om det man brinner för.

Superenkelt, jö!

Mening

2006-08-29T11:25:00.000+02:00

Jag fick just en insikt. Mitt liv har en mening. Den meningen är jag. Jag ska leva ett liv, fortsätta älska, sätta barn till världen och må bra.

Enkelt va?

"De menar bara väl..."

2006-08-29T09:37:00.000+02:00

Jag blir så frustrerad. Jag pratar med många vänner över nätet. Och alla frågar de samma sak. "Vad ska du göra i höst då?" eller "Ska du inte börja jobba snart?" eller "Blir det inte tråkigt att vara hemma hela tiden, jag skulle ALDRIG klara det!"

Jag försöker tänka att de bara menar väl. Att de vill att jag ska må bra. Men det känns som om jag är en alien, någon som parasiterar på alla andra och som helst skulle behöva ett jobb för att bli lycklig. Ungefär som en hemmamamma känner sig, kanske.

Hade jag haft en diagnos hade det kanske varit enklare. En sjukskrivning, ett papper som visar att "XY är sjuk och jag kan inte börja jobba förrän xx/yy och då helst bara 25%". Men nu har jag inte det utan nu har jag själv diagnostiserad mig som utbränd, kunnat välja att inte jobba, att ta igen mig och ta ett "friår" då jag inte behöver tänka på annat än mig själv. Det är inte riktigt rumsrent, tror jag. Speciellt inte när man inte har någon inkomst, inte ens 80% av a-kassan utan 0. Nada. Zip.

Och då måste alla bekymra sig och undra om jag inte ska börja jobba snart. Och fråga "Vad vill du göra då?" och "Men vad tycker du är roligt då?" när svaret på den första frågan är 'vet inte'.

Tillbaka

2006-08-21T17:11:00.000+02:00

Jag är tillbaka. Tillbaka från landet, uteduscharna, utedasset, den dåliga spisen och vedspisen som envisas med att ryka in de första tio minutrarna. Tillbaka också från timmar med bokläsning, från trädgårdsarbete som fått hjärnan att slappna av. Det är otroligt skönt att vara tillbaka i stan, men landet är ändå bäst, på nåt sätt.

Några små polletter har trillat ner under sommaren. Jobb - jag vill jobba med miljö, växter och liknande. Jag vill inte jobba med något som enbart har till syfte att öka någons förmögenhet. Inte intressant. Jag kan tänka mig att arbeta politiskt, på ett politiskt kansli, med frågor som rör detta. Jag kan också tänka mig att arbeta för välgörenhet, dvs med frågor som rör tredje världen eller på annat sätt hjälper mänskligheten.

Då kommer ju också frågan - ska jag utbilda mig igen? Jag tror inte det. Jag tror att det är bättre att jag använder mina kunskaper som jag redan har, i ett företag som gör gott. God El kanske? Eller något annat skojigt företag. Jag har inte börjat leta än, men jag ska börja söka ganska brett, om inte annat så bara för att få in rutinen på att skicka in ansökningar.

Koppla av

2006-07-06T09:37:00.000+02:00

Nu är det snart dags att koppla ner. Skall ta mig iväg från allt vad dator och internet heter och strunta i mail, bloggar och nätverkande en månad, ungefär. Så om det inte uppdateras här vet ni varför.

Lila ljus

2006-07-06T09:35:00.000+02:00

Satte mig för att meditera idag. Efter en liten stund såg jag lila ljusfläckar framför ögonen. Jag började koncentrera mig på dem. Det var mycket lila ljus som efter ett tag gick över även i rött. Vackert och rogivande. Dock tyckte jag inte att jag kom speciellt "djupt ner" i meditationen, eftersom jag hela tiden koncentrerade mig. Men det kanske inte behövs, jämt. Intressant att "göra något annat" när jag mediterar.

Jag ska försöka hitta ett par guidade meditationer jag har någonstans på någon cd-skiva. Jag tror att det skulle göra gott.

Semester!

2006-07-03T11:25:00.000+02:00

Nu, precis nu, kom semesterkänslan över mig. Att jag inte behöver träffa en massa folk, bara för att de vill. Att jag inte behöver göra en massa saker för andra. För jag är ledig. Jag kan göra vad jag vill. Jag ska ta hand om mig nu. Inte andra.

Tänk att det tog åtta månader att komma på. Det är nog vädret.

Ayurveda

2006-07-03T11:21:00.000+02:00

Jag åkte in till storstan häromdagen och gjorde en ayurvedisk konsultation. Intressant. Pitta är grundkonstitutionen men jag har överskott av vata. Det är inte så konstigt, det är vanligt vid utbrändhetssymptom.

Tog mig sen också till Veda Lila för att inhandla diverse saker, vallmofrön, ajwain och lite teer. Nu är jag duktig och dricker olika saker mest hela tiden. Redan i fredags började jag känna mig gladare och piggare än på länge, och det verkar hålla i sig. Jag sover bättre också. Vore ju perfekt om det funkar med naturliga lyckopiller och att jag inte behöver äta artificiella. Dessutom är det ju gott!

Meditation

2006-06-09T17:45:00.000+02:00

Jag kände att jag behövde förnya min meditation. Jag kör bara med mantrameditation och det blir lite... enahanda. Jag fick ett tips om att meditera med färger, att dra ner vitt ljus i kroppen och blanda det med alla chakrornas färger, en färg i taget. Blanda ihop dem och se vad som händer, helt enkelt.

Det som hände, första gången, var att de inte ville blanda sig. Det röda och det vita ljuset lade sig snällt sida vid sida i spannen jag blandade i, och ville inte alls blandas. När jag rörde om oljade de sig och åkte in i varandra, men kluckade stilla tillbaka till varsin sida när jag slutade. Det betyder säkert något. Jag ska öva vidare.

Mitt problem (?) när jag mediterar är att jag "försvinner". Inte så att jag upplever total stillhet och ljus, utan jag hallicunerar om en massa saker och så nickar jag till. Det är gradvis, förstås. Jag kommer ganska snabbt ner i en avslappnande andning och kan koncentrera mig litegrann. Inte helt, tankarna far som oljade sälar i skallen, men de kommer inte precis hela tiden, faktiskt. Sedan efter ett tag när jag visualiserat alternativt använt mantrat så glider jag bort. Människor dyker upp, jag hör saker och sen nickar jag till och så försvinner allt. Jag har inga minnen av det som hänt heller. Det påminner om den känslan jag hade när jag svimmade varje morgon för ett tag sen, pga qigongen. Just den där glidande hallicunatoriska känslan mellan sömn och vakenhet.

Jag skulle vilja komma bort från det här. Tror jag. Är det bra att meditera så? Alla beskrivningar av meditation låter annorlunda. Men å andra sidan skulle jag ju inte säga att något är "rätt" eller "fel" längre. Det här kanske är rätt för mig?

Deppelidepp

2006-06-09T17:41:00.000+02:00

Tack söta Petra för frågan - jag andas fortfarande. Men det är deppigt. Det går lite i vågor men deppen slår till ganska ofta. Kämpar mig upp ur svackan och intalar mig själv att det går över. Så kommer jag upp och - bang! - kommer nästa depp. Nu är det sommar och sol och jag har världens bästa man, så det ska nog gå bra. Men det är så tråkigt!

Har kommit på att jag är duktig på att skälla på mig själv. Jag trodde inte jag gjorde det, men det gör jag. Jag är väldigt duktig på att tala om för mig själv att jag aldrig kommer att klara av någonting, att jag är dum som ens funderar på det och att jag ändå kommer att misslyckas, så det är ingen idé att försöka. Sen när jag blir medveten om vad jag gör, skäller jag på mig själv för att jag är så dum mot mig själv. Så jag ska ändra taktik. Jag ska skratta åt mig själv, ha medlidande med att jag tror att jag inte kan nåt och le överseende om jag fortsätter vara dum. Så kanske det går över.

Avundsjuka är också en del i mitt depp. Jag har ingenting, kan ingenting och är värdelös. Alla andra är så mycket bättre, har underbara jobb, pengar och kan allt. Ja, jag vet. Det är inte sant, inte ett enda ord. Men jag är duktig på att tala om det för mig själv ändå. Kanske är dags att ta tag i den där psykologbiten snart?

Tills vidare andas jag vidare, iallafall.

Indigobarn och annat

2006-05-04T10:57:00.000+02:00

Jag var hos "mitt medium" i veckan och det var som vanligt en trevlig upplevelse. Mycket healing och mycket råd och föreskrifter. Bland annat såg hon mig som en gravid kvinna när hon mediterade på mig, vilket ju är trevligt. Jag blev gravid två dagar efter att jag var hos henne, så det känns förtroendeingivande.

Hon hade mycket att säga, dels om vem som är med mig, mina inkarnationer och mitt allmänna tillstånd. Hon hade mycket om vad jag vill göra och kan göra, och det stämde inte riktigt överens med vad jag tycker att jag vill, det var lite roligt. Dock, när jag berättade om det projekt som tagit all min kraft och som jag nu till sist bestämt mig för att lägga ner; var hon bestämd. "Lägg ner det. Det suger all kraft ur dig. Det är inte rätt för dig!" Och tillade att om det vore bra för mig skulle hon fått upp det tidigare. När jag var där senast diskuterade vi det bara som hastigast och då fick hon inte alls sådana starka vibbar som nu.

Det känns skönt. Jag har fattat rätt beslut - att lägga ner projektet. Det hade kunnat bli bra, men inte under de omständigheter som råder nu.

Nu ska jag koncentrera mig på att vila, må bra och få barn. Indigobarn, troligen. Det gör mig lite rädd, men det är inte mycket att göra åt. Acceptera och älska. Och meditera för att skaffa mig mer energi. Jag är helt dränerad, sa hon. När hon healade mig på slutet började hon hosta och sa "Det är tjära jag hostar upp, som sitter i ditt bröst." och lade sen händerna även på ryggen på mig. Jo, jag vet precis var den sitter, den är som en kniv in i höger skulderblad. Kan tänka mig att det kommer en del tjära därifrån.

Inget är som väntans tider...

2006-04-28T08:48:00.000+02:00

... för då får man försöka lära sig tålamod. Jag trodde jag hade lärt mig det i min senaste separation, och sanningen att säga har jag blivit bättre på att ha tålamod. Men inte helt bra, än.

Jag har ibland funderat på skillnaden på envishet och tålamod. Jag tror att jag har kommit fram till att envishet är en aktiv handling och tålamod en passiv. Om jag vill något väldigt mycket och försöker gång på gång, då är jag envis. Om jag däremot väntar och väntar på att det ska hända av sig självt, då har jag tålamod.

Envishet har jag gott om.

Några idéer dyker upp då och då. Bra idéer som jag diskuterar med andra och får godkänt på. Det är härligt. Än så länge lyder jag Petras råd och gör ingenting. Kommer att fortsätta så över sommaren, eller kanske längre. Det vore ju skoj att ha ett jobb innan jag blir gravid, för att få mammapenning. Men även om jag inte får ett jobb och därmed högre mammapenning kommer vi ju ha mer pengar att röra oss med när jag får minsta mammapenningen och barnbidrag. Så det ordnar sig, det är jag helt säker på.

Att satsa på det man brinner för

2006-04-11T15:21:00.000+02:00

Det säger alla. "Gör nåt du tycker om, så kommer du orka mycket längre." "Se till att göra det du brinner för, inte bara ta ett jobb vilket som helst."

Men om jag inte vet vad jag vill då? Om jag inte brinner för nåt speciellt? Om jag har haft ett mål för ögonen nu i 20 år, uppfyllt det och inte hittat något annat som jag verkligen vill göra?

Jag funderar på att söka "skräpjobb" bara för att ha en inkomst. Bara för att kunna ha en någorlunda mammapenning när det sen blir dags. Men jag orkar inte ens med skräpjobben, känner jag. Vill inte ha minsta ansvar, vill inte behöva tänka på jobbet när jag kommer hem, vill inte jobba obekväma tider. Då var det inte så mycket kvar att söka.

Börjar också fundera på om jag verkligen vill starta eget, som jag varit inne på. Det om något innebär ju otroligt mycket jobb och att man sällan kan koppla bort från jobbet. Inbillar jag mig iallafall. Och tvekar därför.

Behöver mer tid och funderar på att lägga alla tankar på hyllan tills efter sommaren. Om jag söker jobb nu så vill de ändå att jag ska jobba över sommaren och det vill inte jag.

Kroppen och själen

2006-04-11T15:17:00.000+02:00

Kroppen hänger inte alltid med när hjärnan går på högvarv. Bara ett par dagar efter min skrapning hade jag en viktig presentation att göra klart och sedan skulle jag också dra den muntligen. När beskedet sedan blev negativt (även) på det tog kroppen ut sin rätt. Sova, sova och mera sova. Inte orka mycket alls.

Inser nu att jag måste låta det här ta sin tid, inte rusa på som om inget hade hänt. För något har hänt, även om jag ser relativt filosofiskt på det hela. Men kroppen har fått ställa om sig två gånger på rätt kort tid och nu tycker den att jag ska respektera den och göra som den vill. Sova. Och säga nej till en hel massa saker. Så det gör jag. Och låter läkningen sköta sig själv.

En andra chans

2006-04-03T16:52:00.000+02:00

På något lustigt sätt så känns det som att jag har fått en andra chans.

När jag blev gravid för några veckor sedan hade jag väldigt svårt att förstå det. Jag hade svårt att acceptera att jag faktiskt skulle bli mamma, att vi skulle bli föräldrar. När jag fick rådet att motionera för att barnet skulle må bättre slog jag bakut. Möjligen kunde jag tänka mig att motionera för att jag skulle må bra.

Jag förstod nog egentligen inte att jag faktiskt var gravid förrän det var över. Förrän jag fick beskedet av gynekologen och tid för skrapning. Då började det gå upp för mig att det inte skulle bli nåt, det som faktiskt kunde blivit nåt.

Det var och är väldigt jobbigt, men ändå. Vi vet varför och vi vet att vi kan. Vi kommer att försöka igen, så fort det går.

Och jag har fått en andra chans. En chans att faktiskt förbereda mig på att jag vill bli gravid. Att se till att min kropp mår bra, både andligt och fysiskt, så att jag kan ta emot ett barn. Motionera ordentligt så att både jag och den nya lilla själen kommer att må bra när den dagen kommer. Se till att jag kommer igång med meditationen regelbundet, morgonpromenader, spinning och simning.

Och så får jag passa på att dricka en hel massa vin nu, innan nästa gång, så att jag inte saknar det så mycket.

Inte den här gången

2006-03-21T08:16:00.000+01:00

Det ville sig inte. Det lilla lilla som växte fick inte tillräckligt med näring och måste tas bort.

Tungt. Sorgset. Förvirrat.

Samtidigt är livet inte slut. För mig. Ett tillfälligt bakslag. Min övertygelse om att allt som händer har en mening hjälper mig väldigt mycket just nu. Att det faktiskt inte var rätt just nu. Antingen inte rätt för mig eller för min man eller för det lilla livet. Kanske behöver jag mer tid själv i min kropp innan den kan försörja ett liv till. Kanske kommer något annat att hända som gör att vi ser sammanhanget.

Universum vet och universum styr. Jag accepterar och lägger min energi på att må bra, att älska och att leva ett gott liv, istället för att klaga på saker som händer, små eller stora.

Visst känns det orättvist ibland. Varför just jag? Det är viktigt att jag tillåter mig att sörja. Och det är viktigt att jag ser att det bara är ett tillfälligt bakslag. Först efter tredje, fjärde, femte gången bör jag bli orolig. Inte bli rädd nu. Inte lägga skulden på mig själv. Men de tankarna försvinner ofta ganska snabbt - allt har en mening. Jag ser den bara inte just nu.

KBT?

2006-03-13T13:01:00.000+01:00

Jag har allvarligt börjat fundera på att gå till en terapeut. Jag har en del grejor som jag nog skulle behöva få hjälp att reda ut.

Att sätta mål, till exempel. Och verkligen vilja uppnå dem. Varje gång jag sätter ett mål och en belöning tänker jag "Äh, vad spelar det för roll om jag uppnår det här eller inte, den där belöningen kan jag ju få ändå." Eller så tänker jag "Det där kommer jag ändå aldrig klara, så det är ingen idé att ens börja."

Ganska så nedbrytande.

Jag diskuterade med min man och han sa "Du är väldigt sträng mot dig själv. Du tillåter dig inte känna glädjen över att uppnå något som du verkligen sett fram emot, utan säger till dig själv att det inte spelar någon roll om det funkar eller inte." Han har rätt.

Jag har alltså ingen som helst motivation att uppnå mål som jag sätter för mig själv. Det ger mig ingenting att uppnå ett mål. Därför funderar jag på att försöka få reda på vad som ligger bakom detta och se om jag kan hjälpa mig själv att börja sätta mål. Folk säger "Men sätt mindre mål då, mål som du vet att du klarar av!" och det är ännu mer hopplöst. Varför ska jag belöna mig själv med något som jag vet att jag kan, som jag gör varje dag och som är enkelt? Det blir ju bara löjligt. Jag har svar på allt. Dags att träffa någon som kan ge mig andra svar, eller kanske andra frågor.

Dessutom har jag svårt att finna mina känslor. Känslor om allt möjligt. Jag trycker ner dem och låter dem inte komma fram. Jag är till exempel inte lycklig över min graviditet. Utan mer ... nollställd. Till och med när gynekologen säger att det kanske inte blir nåt, om det inte växer på sig, är jag helt nollställd och tänker "Ja, men då funkar det kanske nästa gång?" Ska det vara så? Eller är jag så, helt enkelt? Jag vet inte.

Så. Är det en KBT-are som ska till, eller är det någon annan specialist? Jag får forska lite i det där.

Ner i det svarta hålet igen

2006-03-13T12:50:00.000+01:00

Jag rasade ner i det svarta hålet igen förra veckan. Stresshålet, med stressont i magen, svårt att sova, vakna många gånger varje natt och bara ligga och spänna mig. Inte bra alls. Jag var och praktiserade i ett projekt som kanske kan ge mig jobb och chefen var väldigt lik min gamla chef. Egentligen är de väldigt väldigt olika, men på något sätt påminner de om varandra. Jag upplevde igen att jag stångar huvudet mot en vägg, att jag inte kommer någonstans oavsett vad jag gör och att mina idéer inte får gehör. Och då lägger jag av. Då går min kropp in i stressläge och jag mår apa. Då känner jag "Skit i’t då, jag behöver inte göra nåt om du ändå gör det bättre än vad jag gör." och så lägger jag ner all energi, alla drivkrafter och bara ... stannar. Och stressar.

Det är inte bra. Speciellt inte med ett pyttelitet - för litet, enligt gynekologen - foster i magen. Det mår inte bra av att matas med magsyra flera dagar i rad.

Ser man på

2006-02-27T18:15:00.000+01:00

Tänka sig. När fan blir gammal blir han religiös. När jag blir gammal blir jag med barn - och behåller det. Har inte riktigt fattat vad det är som hänt än. Väntar på mensen hela tiden, trots det positiva g-testet. Ska till gyn och kolla om en vecka eller två.

Här har vi något som kommer att utveckla mig enormt! Det ska bli roligt att följa med och se vad som händer, hur jag utvecklas och vad jag kommer att känna, tycka och göra.

Att säga nej

2006-02-23T11:19:00.000+01:00

Jag har blivit bättre på det. Att säga nej. Numera kan jag säga ifrån bättre. Inte alltid. Men oftare.

Jag kan säga ifrån i diskussioner med maken. Säga ifrån när det gäller hans jobb. Nej, jag accepterar inte att du jobbar över idag igen. Nej, du ska inte acceptera att din kollega går på semester i tre månader i sommar och lämnar allt jobb till dig. Nej, du får inte svara i telefon på landet i sommar och "vara jour".

Jag säger också oftare och oftare nej till sociala evenemang. Jag behöver inte vara med på precis allt. Det är inte nödvändigt att ha varje kväll och varje helg uppbokad med roliga saker. Det är precis lika skönt, och väldigt nödvändigt, att vara hemma tillsammans med maken, laga mat, äta tillsammans och sedan bara prata, titta på tv och somna. Små saker som har väldigt stor betydelse för mig.

Käppar i hjulen

2006-02-07T16:59:00.000+01:00

Jag har tyckt på senare tid att jag börjat må bättre. Att jag numera klarar av att träffa människor, både okända och kända. Jag skyr inte större folksamlingar i samma mån nu som för ett par månader sedan. Jag klarar av att gå på en middag utan att vara totalslut efteråt. Jag har till och med börjat fundera på arbetsträning.

Så kommer de. De små, små käpparna i hjulet. Tuvorna som stjälper lasset. Ett negativt besked på en del i en större grej gör att jag vill skippa allt. Strunta i det. Avboka allt på en gång och bara gå i ide och skita i allt. Vill inte. Orkar inte. Gråter.

Jag orkar inte ta mig runt hinder. Jag orkar inte fundera ut alternativa vägar som det kanske skulle funka på. Har ingen lust att fixa och trixa och göra så att det funkar ändå, med bara lite strul. Jag vill inte ha halva lösningar. Jag vill inte ändra i det som var bestämt.

Vad ska du bli när du blir stor?

2006-02-03T09:30:00.000+01:00

Det här är något som inte bara sägs till små barn utan vi vuxna använder det också. Kanske på skämt, men ofta på allvar. Många säger "Jag har ingen aning om vad jag ska bli när jag blir stor" och menar att de visst har ett yrke, ett jobb som de tycker är rätt ok och en stabil ställning i samhället. Men de vill kanske ha något mer, de drömmer om att göra någonting annat, egentligen. Och kanske ska de en gång förverkliga det, men än så länge är de rätt nöjda med vad de har. Nöjda med drömmen också.

Sen finns vi andra som faktiskt inte vet vad vi vill göra. Inte vet vad vi drömmer om, inte vet vart vi är på väg. Som ofta säger "Jag vet inte vad jag ska bli när jag blir stor" och menar det, vi vet inte alls, fast vi är stora.

Idag fick jag en kommentar som ställde det här på huvudet för mig. Visst är det konstigt när ord man brukar använda används i ett aningens annorlunda sammanhang och då betyder någonting fullkomligt annorlunda. Hur något välkänt blir någonting skrämmande och utmanande.

Såhär sa han:
"... vad ska jag bli när jag blir stor.

Jag har faktiskt aldrig känt så. Jag har inte reflekterat över det. Det är vad jag är NU som varit min grej. Det är ju på något sätt enda jag kan påverka.

Hänger du med?"

Visst hänger jag med. Men jag blev arg. Irriterad över att han slår sönder min livboj, den att jag inte vet. För visst är det så, jag identifierar mig med att jag inte vet vad jag ska bli när jag blir stor. Det är en trygghet för mig att säga det, med en liten suck. Få medhåll från andra som tänker likadant. Och så kommer karln och talar om för mig att jag ska leva i nuet! Det trodde jag ju att jag gjorde! Ja, ni ser kanske mitt dilemma.

Jag gillar att få såna här knuffar. Det för mig framåt. Två steg fram, ett steg tillbaka.

Förväntningar

2006-01-24T09:07:00.000+01:00

Vad är egentligen förväntningar? En glädje inför framtiden. Jag säger mig hela tiden att jag inte ska oroa mig för framtiden, att det är en rädsla som är ologisk och som faktiskt inte behöver finnas. För det som händer, det händer ändå. Och att vara rädd för det nu är inte logiskt, det kan jag ta hand om när det väl händer.

Så varför är det ok att ha höga (glada) förväntningar på något? Och bli väldigt besviken när de inte infrias? Det måste ju vara bättre att inte förvänta sig något utan gå in i saker och ting med ett öppet sinne, utan förbestämda åsikter om hur det ska vara.

Jag var på en energikväll häromdagen och mediterade och fick diksha. Efteråt var jag besviken, jag tyckte inte att jag fått vad som utlovats. Jag diskuterade detta med personen som anordnade kvällen, som på ett fint sätt pekade ut för mig att jag faktiskt fått precis det som utlovats. Det kanske inte hade infriat mina förväntningar på vad jag skulle få, men jag hade fått det som stod i inbjudan.

Det var en mycket intressant läxa som inte stod klart för mig förrän igårkväll, när jag diskuterade en annan person med en väninna. Väninnans erfarenheter av den här personen var väldigt positiva. Efter tre minuters telefonsamtal med personen hade mina förväntningar redan gjort sig påminda och jag undrade varför jag inte fick samma kontakt och utdelning som min väninna. Den här gången kom jag själv på att det var förväntningarna som spökade. Och försöker nu komma på mig själv när jag bygger upp höga förväntningar inför något.

Missförstå mig inte. Jag säger inte att jag inte ska se fram mot något. Jag säger inte att jag inte ska glädja mig över något i förskott. Jag ska se till att jag inte har lagt förväntningarna för högt, och när jag kommer till något som jag har haft höga förväntningar på, lägga dem åt sidan och acceptera och glädja mig åt det jag får. Istället för att gräma mig över det jag inte får, som jag trott att jag skulle få.

Tvillingar

2006-01-16T17:51:00.000+01:00

Jag tänker på dem ibland. Helt utan ånger, utan skuldkänslor. Men de dyker upp i tankarna då och då, speciellt med de planer vi har just nu.

De skulle fyllt sex i år. Men de kom vid fel tillfälle. Och med fel man. Eller, det var ju rätt man, just då, men ingen av oss ville ta emot dem. Jag glömmer aldrig den hemska dagen då jag tog testet och förstod så fort sköterskan sa "Ditt prov är klart, kom in här så får du se resultatet." - så klart att det var positivt, hon före mig fick sitt prov inför alla andra, det var negativt. Egentligen visste jag det innan jag kom dit, jag behövde bara medicinsk bevisning.

Dessutom var pojkvännen bortrest. Långt, långt bort och skulle inte komma hem på ganska länge. Min underbara personalchef hade inte tid med mig just då. Fast jag såg rätt desperat ut. Hade jag insisterat så hade jag nog fått prata, men jag var redan avspisad. Min bästa väninna hade inte heller tid. Jag åkte hem och grät. Grät över att det hade hänt, det som jag varit så rädd för. Jag visste precis när det var också. Vi var lite berusade och chansade. Dumt gjort.

Jag fick tag på honom till slut. Via kollegan. Att åka ut till flyget och möta honom ett par veckor senare var en mardröm. Jag hade nämligen hans kollegas höggravida flickvän med mig i bilen. Själv satt jag där med sjukhustiden beställd.

Det var aldrig någon tvekan. Jag ville ju inte ha barn över huvud taget. Inte han heller. Det hade vi redan diskuterat.

Som sagt har jag inte heller ångrat mig. Inte haft skuldkänslor. Det pratas så mycket om att alla kvinnor är totalt knäckta efter ett sånt ingrepp, det är ingenting som görs enkelt, alla påverkas otroligt av det. Jag tar det med en nypa salt. Det är klart att jag funderade. Men varje fundering besvarades enkelt. Jag ville inte. Han ville inte. Ingenting kunde stoppa oss. Inte ens läkaren som sa "Det är tvillingar. Är du säker på att du vill göra ingreppet ändå?"

Det är jag fortfarande arg på. Varför skulle det göra att jag ångrat mig? Varför behövde hon säga det? Det hade kanske varit bättre att inte veta det.

Jag är fortfarande glad över beslutet. Om de hade funnits idag hade separationen från exet blivit så mycket jobbigare. Om de hade funnits idag hade jag missat väldigt mycket som jag fått göra de senaste åren. Naturligtvis hade jag fått något annat, något som säkert var precis lika värdefullt. Men ändå. Jag är knappt redo för dem idag, fast vi nu aktivt har bestämt oss och faktiskt försöker. Och kanske är deras syskon redan på väg.

Hallå

2006-01-16T17:39:00.000+01:00

Jag är tillbaka. Eller egentligen har jag aldrig varit borta. Bara inte skrivit på ett tag. Jag har inte kunnat få ner ord på papper. De har inte velat ordna upp sig i rader, bli förstådda och analyserade. De har rumlat omkring i huvudet och bara velat rada upp sig i samtal med vänner. Interligensen - samspelet mellan två personer - var det enda som kunde få dem att formuleras.

Nu börjar de återvända och jag går in i ännu en del av min egen resa. Kroppen börjar repa sig, medvetandet börjar kvickna till. Julen var jobbig och likaså nyår. Fortfarande är det bara jobbigt att träffa nya människor och mingla och vara social. Men min energi börjar komma igen.

Nu gäller det bara att inte använda slut den på en gång. Att inte överanstränga mig direkt utan ta det sakta och försiktigt. Jag har inte riktigt insett hur ivrig jag är att komma igång igen, trots att jag vet att jag inte ska skynda. Jag måste bromsa mig. Energin måste få chans att växa till sig och brinna med stark låga, inte bara flämta efter luft så fort jag gjort något.

Glad och lugn

2005-12-12T12:22:00.000+01:00

Jag känner mig gladare och lugnare. Jag mår bra av saker jag gör. Jag tar mig iväg och motionerar och mår bättre av det. Jag kan ta de dåliga dagarna med jämnmod och jag letar inte lika febrilt efter det där något som ska frälsa mig och göra mig till en bättre människa. Kanske har jag redan hittat det?

Dagens affirmation - dag 24

2005-12-12T12:20:00.000+01:00

I ask myself for rest and peace.

Jag uppmärksammar mig själv på att min uppmärksamhet splittras. Då ber jag mig själv slappna av och fundera ett tag, inte reagera med ryggmärgen. Jag kan uppmärksamma saker på två sätt, antingen genom att agera eller genom att vara stilla och fundera.

Jag har mer och mer gått över till att fundera och acceptera, än att reagera med ryggmärgen. Det är skönt att kunna fundera först, innan jag säger eller gör något olämpligt. Det är dock lite tråkigt att jag i och med detta nästan har slutat göra publika inlägg på de olika communities jag är medlem i. När jag funderat igenom det som sägs och det jag vill säga inser jag att jag inte vill säga någonting. Misstänker att det är en fas och att jag kommer bli pratsam igen.

Dagens affirmation - dag 23

2005-11-30T16:11:00.000+01:00

This moment is the still point around which
everything turns.

Att stanna upp och se världen röra sig omkring mig. Att stanna upp och se just det här ögonblicket. Det gjorde jag igår, i snön. Snöänglade, pulsade och beundrade vattnet. Underbart.

Omedelbar upplysning

2005-11-24T15:47:00.000+01:00

Jag lyssnade på P1s program Reporter idag där man diskuterade myter och projektet som startat med etthundra författare som alla skriver om en myt. Den brittiska författarinnan Karen Armstrong intervjuades bland annat och hon sade något som fick mig att fundera (citerat ur minnet):

"Dalai Lama tillfrågades om hur man kunde nå omedelbar upplysning och han fick tårar i ögonen vid frågan. Han hade förstått att tillståndet i västvärlden var illa, men inte hur illa. Upplysning är en personlighetsförändring, ingenting som händer på en gång."

Tänkvärt för mig och alla andra som jagar och letar efter den där saken som ska ge oss den lilla extra knuffen som gör att vi äntligen förstår hur allt hänger ihop och kan bli lyckliga...

Dagens affirmation - dag 22

2005-11-24T15:45:00.000+01:00

I can find my sould here and now.

Här och nu. Mindfullness. Medveten närvaro. Vår själ är med oss hela tiden, det gäller bara att lyssna. Att vara här och nu, att inte hela tiden oroa sig för framtiden, vara rädd för något som kan hända eller sitta fast i gamla rädslor. Bland det svåraste jag kan ta mig för.

Energi

2005-11-23T09:40:00.000+01:00

När Myrorna hämtade tre ton skräp kom min energi in på den plats som skräpet tog. Det känns bra. Skönt att börja känna igen mig själv igen, inte ha de där apatiska känslorna.

Kreativiteten börjar komma. Glädjen, spontaniteten, framtidstron. Underbart! Meditera mera!

Meditationsbiverkningar

2005-11-22T15:21:00.000+01:00

Mediterade idag igen. Jag känner igen mönstret. Min kropp går ner i djup avslappning. Andningen slutar nästan. Benen, armarna och bålen är helt avslappnade. Ända upp i halsen, nacken och käken är jag avslappnad. Men inte i ögonen och musklerna däromkring. Och inte i hjärnan. Tankarna fladdrar, de är inte det minsta avslagna. Det är det här problemet jag brottats med i hela min meditationskarriär. Det kanske ska vara så? Alla talar om att man ska låta tankarna fladdra och så småningom så stillar de och så har man inga tankar. Aldrig hänt... Mina tankar tjuter och pladdrar och drar mig iväg från precis allt jag försöker koncentrera mig på. Fruktansvärt störande.

Men, som sagt, det kanske är rätt för mig? Då och då försöker jag mig på någon sorts "aktiv meditation", dvs en aktiv avslappning, guidad mediation etc, för att fokusera tankarna och slippa detta springande i huvudet. Men det brukar inte funka optimalt det heller, eftersom tankarna gör att jag distraheras från guidningen eller min egen "vandring" över musklerna.

Efteråt kände jag den lika välkända irritationen. Lite hungrig, lite rastlös, lite irriterad. Lite huvudvärk. Inte lika mycket som jag hade när jag lärde mig meditera för 15 år sen, tack och lov, men ändå. Det ger sig nog. Jag ska verkligen inte ge upp pga det.

Kom inte lika nära hjärtrummet idag. Men man kan ju inte få fullträffar varje gång man kastar upp bollen. Jag fick ju annat idag. En lyra, kanske?

Dagens affirmation - dag 21

2005-11-22T15:15:00.000+01:00

I ask the universe to listen.
I need to matter.

Det här är precis rätt för mig just nu. Det handlar inte om att kräva uppmärksamhet från universum, utan snarare om att få bekräftelse från universum om att jag duger, precis som jag är. Jag behöver höras. Jag behöver veta att universum känner till mig, att jag är en del av det kosmiska medvetandet.

Meditation

2005-11-21T15:15:00.000+01:00

Jag har haft svårt för att meditera nu ett tag. Inte så att jag suttit där och känt mig fånig, nej jag har haft svårt för att ens sätta mig ner. Det har tagit emot. Jag har inte velat.

Det har ändå känts rätt okej. Som ett steg, en period som snart ska ta till ända.

I förra veckan började jag lite smått. Började med att sätta mig ner och sitta stilla ett tag. Mitt gamla TM-mantra dök upp i skallen, tillsammans med en hel massa annat skräp, som vanligt. Tankarna flyger och far och bryr sig inte alls om att jag ignorerar dem. De tar sin egen väg och jag har svårt för att inte följa med.

Idag satte jag mig ner för att försöka mig på hjärtmeditation, som jag läst om i Vägen till Kärlek. Det kändes väldigt bra. Väldigt stark fysisk känsla av mitt "hjärterum". Nu, en halvtimme efteråt, känns det fortfarande att jag har ett hjärterum. Jag försöker bevara den känslan och bejaka de "biverkningar" jag känner - tryck över bröstet, svårt att andas etc - när jag var mitt i meditationen. För det kändes ändå som om det var bra.

Dagens affirmation - dag 20

2005-11-21T15:12:00.000+01:00

Jag kände att det var dags att ta upp de här igen. De får mig att känna mig bättre, när jag har något att fundera på då och då.

I will use my thoughts wisely and
respect their power.

Återigen våra tankar. De som kan göra gott ont eller vara ett hinder på vägen till upplysning. När vi tänker bör vi se till att använda våra tankar på ett bra sätt. Inte sända ut negativa tankar och negativ energi utan använda dem för att förhöja den positiva medvetenheten i världen.

Att vara duktig

2005-11-17T09:01:00.000+01:00

I SvD idag fanns en artikel om att uppfostra barn. Om hur man ofta gör så att barnen blir beroende av uppmärksamhet, istället för att stärka deras självkänsla. Där är jag. Fullkomligt beroende av uppmärksamhet. Jag söker det hela tiden. När jag lagat mat till mig och min man vill jag att han ska kommentera maten, säga att den är god och säga att jag är duktig som lagat den. När jag gör Resan vill jag vara duktig och klara av den. När jag simmar vill jag simma längst och fortast av alla. Det räcker inte med att vara jag. Att vara jag är ingenting, så länge jag inte har någon som talar om för mig hur duktig jag är.

Jag vill vara trygg i mitt jag. Jag vill inte behöva basera det på andra, på att andra ska säga att jag är duktig, snäll, smart och liknande. Jag vill fylla på det trygghetsbehovet inifrån, inte utifrån. Det ska jag jobba på nu. Meditation. Motion. Vila. Inte stressa mig igenom detta utan verkligen se till att jag tar det lugnt och lyssnar på mig och min kropp. Lära mig känna igen mina känslor, se var de kommer ifrån och vad de betyder. Slippa famla i det där tomma mörkret där det inte finns någonting. Till slut hitta till Källan, till Kärleken. Utan att ha bråttom. Och utan att behöva att någon ska säga "Ja, vad du är duktig, du hittade ju dit alldeles på egen hand!"

Resan. Igen.

2005-11-17T08:53:00.000+01:00

Det gick inte. Inte den här gången heller. Dock känner jag att jag fick en del insikter. Jag kom djupare ner och jag kände vissa känslor väldigt tydligt. Men jag hade också hela tiden en frustration, av att inte komma djupare. Känsla av att han tröttnade på attt guida mig. Känsla av att det tog stopp. Att inte komma vidare. Ofta kände jag ingenting. Jag hittade inga känslor. Jag såg dem inte. Jag letade, jag letade inte. Jag försökte känna och jag slappnade av. Det funkade inte.

En gång vet jag att jag tänkte "Det är bara jag själv som kan klara av det här. Den här guiden kan inte, ingen annan kan, det är bara jag." Det stärkte mig lite, även om jag inser att jag har en del att ta mig igenom först.

Jag hade väldigt starka känslor av gråt. Jag ville gråta mest hela tiden. Oavsett om det var en positiv eller negativ känsla ville jag gråta - precis som jag gör i verkliga livet. En gång var det väldigt, väldigt starkt och då sa min guide att jag skulle släppa och låta gråten komma till mig. Men jag vågade inte. Ville inte. Jag vet inte om jag inte riktigt litade på guiden, att jag inte kände att den här guiden skulle fånga mig när jag föll in i gråten. Därför tryckte jag undan den.

Jag insåg att jag måste sätta mig ner och verkligen gråta. Verkligen låta mig själv gråta. Det är så mycket gråt som jag tränger undan. När jag bejakar den och låter den få komma ut fritt, kanske jag kan komma under den och se vad den döljer. Det går ju, det såg jag igår. Jag kan sätta mig ner och låta känslorna komma. De kommer om jag känner efter. Jag har svårt att namnge dem, men det kanske inte gör något.

Någonstans mitt i resan hade jag en konstig känsla av att vara en huvudfoting. Under brösten började benen. Ingen mage, inget underliv, bara huvud, bröstkorg och ben. Kändes väldigt konstigt.

Alldeles i början hade jag också den mycket välbekanta känlsan av att snurra, spinna. Rummet snurrar omkring mig och jag sitter "snett", dvs lutar. Jag vet inte om jag verkligen lutar, men känslan är väldigt stark.

Jag kände också att jag har väldigt kort koncentrationsspann. När vi hållit på ett tag ville jag ge upp. Jag hade tankar om att ge upp en lång stund, sen gick de över och jag kunde koncentrera mig igen. Men de kom tillbaka, efter ytterligare en stund, inte lika lång som den första. Jag har väldigt svårt att bortse från mina tankar.

Jag hade starka fysiska förnimmelser. Det gjorde ont i vänsterarmen och ett gammalt minne kom upp, hur jag hade ont just där och gick till akuten och de sa, som vanligt "Det är inget fel på dig." och jag kände hur de tyckte att jag var en hypernervös liten tonåring som inte visste någonting. En stark känsla av att inte bli tagen på allvar. Det gjorde också fruktansvärt ont i huvudet vid ett tillfälle, på hjässan. Det kändes som om det gick en kniv från hjässan rakt in i hjärnan. Mycket ont. Jag minns inte känslan som var förknippad med det.

Ont i nacken och ryggen hade jag också vid ett par tillfällen. En gång spändes hela kroppen otroligt hårt. När jag kände lugn kände jag väldigt tydligt att det fanns två knutar som inte var lugna. En i bröstet och en i huvudet. Kroppen kunde slappna av men jag vågade inte släppa kontrollen helt, och två centra fick vara "vakna" för att se vad som hände. Detta vill jag bort ifrån. Det kommer nog.

Det största minnet är nog att jag hade så svårt för att finna känslorna. Ibland kom de till mig, bara sköljde över mig, men oftast hittade jag dem inte i det stora tomrum som fanns där. Jag blev också ofta irriterad på min guide som inte förstod vad jag menade. Naturligtvis för att jag hade svårt att uttrycka vad det var jag såg och kände. Under långa stunder kände jag att jag var för vaken, att jag inte kunde slappna av och låta mig guidas neråt. Jag var klarvaken - kanske var jag inte det, men känslan av det. Dvs att huvudet var klart och tänkte alldeles för mycket. Kommenterade, försökte. Istället för att slappna av och låta kroppen göra jobbet. Ofta tänkte jag på boken, på vad hon skrivit och hur man "ska" göra och känna. Ofta tänkte jag på hur jag och N gjort och hur det kändes likadant.

Efter nästan två timmar räknade guiden upp mig och vi gav upp. Dock fortsatte guiden med en massa frågor. Till slut kunde jag inte svara. Kontroll. Vad betyder kontroll för dig? Identitet. Vad betyder identitet för dig? Den jag är. Vad betyder det för dig? Identitet... Osv. Det var väldigt svårt.

Vi pratade lite om det där med hur man ska göra. Och vad som är rätt och fel. Hur vet jag det? Eller rättare sagt, varför tror jag att det finns ett rätt och det jag gör är fel? Varför är inte det jag gör rätt, per automatik? Det ligger nog i min uppfostran och uppväxt. Jag har alltid varit rädd för att göra fel. Jag minns när farfar skickade mig in i köket för att hämta något i hans (för mig) enorma kyl. Jag hittade det inte och var otroligt rädd för att gå tillbaka till farfar och säga att jag inte hittade det – jag kunde inte ens klara av en så enkel grej som att hämta smöret i kylen. Jag gjorde fel. Och ja, han blev arg, det var inte som jag inbillade mig. Han förstod inte att jag inte kunde hitta smöret, det stod ju där på den översta hyllan bakom saften! Och så fick jag bekräftat att jag inte kunde något och att jag bara var bra om jag lyckades göra så som jag blev tillsagd.

Vi började på den fysiska resan men jag klarade inte av att fortsätta. Guiden räknade ner mig och jag kände att jag inte kom ner. Jag låg precis under ytan och flöt istället för att sjunka ner till botten och låta mig vaggas. När guiden ledde mig mot dörren framför ljuset och sade att jag skulle möta min mentor sa hela kroppen och jag nej. Jag ville inte. Jag klarade inte av en fysisk resa till. Minnet av den förra sitter för färskt och jag tror inte jag litade tillräckligt på min guide för att klara av en sån resa till. Även om den förhoppningsvis inte skulle bli lika smärtsam så gick det inte. Vi slutade.

Vägen till kärlek

2005-11-16T12:58:00.000+01:00

Deepak Chopra är en klok person. Jag gillade hans 100 dagliga affirmationer, även om jag inte läst klart boken. Ska göra det och ta upp dem här på bloggen igen när jag får ork.

Just nu läser jag hans "Vägen till Kärlek" och den är inte dum alls. Många kloka saker säger han där.

Resan

2005-11-16T12:55:00.000+01:00

Idag ska jag göra Resan. Jag är mycket förväntansfull och lika nervös. Det ska bli spännande att se om det går. Och om det går, vad kommer jag att känna? Vad kommer hända? Hur kommer jag må? Blir jag besviken? Blir jag exalterad?

Dags för ny livsåskådning?

2005-10-25T13:07:00.000+02:00

Jag försöker vila mig. Jag vill inte boka in någonting. När någon ringer och frågar "Ska vi äta lunch på fredag?" får jag panik och vill inte alls. Jag skjuter på det. Så länge jag kan. Tills jag tvingas ut och upptäcker att det var ganska trevligt.

Jag gör tusen saker på en gång. Hela tiden. Häromdagen bar jag två burkar med ömtåligt gods från vardagsrummet till köket. Istället för att ta en burk i taget, det är ju slöseri med tid. Resultat: tre vackra kinesiska tekoppar sönderslagna. Bara för att jag hade bråttom. Otroligt dumt.

Därför: jag behöver fundera om mitt liv. Jag behöver inte göra en massa saker på en gång. Jag kan ta det lugnt. Ta lite extra tid på mig. För att äta, till exempel? Eller som igår, tvätta hela morgonen och strunta i om det tar lång tid att göra. Jag har ju ändå inget annat för mig, egentligen.

Det kommer ta tid att inte göra allt på en gång. Men det är ok, det också. Det ligger nog någon liten hemlighet gömd däri, som jag hittar om ett tag.

Sen funderar jag på att ta mig till det här seminariet. Kanske ska jag ta en privat resan-session först, med en terapeut. Jag har inte riktigt bestämt mig. Det skrämmer mig lite att försöka mig på resan igen, utan en erfaren coach. Vi försökte så länge, N och jag, och jag vet inte riktigt om jag vill göra det så igen. Jag får fundera ett tag till.

Mål - hur tänker jag egentligen?

2005-10-17T09:18:00.000+02:00

Lyckliga grodan frågade hur jag tänker när det gäller mål. Jag har funderat lite på det.

Jag tar inte varje dag för sig. Inte än, men jag jobbar på det.

Mål i sig själva är dock inte så intressanta för mig. Varför ska jag slita som ett djur för att uppnå ett mål som någon har ställt upp för mig? Det som är intressant är ju resultatet av målet. Att någon blir nöjd av det jag gjort, att något händer för att jag gjort något. I mitt jobb kunde jag jobba som tusan för att uppnå ett mål och inte få något som helst för det. Inte beröm, inte erkännande och inte heller se att det påverkat mitt framtida arbete i någon mån. Det gillar jag inte.

Jag vill se resultat av mitt arbete. Jag vill att någon ska bli glad över något jag gjort. Eller att jag själv blir glad. Jag kan tänka mig att starta eget företag och se hur det jag gjort ger mig mer jobb eller nöjda kunder eller ett gott rykte. Att bara se att pengarna på bankkontot växer för att jag nått det jag föresatt mig eller lyckats med något som någon vill ha är dock inte intressant. Det är resultatet, och framför allt, erkännandet av ett bra jobb som jag är ute efter.

Jag har alltid varit så. Jag minns speciellt en episod i syslöjden när jag var liten. Någon fick beröm för något den gjort och jag höll upp mitt broderi eller vad det nu var och sa "Jag då, är inte det här fint?" och min lärarinna sa "Du vill alltid ha beröm, du vet ju att det är bra, det sa jag ju förra veckan."

Min föresättning nu är att jag ska bli mindre beroende av andras beröm och mer kunna nöja mig med att jag tycker det är bra, det jag gjort. Samt naturligtvis sätta mål som kan mätas på det sätt jag mår bra av. Inte i pengar eller liknande.

Tiden är kommen

2005-10-17T09:03:00.000+02:00

Nu är det tid. Nu är allt över och nu kan jag reflektera, känna efter och våga gråta. Se vad som hänt och vad som kommer hända. Hur jag påverkats och vad jag kan göra av det.

Nu har jag tid för att verkligen se in i mig själv, bara jag vågar. Och det vill jag.

D sa efter healingen i torsdags att jag har så gott som slut på energi. Att det faktiskt är ganska allvarligt och att jag måste se till att lära mig att säga nej. Att respektera mig själv och att se till att jag mår bra, inte bara alla andra runtomkring mig. Detta ska jag fundera på och se till att jag lär mig. Annars kommer jag återigen att hamna i såna här situationer där jag är så trött och less och inte kan göra någonting, för att jag känner mig helt förlamad av trötthet.

Sen måste jag fråga honom om det där med att själen lämnar kroppen. Är det positivt eller negativt? Jag tog först för givet att det var positivt, att det var en utomkroppsupplevelse, men det kan ju faktiskt vara negativt också. Det kan ju vara så att själen har tröttnat på det sätt jag behandlar den och min kropp, och därför tar ett litet break och drar sig undan.

Healing

2005-10-14T07:44:00.000+02:00

Av en slump fick jag veta att en väns pojkvän är chakrahealer. Jag bestämde en tid och gick dit. De bor i en vacker taklägenhet och det var mjuk meditativ musik på. Jag fick välja stenar själv och han lade en på varje chakra.

Ett par gånger kändes det som att det var en jordbävning, och efteråt sa D att det var själen som lämnade min kropp som gjorde att det kändes så. Det var ingen obehaglig känsla, utan ett mjukt skakande. Tre gånger kände jag det.

Efteråt var jag trött men ganska glad. D sa att jag skulle gå hem och vila mig, att jag inte skulle vara pigg förrän imorgon vid middagstid. Tyvärr hade jag ju redan bestämt med vänner att träffas på en bar, så jag gick dit ändå. När jag kom hem vid tolvtiden var jag helt slut i skallen. Totalt borta. Förstod inte vad folk sa till mig. Idag är jag väldigt, väldigt trött.

Han var duktig på att se, D. En sån som man inte har några hemligheter för. Jag kände att jag hade kunnat prata ännu mer, börja gråta och få ur mig en massa. Men jag valde att svälja och stänga, och vänta ytterligare några dagar med att känna efter och ge mig tid att sörja. Allt har sin tid, och än är det inte dags. Men snart och det känns väldigt, väldigt skönt.

Undanträngande

2005-10-07T01:08:00.000+02:00

Jag dövar min ångest, medvetet. Jag jobbar, äter, håller mig upptagen, dricker kaffe fast jag slutat. Annars kommer jag att gå sönder. Det får vänta tills jag är i trygghet igen. Tills jag kan slappna av och se vad som har hänt, hur jag utvecklats. Innan dess är det fest, shopping och allmänt undanträngande som gäller.

Mål, vad är det?

2005-10-06T10:31:00.000+02:00

I ett bra samtal med min chef sade han något som jag har funderat på ett tag. "Det är viktigare för dig att få beröm för att du utfört något, än att målet faktiskt blivit uppfyllt."

Det fick mig att börja tänka. Varför har jag alltid haft så svårt att sätta upp mål? Och att uppfylla dem? Det ger mig ingenting. Jag struntar fullkomligt i om målet nås eller inte. Däremot är det viktigt för mig att det jag gör har en mening för andra. Dvs att det jag gjort, event, presskonferens, tidningsartikel etc har nått sin målgrupp och att de är nöjda med det.

Han sa också att jag är extremt beroende - ja, han använde de orden - av att få bekräftelse och uppskattning. Det är jag, det är jag medveten om, men jag har inte tänkt på att det gäller i arbetslivet så väl som i privatlivet. Det är också något att fundera på, dels varför och dels hur jag kan göra för att inte vara så beroende av andras uppskattning, utan kunna nöja mig med att jag själv tycker att jag gjort ett bra jobb.

Jag trodde att jag älskar mig själv, att jag har en god självbild och att jag är ganska självständig. Idag fick den bilden en liten knuff, och det var bra. Jag vill inte stanna upp i min utveckling och tro att jag är färdig, utan vill utvecklas och få positiv och negativ kritik så att jag kan gå vidare.

Min mor och jag

2005-09-26T16:45:00.000+02:00

Jag börjar mer och mer inse att jag måste ta och tala med min mor. Ni som följt mig ett tag har sett en händelse i mitt liv som jag trodde att jag lagt bakom mig, bearbetat och kommit över, men jag inser att det har jag inte. Åtminstone inte följderna av den.

En gång hade jag en kollega som var en underbar mamma. En sån som jag hade velat ha. Kärleksfull och bestämd, kramig och glad. Hon var ju ingen supermänniska, såklart, men hon var så ... jordnära. Det är inte min mor.

I min familj var det pengar som ersatte kärleken. Det låter krasst, men det var så. När jag var liten var det inte så illa, jag märkte ju att något saknades, men kunde inte sätta fingret på det. Istället hade jag pengar och kunde köpa mig saker. Så har det varit genom hela mitt liv. Jag flyttade hemifrån tidigt och mor accepterade och fortsatte ge mig "månadspeng".

När hon vill vara snäll köper hon något åt mig. Men att berömma mig när jag köpt nya kläder eller har klippt mig, se det sitter långt inne. Det blir ett "Du har klippt dig." och rynka på näsan. I ärlighetens namn är det länge sen jag fick det, men det är väl också för att jag har haft en frisyr hon gillar de senaste tre åren.

Jag tror att jag vet varför pengarna ersatte kärleken. Jag anar, i alla fall. Det beror nog på brodern som dog. Svårigheten att fästa sig igen, för barnen kan ju ryckas bort. Att det var enklare att ge dem pengar, för då blev de gladare än om hon ville kramas. För det ville ju inte jag. Hon var ju redan inte min mamma. Hon försvann den där hemska dagen.

Jag hoppas att jag kan närma mig henne på något sätt. Att vi kan ta en helg, bara hon och jag. Prata igenom allt som hänt, att jag vågar säga att jag saknar henne. Att jag saknar en mamma. En sån som man kan prata med, som man kan luta sig mot och som man kan älska och bli älskad av. Jag vill inte ha en karriärkvinna med massor av pengar. Jovisst, det är jättebra med bra förebilder, kvinnor kan och kvinnor är jämställda. Men kärleken då, vart tog den vägen? Kan man inte ha båda?

Jag vill hitta den. Jag vill hitta den inom mig, så att jag kan ge den till mina barn. Så de inte sitter och säger samma sak om 30 år.

Kort stubin

2005-09-26T16:34:00.000+02:00

Jag har enormt kort stubin. Jag blir irriterad på allt och alla och idag höll jag på att börja gråta när jag trodde att min kollega gått utan mig på lunch. Trots att jag egentligen ville luncha ensam.

Antingen är det stress och stök, eller så är det pms. Jag brukar dock inte ha pms, så jag gissar på stressen.

Min massör konstaterade också att jag är fruktansvärt spänd i axlar och rygg, igen. Att det ska vara så svårt att stressa av. Igår när jag skulle somna insåg jag att att jag var så spänd att jag skakade. Jag försöker slappna av. Gissar att jag försöker för mycket, helt enkelt. Men snart är det över, snart får jag en viloperiod och det ska bli så otroligt skönt!

Tankar

2005-09-26T16:31:00.000+02:00

Jag fick en kommentar för ett tag sedan som jag vill kommentera. Det var att jag kanske lägger för stor vikt vid mina tankar. Att det är bättre att släppa dem, att låta dem vara och att de inte är jag. Tanken har ingen makt. Det var som kommentar på en affirmation om att negativa tankar kan påverka och att vi därför ska försöka tänka positiva tankar.

Det här har sysselsatt mig på lediga stunder lite då och då den senaste tiden.

Jag håller med. Och inte. Våra tankar bör släppas fria och det är först då vi kan göra oss fria från dem som vi verkligen upplever vilka vi är. Samtidigt så tänker vi även efter "upplysningen" (i brist på bättre ord). Våra tankar är inte vi, men om vi har negativa tankar, dvs inte lyckas låta bli att döma våra medmänniskor, så är det väldigt lätt att dessa "syns" och alltså sprider negativa känslor. Speciellt till folk som ännu inte är "upplysta" och alltså förstärker och vidarebefordrar dessa känslor.

Om ni nu förstår hur jag tänker...

Apati

2005-09-17T11:30:00.000+02:00

Apati. Det är väldigt jobbigt. Jag har inte lust att göra någonting. Jag vill inte fixa, dona och se till att det går att flytta härifrån om alldeles för kort tid. Jag vill inte jobba heller, inte skriva fina överlämningsdokument och se till att allt är rent och fint på både dator och skrivbord. Så att jag kan sluta snart.

Istället sitter jag och stirrar in i dataskärmen, slöspelar Sudoku men ger upp om jag inte lyckas inom några minuter. Slösurfar runt på olika bloggar och förfasar mig över folks liv. Jag är fruktansvärt tråkig att ha att göra med just nu.

Och det lär gå över, det med. På nåt sätt är det väl behövligt just nu, att göra ingenting. Det som stör mig är att jag ju vet att jag har tusen saker att göra, men jag förtränger dem otroligt effektivt. Jag kan sitta på jobbet och fundera en lång stund och komma fram till "Nä, jag har faktiskt inget att göra, jag kan slösurfa en stund." och sen kommer jag ju på att det hade jag. En hel massa, till och med. Hjärnan orkar inte komma ihåg det, bara.

När jag träffar vänner är jag bara trött och otillmötesgående. Jag orkar inte engagera mig i deras liv och jag har ingen lust att berätta om mitt.

Snart har jag väl inga vänner kvar, ens! Bäst att skärpa sig. En Sudoku till, bara...

Rätt eller fel...

2005-09-13T13:34:00.000+02:00

Stora funderingar för N just nu. Hur mycket "står hon ut med" i sitt förhållande. Hur mycket orkar hon "acceptera" från sin pojkvän. Missförstå mig inte nu, han är inte elak eller manipulativ eller dum på något sånt sätt. Han är bara sig själv. Och mycket, mycket olik henne. De har olika uppfattningar om mycket. Han är en känslomänniska som åker upp och ner och blir irriterad, lycklig och superförbannad om vartannat. Hon har sen unga år fått lära sig att hålla inne med sina känslor och inte lämpa dem på andra. Hur länge pallar hon med att leva med en person som är så utåtriktad?

Sen handlar det också om grundläggande värderingar. Han tycker att en otrohet, att ha sex med någon annan, inte är så farligt. Det är ju bara kött och kroppar, inga känslor inblandade. För henne är det totalt otänkbart, det går inte ens att föreställa sig att vara otrogen, oavsett om det är han eller hon. Hon vet och förstår att han accepterar hennes syn och inte kommer att vara otrogen mot henne, men hon vet inte om hon kan riktigt lita på honom då hon vet hur han känner. Att det inte är viktigt för honom. Hur länge räcker hennes nej då?

Sen handlar det också om respekt och om att faktiskt vara intresserad av sin partner. Han är det inte. Hon kan bli uppspelt och glad över småsaker och vilja berätta det och han lyssnar inte. Då menar jag inte att han bara hummar och nickar och har tankarna på annat håll, nej, han lyssnar verkligen inte. Om det är på telefon håller han luren ifrån sig och gör annat. Jag har sett det med egna ögon. Om det är tillsammans med andra blir han glasartad i blicken och är i sin egen värld. Han låtsas inte ens vara intresserad. Det tär, i längden. Och det är fruktansvärt oartigt, inte minst...

Han är fullkomligt övertygad om att det är de två som gäller, för hela livet. Hon är inte riktigt lika säker. Dels har hon inte haft lika många förhållanden som han och dels är hon ganska mycket yngre än han. Hon undrar hur hon ska veta? Vad är det som gör att man är så säker på att man kommer att älska varandra livet ut. Hur vet man? Hon funderar.

Vi diskuterade länge idag och jag försökte verkligen att inte påverka henne åt något håll. Utan betonade att hon måste tänka efter, låta känslorna vara med och fatta sitt beslut själv. Men inte göra något överilat. Inte heller bara låta logiken och hjärnan vara med i beslutet utan även ta med känslorna. Svårt, när hon har svårt för att lita på sina känslor, eller ens känna dem och förstå dem när de kommer.

Det är ju frågor som alla brottas med. Är han/hon rätt för mig. Jag tror att man behöver veta ganska mycket för att förstå det. Mycket om sig själv, hur man reagerar på olika människor, vad man behöver för att må bra. Veta och förstå sina känslor och lita tillräckligt mycket på sig själv för att tro att man kan klara av att "stå ut med" de otillräckligheter personen i fråga har, under en längre tid.

Det här har jag kommit fram till. Jag själv, alltså. Att jag känner mig själv, att jag tror på mig själv, att jag älskar mig själv. Varför är jag då så villrådig, fortfarande? Varför vågar jag inte lita på att jag även kan "frälsa" mig själv. Dvs att jag kan vila i nuet, att jag kan bli lycklig på egen hand. Kan sluta söka, kan inse att jag är störst och att jag är Kärlek.

Jag vet inte. Men jag tror jag lyckats bestämma mig för att jag snart, så snart jag blir av med jobbet och har flyttat, ska ta det lugnt. Göra ingenting. Cykla lite, promenera lite, plocka lite svamp. Fundera och ta det lugnt, inte ha några krav förutom att laga lite mat, baka lite bröd och pilla mig i naveln. Inte ens hetsa mig själv att bli med barn, ska jag få göra. Och detta ska jag få hålla på med ett bra tag innan jag faktiskt tänker på att skaffa mig ett nytt jobb. Försörjningen får klara sig. Maken jobbar ju och det får vi lov att klara oss på.

Slappna av, stressa ner

2005-09-04T16:24:00.000+02:00

Att slappna av är nog det viktigaste för mig just nu. Inte bara kroppsligt, vilket jag får hjälp med; utan även mentalt. Det har jag oerhört svårt med. Dock känner jag att jag sätter en hel massa press på mig själv, fast det är goda saker jag pressar med. Jag har lite svårt att förklara, men jag vill så gärna att jag ska göra bra saker. Jag vill koncentrera mig på mig själv och lyckas med att förverkliga mig. Jag vill komma på vad jag ska bli när jag blir stor och jag vill ha lyckliga, harmoniska barn. Och så vill jag ju bli gravid.

På nåt sätt lyckas jag hela tiden sätta upp så enorma mål för mig själv. Det räcker aldrig med trädtopparna, eller kanske åtminstone att komma upp i trädet. Nej, jag ska alltid till månen, minst. Gärna längre bort och SNABBT ska det gå! Och funkar det inte på första, andra eller till och med tredje försöket, så testar jag nåt annat. För då gick det ju inte. Och då har jag misslyckats igen. Då kommer tankarna ”Det där funkar ju aldrig, det VET jag.” Och ingen annan vet bättre.

Dags att tagga ner. Dags att sluta försöka och börja vara. Dags att acceptera att tankarna far som skållade råttor i skallen på mig, 24 h om dygnet, och bara försöka vara några sekunder i taget. Inte känna mig dum och usel när jag inte lyckas med det ena eller det andra utan verkligen bara acceptera, vara och inte döma.

Det är ju så enkelt. På pappret.

Dagens affirmation - dag 19

2005-09-04T15:09:00.000+02:00

My every thought has the power either
to wound or to heal.

Våra tankar är kraftfulla, de är fulla med universums kraft. Kom ihåg att negativa tankar om någon kan skada denne. Fyll ditt hjärta och ditt huvud med positiva, kärleksfulla tankar och låt inte dina tankar bidra till den mentala nedsmutsningen i världen.

Efter resan, ännu en gång

2005-09-04T15:08:00.000+02:00

Återigen resedags. Jag har inte känt för resan på ett tag. Förra veckan sa N att hon såg mig som en person som har mycket höga krav på mig själv och som blir väldigt besviken om jag inte når upp till dessa krav.

Detta har jag funderat på under veckan. Jag ser nämligen inte mig själv så, men inser att det ligger något i det när hon säger det. Jag trodde jag hade blivit av med mitt kontrollbehov, att jag inte längre är sådär superduperorolig när min pojkvän är ute sent eller liknande.

Jag kom på att visst, jag har blivit av med en del av mitt kontrollbehov. Men inte allt. Och jag har trott att jag blivit av med allt, vilket ju lett till att det kan ta över mer och mer. Såna är ju kontrollbehov... Gör lite som de själva vill.

Vi pratade väldigt länge igår, och det var otroligt skönt. Vi är så öppna mot varandra, döljer ingenting. Vi pratar om andlighet, om tro, om våra respektive uppväxter och en hel massa annat. Vi funderar kring hur vi reagerar, hon berättar hur hon får insikter då och då och hur hon kan se varifrån vissa konstiga beteenden kommer och få kraft att ändra dem.

Jag var så glad, så fantastiskt lycklig över att vi har fått den här kontakten, att vi kan prata på det här sättet och stötta varandra framåt i den här resan. Det är inte ofta man träffar människor man kan prata så här med och jag önskar att vi hade mera tid på oss. Vi får helt enkelt göra det bästa vi kan med den tid vi har. Och sedan försöka prata på telefon och över Internet. Fast det är ju inte samma sak, på långa vägar.

Resan, för fjärde gången

2005-08-28T04:30:00.000+02:00

Det var resedags igår. Efter en stärkande omelett satte vi iväg.

För N gick det riktigt bra. Hon kom igenom många lager, men på slutet fick hon hallucinationer och såg sin mor komma gående mot henne i viktoriansk klädsel... Då slutade vi. Troligen var det för att vi hade "räknat ner" oss innan vi började, för att komma djupare ner i oss själva. Det funkade nog lite för bra.

För mig gick det inte bra alls. Jag kom ingenstans. Jag hade känslan av att ligga och studsa på ett antal madrasser av känslor, som prinsessan på ärten, med Källan (eller ärtan) långt långt ner under mig. Men jag kom inte igenom. Jag kände ingenting. Mycket frustrerande, men frustrationen tog mig ingenstans. När även jag började hallucinera slutade jag.

Vi hade en bra kväll efteråt, men inte riktigt lika bra som tidigare. Jag gissar att frustrationen smittade av sig, så vi åt pizza och gick hem. Ingen bio, som vi tänkt.

Irritation

2005-08-27T05:07:00.000+02:00

Jag har varit otroligt lättirriterad de senaste dagarna. I jämförelse med att inte känna någonting alls kanske det är ett framsteg? Men det är så jobbigt att bli irriterad på absolut ingenting. Ett hårstrå på axeln - men vafaaan!!! För att inte tala om när datorn krånglar, mixern inte vill som jag, köket översvämmas av kladd från passionsfruktssmoothie.

Idag är det resedags igen och det kanske kan hjälpa. Vi får se, det ska också bli trevligt att umgås med N ett par timmar igen. Hon ringde igår och sa "I just looooove your company!!" och det är alltid trevligt att höra.

Dagens affirmation - dag 18

2005-08-27T05:05:00.000+02:00

I will lift my judgement against someone.

Den här har jag haft problem med ett par dagar nu. Den handlar om förlåtelse. Att tänka på någon som jag har handlat fel mot, eller som handlat fel mot mig, och förlåta. I hjärtat, inte bara med ord.

Det är svårt. Väldigt, väldigt svårt. Trots att jag vet att det blir otroligt mycket bättre efteråt är det svårt att förlåta någon som gjort mig illa. Jag funderar och jag försöker och jag ska nog komma dit, till slut.

Dagens affirmation - dag 17

2005-08-23T16:15:00.000+02:00

I will nourish someone with light.

Skicka kärlek till någon idag. Någon vem som helst, någon du älskar eller till alla i hela världen. När du gjort det, släpp taget om din kärlek och kräv inget i utbyte. Din kärlek kommer att finna sin mottagare och du må gott.

Resan-funderingar

2005-08-23T16:11:00.000+02:00

Jag bad om hjälp med mina resanfunderingar. Det här att jag sitter och "vet" vad hon "borde" säga hela tiden. Det här fick jag:

"BRA! Detta är ett mönster du använt förut! Du har varit här förut i ditt liv ...
Känn hur det känns att önska att hon säger det du vill att hon ska säga helt och fullt ..."

Och så är det ju faktiskt. Jag tycker hela tiden att jag har rätt. Jag vet hela tiden bäst. Inte så att jag är en besserwisser och talar om för alla andra hur de ska göra, men jag säger det till mig själv. Imorse när jag fick massage efter att ha svimmat tänkte jag "Jaja, lilla vän, sådär kommer du aldrig att komma igenom mina nackmuskler" istället för att bara slappna av och njuta av massagen.

Det var en ögonöppnare. Inte på det sätt jag trott att jag skulle få dem, men en mycket bra sådan.

Resan är fantastisk och jag önskar att alla kunde få ta del av den. Eller att alla VILLE ta del av den, kanske...

Dagens affirmation - dag 16

2005-08-22T02:15:00.000+02:00

I will see one thing today as if for the
first time.

Detta passar bra idag när jag är lite nere. Jag ska försöka se minst en sak idag, som om jag såg den för första gången!

Dagens affirmation - dag 15

2005-08-22T02:11:00.000+02:00

My true self responds with love.

Vad är kärlek? Man kan älska på så många olika sätt. Kärleken till föräldrarna, syskonen är inte samma som den till en partner. Kärleken till en vän är olik den till ett älskat husdjur. Ändå är de alla olika sidor av kärlekens mynt.

Vår personliga kärlek, till en person, behöver ofta ha en överenskommelse. Typ att "Jag älskar dig så älskar du mig". Om jag slutar älska dig kommer du till slut att sluta älska mig. Kärleken behöver näring för att växa.

Den kärlek vi har inom oss, dock, den som vi alla skulle behöva släppa ut oftare, har inga gränser, inga restriktioner och inga överenskommelser. Det är så vi ska älska oss själva, och alla andra. Att inte säga "Om du gör sådär så tycker jag inte om dig längre." eller liknande. Medvetet eller omedvetet i våra handlingar.

Melankoli

2005-08-22T02:07:00.000+02:00

Jag har inte varit glad sen resan förra veckan. Jag har varit ... Jag har inget riktigt bra ord för det. Deppig och nere är lite för starka. Det har bara varit... tråkigt. Inget som verkligen livat upp. Visst, jag har haft upp- och nedgångar under veckan, men grundkänslan har varit tråkig.

Det händer rätt mycket i mitt liv just nu, på det personliga planet. Flytt, uppsägning, framtidsplaner... Samtidigt har alla bitar fallit väldigt bra på plats, så N föreslog att det kanske var därför. Kanske är det så att jag inte har några jätteprojekt att oroa mig för eller förbereda mig för, och därför sjunker jag ner litegrann i en "mellow feeling" som hon uttryckte det. Kanske har hon rätt i det.

Jag ska försöka att njuta av det jag har just nu. Njuta av dagen, mina sista veckor i min underbara hemstad. Inte oroa mig för vad som händer när vi flyttat, vad jag ska göra, hur jag ska ta itu med olika saker utan bara njuta av dagen som den kommer.

Efter Resan, igen

2005-08-22T02:02:00.000+02:00

Vi reste i lördags igen, N och jag. Först tog vi en brunch ute på stan och pratade länge. Hon hade gått ordentligt framåt sedan förra resan, och kände att hon verkligen var på rätt väg. Härligt att höra.

Hon hade tyvärr bokat upp något klockan fem, så vi hade lite tidsrestriktioner. Vi började med mig, den här gången.

Jag hade jättesvårt att slappna av och försökte hela tiden "få henne" att säga det jag ville. Jag ville höra henne säga "let yourself slip through" och liknande, annars satte min hjärna igång att leka på egen hand.

Vi körde en stund och jag hittade en del känslor, men mycket frustration och mycket "ingenting" och tomhet. Många känslor i kroppen, men mera fysiska känslor. Ont i magen, spänd i nacken, trött i ögonen etc.

Vi pratade en lång stund efteråt också och känner verkligen att vi är på rätt väg, men måste skärpa oss lite. Hon hade inte förstått att hennes röst guidar mig neråt, utan trodde att jag fixade allt på egen hand. Tvärtom så behöver jag ju hennes röst.

Det här bottnar säkert en del i hennes egen dåliga självkänsla, att hon tror att hon inte kan, att hon inte tror på att det hon gör kan göra någon skillnad. Jag påminde henne om att hon hade guidat mig genom den fysiska resan, och det med bravur.

Många bra saker att tänka på inför nästa resa!

Dagens affirmation - dag 14

2005-08-19T02:16:00.000+02:00

I will not resist myself.

Den här passar väldigt bra just nu. Jag känner inte så mycket - jag kanske förnekar mina känslor för att jag inte orkar ta tag i dem just nu? Den här affirmationen innebär att acceptera mig själv och mina känslor och inte försöka trycka ner dem när de kommer.

Boken föreslår att jag går tillbaka till en viss situation ett par gånger för att se vad som ligger bakom den känslan som uppstod. Precis som i resan. Det ska jag göra. Vara mer uppmärksam, stanna upp och låta mig själv känna det som känns och sedan se om det ligger något bakom. Varje dag, inte bara på lördagar.

Låg

2005-08-19T02:07:00.001+02:00

Jag har känt mig ganska låg den här veckan, efter resan. Förra veckans stilla lycka är som bortblåsta och jag har toppar och dalar och vet ofta inte alls vad jag känner.

N ringde igår och sa att hon var fruktansvärt trött. Hon hade tagit ledigt två dagar för att hon helt enkelt inte orkade gå till jobbet. Hon tyckte det var konstigt - borde hon inte vara pigg och energirik nu när hon gör sig av med en hel massa konstiga saker som tryckt henne i många år? Jag sa att jag snarare trodde att kroppen och hjärnan processar en hel massa och det är det som gör henne trött. Helt enkelt.

På lördag är det dags igen. Först brunch och sen resan.

Dagens affirmation - dag 13

2005-08-19T02:05:00.000+02:00

I will not resist others.

Att vara öppen för vad andra säger, istället för att genast reagera med att bara säga 'nej' till någon som man "vet" har dåliga idéer. Känna efter hur det känns, att vara öppen. Det är en intressant känsla.

Affirmationskort

2005-08-17T16:07:00.000+02:00

Jag har märkt att jag har lite svårt att minnas mina affirmationer varje dag. Det är ju en ny varje dag. Så jag har skrivit ner dem på baksidan av makens gamla visitkort och så kan jag ha dem med mig överallt. Det är uppiggande att läsa affirmationer på bussen.

Dagens affirmation - dag 12

2005-08-17T16:05:00.000+02:00

I will nurture every need but one -
the need to judge others.

Den här hänger ihop med gårdagens. Inte döma andra. Inte döma överhuvudtaget utan försöka åstadkomma mindfullness. Medveten närvaro. Ta in det man ser och hör men inte döma det. Bara registrera och acceptera. Inte reagera på gamla känslor och genast bestämma om något är bra eller dåligt. Det är svårt. Men det går. Och det är roligt att försöka. Fast jag är himla dålig på det. Sedär - nu dömde jag mig själv!

Ont i ögonen

2005-08-17T16:03:00.000+02:00

Sedan resan har jag haft ont i ögonen. Speciellt om jag har linser på mig gör högra ögat ont. Inte så mycket i ögonbrynet, där jag haft ont förut, utan mera i högra tinningen. Jag försöker intala mig själv att det är helt ok, att det är åratal av gamla spänningar som håller på att släppa. Jag hoppas att det är så. Men jag ska nog gå till en optiker också, och kolla synen.

Dagens affirmation - dag 11

2005-08-17T16:01:00.000+02:00

I will see everyone else as I see myself.

Det här är svårt! Det är ändå relativt enkelt att se sig själv som god, hel och inte behövande något. Men att göra det med andra... Att se att chefen är god och snäll, fast han är dum i huvudet, är svårt.

Dock är det så sant. Varför ska jag jämföra mig med andra. Varför ska jag tycka att jag är bättre eller sämre än andra? Alla är vi lika och vi agerar efter våra förutsättningar. Alltså ska jag försöka se alla andra som jag ser mig själv. Försöka förlåta, försöka förstå att de famlar i mörker lika ofta som jag och oftast, oftast, inte menar något illa med det de gör. Utan att de handlar efter bästa förmåga.

Dagens affirmation - dag 10

2005-08-15T17:02:00.000+02:00

My sould knows me as joyful
because I am free.

Den här affirmationen påminner mig om gårdagens, men där jag gillade gårdagens har jag lite svårt för dagens.

Varför ett orsakssamband? Varför är jag glad *för att* jag är fri? Varför är jag inte bara glad? Jag är inte helt säker. Det finns nog en bra förklaring, något jag missat.

Dagens affirmation - dag 9

2005-08-14T14:13:00.000+02:00

My soul knows me as lacking nothing.

Denna affirmation kände jag idag när jag gick runt på stan och fönstershoppade. Jag behöver verkligen inte köpa en massa saker. Ok, vissa saker behöver jag, saker till barnet och liknande. Men inte prydnadssaker, inte saker till mig själv och inte heller saker till mitt hem.

Det var en skön känsla. Att veta att jag behöver inte en massa prylar för att må bra. En massa extra prylar, kanske jag ska säga. För vissa prylar behöver man allt, för att må bra. En säng och en soffa. En dator och en stol. Men jag har en hel mängt pryttlar och saker som jag faktiskt inte behöver. Och som jag ska slänga eller sälja när jag flyttar nästa gång. Eller tidigare, förstås.

Efter Resan

2005-08-13T17:05:00.000+02:00

Vi pratade länge efter Resan idag, jag och N. Om våra känslor. Våra liv. Våra osäkerhetskänslor. Hon delade med sig väldigt mycket om sitt liv, om sina känslor - eller rättare sagt, icke-känslor och om sitt förhållande.

Vi har kommit varandra mycket nära genom detta. Vi accepterar varandra precis som vi är och accepterar våra likheter och olikheter. Väldigt spännande.

Genom att se hur hon är när hon är ensam med mig kan jag också se hur hon förändras när hennes pojkvän är med oss. Jag ser hur sånt vi diskuterat lyser igenom och jag förstår henne bättre och bättre.

En fantastisk resa, på många olika sätt.

Resan, del 2

2005-08-13T16:39:00.000+02:00

Idag är det lördag och det betyder resedags.

Vi började på N idag igen. Det gick bättre, hon kom igenom flera känslor och lyckades också en gång komma åt en känsla som hon såg sig själv omedvetet fly ifrån. Hon slutade dock efter ett tag och det var min tur.

Jag lyckades inte få fatt på en enda liten känsla. Det fladdrade i magen, gjorde ont i nacken, tryckte över bröstet och ögonen var känsliga. Men känslorna lät sig inte identifieras. Hjärnan gick på högvarv och talade om för mig en hel massa saker. Efter en stund sa jag ifrån och slutade. Någon hade sagt att det går bra att göra den fysiska resan fast man inte gjort hela den mentala, så vi testade det istället.

Det gick nästan skrämmande bra. Jag talades ner i trans och sedan fick jag upp dörren till rummet där min mentor väntade, och där rymdfarkosten stod. Mentorn var inte riktigt den jag väntade mig, milt sagt, men jag accepterade att jag just läst Harry Potter och att Professor Dumbledore säkert är mycket vis och klok och var just rätt person att ackompanjera mig på min resa. Efter lite diskussioner med mig själv satte jag mig i rymdfarkosten med honom, trots att hans hatt knappt fick plats.

Rymdfarkosten tog mig till ett ställe mitt emellan mina ögon. Det var en stor grotta med välvt tak. Jag såg en liten dörr och fann att jag var i en punkt i mitt högra ögonbryn, en punkt som ofta gör ont. På frågan om det var någon speciell känsla där var svaret mycket, mycket klart: sorg.

Minnet kom också väldigt snabbt. Jag är fyra år gammal. Jag står och tittar på min mamma som skriker. Hon håller i min lillebror, som bara är några månader gammal. Hon skriker, om och om igen "Han är död, han är död!!!". Farmor försöker trösta "Nejdå, han rörde på sig."

Ingen ser mig. Ingen inser att jag faktiskt är där. Mina föräldrar åker sin väg med lillebror. I min fantasi har jag följt med dem, jag har minnesbilder av hur det såg ut när bilen for fram mellan åkrarna, fast jag vet att jag inte kan ha sett det.

Vi fortsatte resan, nu med tårar strömmande ner för kinderna, ryckningar i kinder och mun. Intensiv sorg och smärta. Lägerelden tändes och jag var trygg. Trygg med min mentor, bara närvaron av en vis person, trots att det var just han, kändes lugnande. Jag fortsatte. Jag gick igenom minnet igen, nu med förståelse tillagt till min fyraåriga upplevelse. Nu förstod jag vad det var som hände. Varför de skrek. Sedan fick jag tala, som fyraåring. Oj, vad arg jag var på farmor! Varför sa hon en så otroligt dum sak? Varför försökte hon inte trösta? Varför såg hon inte mig när de hade åkt?

Farmor fick svara. Hon visste inte bättre. Hon hade ingen aning om hur man betedde sig när ens barnbarn inte vaknar upp efter eftermiddagsluren. Hur tar man hand om en hysterisk sonhustru. Men ändå! Hon var ju vuxen. Äldst. Den som skulle kunna ta hand om situationen. Från farmors själ kom ett mycket kraftfullt förlåt. Förlåt för att hon varit otillräcklig. Förlåt för att hon inte kunnat hjälpa till den där hemska dagen.

Sedan talade jag med min mamma. Frågade varför hon glömt bort mig. Varför hon försvunnit. Inte bara i bil, till sjukhuset, och kommit hem utan lillebror, utan även sedan. Varför fanns hon sen inte till för mig. Varför såg ingen att jag också förlorat någon. Varför såg hon inte att mitt liv också var i trasor, att jag också sörjde.

Mamma fick också svara. Att hennes liv krossats. Att hon inte visste vad hon skulle ta sig till. Att förlora ett barn, det ska inte vara så. Att hon var tvungen att ta avstånd för att rädda sig själv. För att om hon inte skulle kunna rädda sig själv skulle hon heller inte kunna rädda mig.

Otroligt starka känslor. Och extremt fokuserat på just den punkten över höger öga.

N lyckades guida mig genom hela processen och jag lyckades förlåta. Trots att jag inte accepterar vad de gjorde, trots att vuxna borde kunna veta bättre, så förlät jag dem. De gjorde det de kunde. Deras liv slogs också samman. De ville inte vara elaka mot mig, de hade bara ingen som helst aning om hur man gjorde i och efter en sån här upplevelse.

Förlåtelsen kändes väldigt bra. Det var en stark känsla av att min mamma saknat mig. Att hon velat komma tillbaka sen, när hon börjat inse vad som hänt. Men att jag inte velat. Jag var inte längre ett litet barn, jag var en storasyster utan lillebror. Och duktig. En dörr hade slagit igen. Kanske, kanske har den öppnats idag. Iallafall på glänt.

Jag vill öppna den dörren helt. Jag vill tala med mina föräldrar om detta. På 70-talet var den bästa metoden för att komma över ett barns död att "glömma och få ett nytt barn så fort som möjligt". Alla bilder bortplockade. Ingen talade någonsin om honom. Jag vill prata med dem om det här. Försöka komma tillbaka till en god kontakt med mina föräldrar. Ha en mamma och en pappa igen. På riktigt. Veta att de finns där för mig, veta att de älskar mig för den jag är, inte för det jag åstadkommer som en duktig flicka.