Nära föräldraskap!

Det är så konstigt. Många längtar efter barn, länge. Många försöker länge och till slut blir det barn. Samhället talar om för oss att vi ska ha barn för att de ska försörja oss. Hela livet är liksom inställt på barn. Så kommer då detta efterlängtade lilla knyte och föräldrarna blir absorberade av det, älskar det och ger det allt det vill ha.

I ungefär fyra månader. Sedan kommer BVC och talar om hur man ska göra. Man ska inte mata på nätterna. Man ska inte låta barnet sova i föräldrarnas säng längre. Man ska introducera vanlig mat så snart som möjligt, för snart ska man ju börja jobba och då måste barnet kunna gå på dagis och äta som alla andra.

Hur kommer det sig att man bara får vara förälder som man vill i knappt ett halvår? När man får barnet tjatar BVC tvärtemot om att "Det är ni som känner barnet bäst, det är ni som vet vad h*n vill, det är ni som förstår vad skriken betyder."

Vilket i och för sig är rent skitsnack. Men sen, när man börjar lära känna det lilla knytet, när skriken börjar betyda något och man har en relation. Barnet ler och skrattar, känner igen mamma och pappa och utforskar världen med dem som trygg bas. Då ska man börja ta avstånd. Inte vara den där trygga varma famnen längre, utan skuffa bort barnet, till den egna, tomma och kalla sängen och helst till ett eget rum, på lagom avstånd från mamma och pappa.

BVC säger naturligtvis att de ger dessa råd för vårt - föräldrarnas - bästa. För om vi inte säger ifrån nu, innan barnet "kommer in i andra halvåret" så kommer vi ha stora problem sen. Barnet kommer inte att vilja sova i sin egen säng och vi kommer att missa "smakfönstret" så att h*n inte vill äta mat. Och om h*n inte somnar i sin egen säng kommer h*n inte vilja vara där alls. "För om man somnar i mammas eller pappas famn och sen vaknar någon annan stans, så kan man bli väldigt rädd och börja skrika."

Nu ska vi se här. Hur många tonåringar känner ni som sover i mammas och pappas säng varje natt? Hur många sex-sjuåringar känner ni som fortfarande bara äter bröstmjölk? Hur många trettioåringar känner ni som vaknar skrikande i sin säng varje natt, för att de somnat i mammas famn?

Inte? Konstigt. För det är ju det BVC säger, att om vi inte sätter gränser för barnen NU, innan de blir "för gamla" så kommer det aldrig att gå.

Smakfönstret - hur funkar det? Att om jag inte ger lill*n potatis när h*n är exakt sex månader så kommer fönstret att stängas och h*n kommer aldrig vilja smaka något annat än mjölk? Och varför ska h*n inte få sova i vår säng om h*n och vi trivs med att ha henom där. För att inte tala om "somna i famnen och vakna i sängen". Barnet sover i sin säng eller vagn fyra-fem gånger om dagen, och hela nätterna. Varför skulle h*n plötsligt bli rädd för sin säng, bara för att h*n somnat någon annan stans? Varför skulle h*n plötsligt börja skrika bara för att h*n somnade i sjalen och vaknar i vagnen? H*n har sett dem alla förut när h*n är sex månader. Nej, istället ska vi låta henom skrika sig till sömns i femminutersmetoden eller andra terrormetoder, "så att mamma och pappa får sova ordentligt". Vem kan sova när barnet är övergivet och gråter sig till sömns?

Nu när jag äntligen börjar förstå mitt lilla knyte vill jag ju fortsätta kommunicera med det. Om h*n mår bra av att somna i sjalen så ger jag henom den möjligheten. Om h*n vill smaka päron först när h*n är 11 månader så är det helt ok. Det finns mjölk att äta fram tills dess. Vill h*n sova i vår säng av någon anledning så går det också bra. Jag är helt säker på att h*n kommer att bli ett harmoniskt litet barn som äter det mesta och sover i stort sett var som helst.

Urk

Ibland är det bara skitjobbigt att vara mamma. Ibland har jag ingen lust alls med lill*n. Jag vill vara ifred med min tidning, min dator, min sömn, mitt allt. Inte sätta någon annan först.

H*n är inne i en mammig period nu. Det spelar ingen roll vem som håller henom på dagarna, men när h*n ska sova är det kört. Bara mamma som duger. På nätterna vaggar pappan henom, men det hjälper inte. Skrik, skrik skrik. När mamma kommer är h*n som förbytt, somnar på någon sekund. Tills h*n ska ner i sängen - då är det kört igen.

Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag tycker inte det är roligt. Helt enkelt.

Identitet

Det verkar som att de flesta av mina mammaledighetskollegor definierar sig själva genom barnen. Alla msn-bilder, eller varför inte bilder på Facebook, är bilder på en kvinna med barn. Sällan ser man dessa bilder hos en pappa (ett undantag är min man).

Jag har inga såna bilder. Jag vet inte vad jag ska sätta för bild på Facebook, jag har ingen bild på mig utan lill*n. Så än så länge är jag ett frågetecken.

Jag identifierar mig nämligen först som mig själv. Sedan som mamma till lill*n. Min identitet är stark och den är jag. Naturligtvis är jag även en stolt mamma, men det kommer faktiskt i andra hand. Än så länge. Jag är jag och jag är stolt över mig själv. Jag trivs med mig själv och jag vill vara jag. Inte "bara mamma".

Kanske har det nåt att göra med att jag inte velat ha barn under hela mitt liv. Det är först de senaste åren jag omvärderat detta, med hjälp av min man. Graviditeten var rätt jobbig, för att inte tala om förlossningen och den första månaden när allt var svart och h*n bara skrek och skrek och skrek. Kanske har jag inte bundit an lika mycket som andra? Eller så har jag det och definierar mig bara annorlunda.

Det är en tanke som sysselsatt mig ganska mycket på sista tiden.

Jag är tillbaka

Jag har så många tankar som jag vill skriva ner. Jag vill inte ha dem på min mer publika blogg så jag kommer att försöka få tid att skriva dem här.

Tankar om att ha barn. Tankar om hur det blev, jag som inte ville ha barn. Hur gullig min lill* är. Hur mycket jag tycker om henom.

Tankar kring mammarollen, hur man "ska" vara som mamma. Hur samhället först säger att man som mamma är den som känner sitt barn bäst, för att ca fyra månader senare när man börjar förstå vad knyttet vill plötsligt säga att man måste göra på deras sätt, ge barnet smakportioner, låta det sova i egen säng och helst eget rum, inte äta på nätterna och en massa andra dumheter.

Ja, jag kallar mig en nära förälder och bär min lill* i sjal, låter henom gå på pottan (EC-light) och tänkte amma tills h*n inte vill längre. Massor av "kunniga" människor tjatar på mig om smakportioner, sova hela natten med den berömda femminutersmetoden etc. Ät skit och låt mig vara den bästa mamman för mitt barn, precis som ni kallade mig när h*n just fötts och jag mådde apa och inte alls förstod att jag kunde tycka om det lilla knytet.

Foglossning

Graviditet. Foglossning. Ont.

Sparkar från knyttet i mig. Den hjälper till när jag ska på toa. Sparkar ut de sista dropparna.

Foglossningen gör att jag måste ta det lugnt. Väldigt lugnt. Jag är ganska duktig på det, skyndar sällan numera. Men nu börjar det bli jobbigt, även en promenad som i vanliga fall tar tio minuter ger mig så ont att jag måste vila ett par timmar, helst till nästa dag. Det är tråkigt.

Samtidigt är det väldigt kort tid det handlar om. Knyttet ska ut i maj, om ynka tre månader. Så jag försöker att inte klaga, att njuta av att jag kan ta det lugnt, läsa många fåniga gravidtidningar och äta lagom mycket chokladpraliner. Vänta, varva ner och ta hand om mig.

Dock börjar jag få humörsvängningar. Det tycker jag inte om. Det är så fruktansvärt jobbigt att vara arg av ingen orsak. Att snäsa åt maken för småsaker. Att bli vansinnig när saker inte funkar. Saker som jag i vanliga fall inte bryr mig om.

Jag försöker andas djupt och inte bry mig om det. Men ibland lutar jag mig mot makens trygga bröst och gråter några tårar. Så känns det bättre en stund.

Utbrändhet

Jag har funderat en del på hur det kom sig att jag lyckades bli frisk från min utmattningsdepression/utbrändhet helt på egen hand. Inga terapeuter, ingen behandling, bara jag. Enligt den föreläsning jag hörde så går inte det. Man måste gå i terapi för att ha en chans att bli frisk.

Det tror jag alltså inte på.

Jag tror att en viktig del i mitt tillfrisknande var att jag inte behövde slåss med Försäkringskassan och min tidigare arbetsgivare. Jag klippte alla band, totalt. Inte ett ljud har jag hört från min tidigare arbetsgivare och jag var inte berättigad till något som helst stöd från Försäkringskassan. Alltså har jag fått klara mig själv.

Att slippa konfronteras med den miljö där man blev sjuk, att slippa kämpa mot stora drakar för att få pengar - det tror jag bidrar till ett snabbare tillfrisknande. Jag har aldrig behövt känna mig ifrågasatt, aldrig behövt be om saker. Jag har kunnat ta mig framåt, steg för steg, helt på egen hand.

Det kanske hade gått lättare om jag hade fått någon form av rehabilitering, vem vet. Kanske hade det gått snabbare och enklare, men jag tror inte det. Jag har satt mig i i en bubbla där jag har trivts ordentligt, jag har låtit allt komma och gå som det velat. Nu är jag tillbaka i arbetslivet på 100% och trivs bra med det. Jag är nöjd. Och väldigt glad.

Nattvak

Återigen ligger jag sömnlös på nätterna. Jag sover några timmar och sedan vaknar jag och ligger och vrider mig resten av natten. Enligt föreläsningen jag var på häromdagen betyder det troligen att jag får den djupsömn jag behöver. Jag hoppas att det stämmer! Har inte den minsta lust att gå in i den onda cirkeln av sömnlöshet och stress igen.

Inatt funderade jag lite på varför jag ligger vaken, egentligen. Jobbet är inte så stressigt, jag är uppskattad och jag får beröm nästan hela tiden, både av kollegor och chefer. Jag gör ganska roliga saker och får mer och mer att göra. Men det är klart, det påminner väldigt mycket om det gamla jobbet.

Jag tror att det är en kombination av jobbet och nya rutiner. Nytt och ovant för oss båda med nya morgonrutiner, att jag går till jobbet och att jag nu även jobbar heltid. Förhoppningsvis kommer sömnlösheten att läka ut och jag mår tipptopp om någon vecka.

Nya rutiner

Tänk, vilken vanemänniska jag är ändå. Ända sen jag flyttade hit för ca ett år sen har min man jobbat i en annan stad och pendlat ca 1h20 min enkel väg. Vi har gått upp kvart i sex, han har duschat, jag har lagat frukost och så har han gått klockan sju. Jag har haft dagen för mig själv.

Nu jobbar jag deltid sedan ett par veckor och från och med igår har han ett nytt uppdrag som innebär att han har 15 min promenadväg till jobbet. Alltså går jag upp och duschar och han lagar frukost. Men han gör ju fel! Och gröten blev inte god. Och inte kom han ihåg att hälla mjölk i mitt te!

Jag skrattar lite när jag inser att mitt kontrollbehov tror att min man inte kan laga frukost. Och när det tror att jag måste göra allt, bara för att jag gjort det förut.

Samtidigt försöker jag vara snäll mot mig själv och intalar mig att det går att bryta rutiner, bara man gör det snällt och hela tiden är medveten om att det faktiskt går, att rutiner inte är huggna i sten.

Förvånad är jag, över att jag, som trodde mig vara en så flexibel och anpassningsbar människa, plötsligt har svårt att ta till mig nya morgonrutiner. Troligen kommer allt att sitta på plats om ett par veckor, men det är otroligt intressant att iaktta det som händer nu, i rockaden, i skiftet.

Ännu en önskning

Inatt låg jag vaken och var superorolig. Jag hade inga symptom. Ingenting tydde på att knyttet ini mig fortfarande levde. Tänk om det har dött? Tänk om det är ett missfall till. Jag hade tappat tappat den där sköna känslan av att allt kommer att gå bra. Jag inbillade mig kramper och annat som skulle tyda på att det går åt skogen.

Under morgonens meditation bad jag mina änglar att ge mig ett tecken, att lugna ner mig så att jag mår bra och kan njuta av att faktiskt vara gravid.

Vid lunch mådde jag tjyvtjockt och ville mest spy...

Återigen. Var försiktig med vad du önskar dig. Du kan få det. Jag tackar och tar emot, även den här gången. Och ler lite åt mig själv.

Man ska vara försiktig med vad man önskar sig...

Jag har länge tänkt att jag skulle vilja ha ett enkelt jobb. Ett jobb där jag inte behöver tänka, inte ta ansvar och inte riktigt behöva anstränga mig. Typ receptionist, kassörska eller liknande. Ett jobb som inte följer med hem och jagar en hela natten, alltså. Ett jobb där man inte knäcks av allt ansvar som ligger på en och som man själv lägger på sig.

Och nu har jag alltså fått det. Jag gör allt det där som ingen annan hinner med. Ändrar småsaker på webben, plockar ihop utskick och går till posten, surfar efter nyheter som ska in på websidan. Och det är så tråkigt. Så erbarmligt tråkigt. Jag vill ju ha nåt att bita tänderna i.

Men jag hejdar mig, jag försöker ha tålamod och intalar mig att det är perfekt att ha ett sånt här jobb nu, när jag faktiskt egentligen inte orkar med något annat. Dessutom är jag enormt uppskattad, jag jobbar effektivt och får massor gjort.

Kontentan är alltså att man brukar få det man önskar sig. Sen gäller det att uppskatta det också!

Lite startar mycket

Tänk så lite det behövs. Fem timmar var jag på jobbet igår. En fikarast med en massa snack (och beröm) satte igång min hjärna, tio timmar senare. Jag vaknade mitt i natten och kunde inte somna om. Stressvakenhet, ont i magen och allt. Pga några ord som flugit i debatten. Inte elaka ord, inte sårande ord - utan välkända ord. Ord som jag hört i tre år, ord som innebär att jag återupplever en massa stress.

Som tur var har jag lärt mig något, så jag fick åter en varm känsla i magen och kunde somna om, efter ett tag. Jag är starkare nu, de där orden kommer bara åt mig ibland, och för kortare stunder.

Ingen brand, men...

Jag tycker ändå det ska bli himla skoj att börja extrajobba idag! Jag har fått ett jobb på timmar på ett företag jag har haft kontakt med tidigare. De ville ha mig, för de tyckte jag gjorde ett så bra jobb förut. Superskoj och väldigt bra för självförtroendet att få en massa beröm överöst en!

Så idag börjar jag. Jag har fått en del förmaningar och jag kommer att lyssna på dem. "Du har bara fem liter bensin i tanken efter en sån här utbrändhet. Det innebär att du kan köra på full kapacitet, men bara en liten stund. Sen måste du stanna och tanka. Det är alltså bättre att snålköra och tanka ofta, än att bränna slut allt i en omkörning!" Det var tänkvärt och det är så jag känner. Alltså är det perfekt med några timmar om dagen, och sedan kunna gå hem och vila, reflektera och fortsätta bygga upp mig.

Brinna, brann, brunnit - aska

Fick ett mail av en vän som slutade:

"Elden" av & med Lasse Winnerbäck:
Raden "Men det va längesen, ja det var evigheter sen nånting brann iallafall nära mig" är lite för sann. Jag vill ha något att brinna för! Har du det? Hur hittar man det?

Ja, det där med att brinna för något. Jag har inget jag brinner för, direkt. Jo, jag insåg ju just att jag brinner för mig själv och min familj, meningen med mitt liv är jag.

Men jag brinner inte för något som jag kan omsätta i verksamhet, dvs, jobbverksamhet. Jag har brunnit för en sak, men det har slocknat. Jag har ofta önskat att jag skulle brinna för något, gå upp helt i en hobby eller ett projekt. Men nej, jag sitter där och funderar "Tja, det kanske vore kul, jag kan ju prova." och så provar jag och så är det halvkul.

Jag har också funderat på om det är så att jag inte vågar brinna för något. För då kan jag ju misslyckas och brinna mindre än nån annan... Eller inte göra tillräckligt och inte brinna ordentligt. Otroligt mystiska tankar kring detta.

En kompis jag har, han och hans familj är otroliga på att brinna för saker. Han brinner för allt han företar sig, andra saker företar han sig helt enkelt inte. *finns det en nyckel där?* Hans lillasyster brinner för tv-serier och skriver egna avsnitt till olika amerikanska serier. Hans mor brinner för får och spinner garn och stickar grejor av fåren. Jag hade svårt att förstå deras entusiasm, men gjorde mitt bästa och tyckte det mesta var riktigt roligt.

Hur hittar man det? Man hänger (hän-ger, inte häng-er) sig. Man vet vad man tycker om och söker det aktivt. Man struntar i vad andra tycker och tänker om det man brinner för.

Superenkelt, jö!

Mening

Jag fick just en insikt. Mitt liv har en mening. Den meningen är jag. Jag ska leva ett liv, fortsätta älska, sätta barn till världen och må bra.

Enkelt va?

"De menar bara väl..."

Jag blir så frustrerad. Jag pratar med många vänner över nätet. Och alla frågar de samma sak. "Vad ska du göra i höst då?" eller "Ska du inte börja jobba snart?" eller "Blir det inte tråkigt att vara hemma hela tiden, jag skulle ALDRIG klara det!"

Jag försöker tänka att de bara menar väl. Att de vill att jag ska må bra. Men det känns som om jag är en alien, någon som parasiterar på alla andra och som helst skulle behöva ett jobb för att bli lycklig. Ungefär som en hemmamamma känner sig, kanske.

Hade jag haft en diagnos hade det kanske varit enklare. En sjukskrivning, ett papper som visar att "XY är sjuk och jag kan inte börja jobba förrän xx/yy och då helst bara 25%". Men nu har jag inte det utan nu har jag själv diagnostiserad mig som utbränd, kunnat välja att inte jobba, att ta igen mig och ta ett "friår" då jag inte behöver tänka på annat än mig själv. Det är inte riktigt rumsrent, tror jag. Speciellt inte när man inte har någon inkomst, inte ens 80% av a-kassan utan 0. Nada. Zip.

Och då måste alla bekymra sig och undra om jag inte ska börja jobba snart. Och fråga "Vad vill du göra då?" och "Men vad tycker du är roligt då?" när svaret på den första frågan är 'vet inte'.

Tillbaka

Jag är tillbaka. Tillbaka från landet, uteduscharna, utedasset, den dåliga spisen och vedspisen som envisas med att ryka in de första tio minutrarna. Tillbaka också från timmar med bokläsning, från trädgårdsarbete som fått hjärnan att slappna av. Det är otroligt skönt att vara tillbaka i stan, men landet är ändå bäst, på nåt sätt.

Några små polletter har trillat ner under sommaren. Jobb - jag vill jobba med miljö, växter och liknande. Jag vill inte jobba med något som enbart har till syfte att öka någons förmögenhet. Inte intressant. Jag kan tänka mig att arbeta politiskt, på ett politiskt kansli, med frågor som rör detta. Jag kan också tänka mig att arbeta för välgörenhet, dvs med frågor som rör tredje världen eller på annat sätt hjälper mänskligheten.

Då kommer ju också frågan - ska jag utbilda mig igen? Jag tror inte det. Jag tror att det är bättre att jag använder mina kunskaper som jag redan har, i ett företag som gör gott. God El kanske? Eller något annat skojigt företag. Jag har inte börjat leta än, men jag ska börja söka ganska brett, om inte annat så bara för att få in rutinen på att skicka in ansökningar.

Koppla av

Nu är det snart dags att koppla ner. Skall ta mig iväg från allt vad dator och internet heter och strunta i mail, bloggar och nätverkande en månad, ungefär. Så om det inte uppdateras här vet ni varför.

Lila ljus

Satte mig för att meditera idag. Efter en liten stund såg jag lila ljusfläckar framför ögonen. Jag började koncentrera mig på dem. Det var mycket lila ljus som efter ett tag gick över även i rött. Vackert och rogivande. Dock tyckte jag inte att jag kom speciellt "djupt ner" i meditationen, eftersom jag hela tiden koncentrerade mig. Men det kanske inte behövs, jämt. Intressant att "göra något annat" när jag mediterar.

Jag ska försöka hitta ett par guidade meditationer jag har någonstans på någon cd-skiva. Jag tror att det skulle göra gott.

Semester!

Nu, precis nu, kom semesterkänslan över mig. Att jag inte behöver träffa en massa folk, bara för att de vill. Att jag inte behöver göra en massa saker för andra. För jag är ledig. Jag kan göra vad jag vill. Jag ska ta hand om mig nu. Inte andra.

Tänk att det tog åtta månader att komma på. Det är nog vädret.

Ayurveda

Jag åkte in till storstan häromdagen och gjorde en ayurvedisk konsultation. Intressant. Pitta är grundkonstitutionen men jag har överskott av vata. Det är inte så konstigt, det är vanligt vid utbrändhetssymptom.

Tog mig sen också till Veda Lila för att inhandla diverse saker, vallmofrön, ajwain och lite teer. Nu är jag duktig och dricker olika saker mest hela tiden. Redan i fredags började jag känna mig gladare och piggare än på länge, och det verkar hålla i sig. Jag sover bättre också. Vore ju perfekt om det funkar med naturliga lyckopiller och att jag inte behöver äta artificiella. Dessutom är det ju gott!