Min mor och jag

Jag börjar mer och mer inse att jag måste ta och tala med min mor. Ni som följt mig ett tag har sett en händelse i mitt liv som jag trodde att jag lagt bakom mig, bearbetat och kommit över, men jag inser att det har jag inte. Åtminstone inte följderna av den.

En gång hade jag en kollega som var en underbar mamma. En sån som jag hade velat ha. Kärleksfull och bestämd, kramig och glad. Hon var ju ingen supermänniska, såklart, men hon var så ... jordnära. Det är inte min mor.

I min familj var det pengar som ersatte kärleken. Det låter krasst, men det var så. När jag var liten var det inte så illa, jag märkte ju att något saknades, men kunde inte sätta fingret på det. Istället hade jag pengar och kunde köpa mig saker. Så har det varit genom hela mitt liv. Jag flyttade hemifrån tidigt och mor accepterade och fortsatte ge mig "månadspeng".

När hon vill vara snäll köper hon något åt mig. Men att berömma mig när jag köpt nya kläder eller har klippt mig, se det sitter långt inne. Det blir ett "Du har klippt dig." och rynka på näsan. I ärlighetens namn är det länge sen jag fick det, men det är väl också för att jag har haft en frisyr hon gillar de senaste tre åren.

Jag tror att jag vet varför pengarna ersatte kärleken. Jag anar, i alla fall. Det beror nog på brodern som dog. Svårigheten att fästa sig igen, för barnen kan ju ryckas bort. Att det var enklare att ge dem pengar, för då blev de gladare än om hon ville kramas. För det ville ju inte jag. Hon var ju redan inte min mamma. Hon försvann den där hemska dagen.

Jag hoppas att jag kan närma mig henne på något sätt. Att vi kan ta en helg, bara hon och jag. Prata igenom allt som hänt, att jag vågar säga att jag saknar henne. Att jag saknar en mamma. En sån som man kan prata med, som man kan luta sig mot och som man kan älska och bli älskad av. Jag vill inte ha en karriärkvinna med massor av pengar. Jovisst, det är jättebra med bra förebilder, kvinnor kan och kvinnor är jämställda. Men kärleken då, vart tog den vägen? Kan man inte ha båda?

Jag vill hitta den. Jag vill hitta den inom mig, så att jag kan ge den till mina barn. Så de inte sitter och säger samma sak om 30 år.

Kort stubin

Jag har enormt kort stubin. Jag blir irriterad på allt och alla och idag höll jag på att börja gråta när jag trodde att min kollega gått utan mig på lunch. Trots att jag egentligen ville luncha ensam.

Antingen är det stress och stök, eller så är det pms. Jag brukar dock inte ha pms, så jag gissar på stressen.

Min massör konstaterade också att jag är fruktansvärt spänd i axlar och rygg, igen. Att det ska vara så svårt att stressa av. Igår när jag skulle somna insåg jag att att jag var så spänd att jag skakade. Jag försöker slappna av. Gissar att jag försöker för mycket, helt enkelt. Men snart är det över, snart får jag en viloperiod och det ska bli så otroligt skönt!

Tankar

Jag fick en kommentar för ett tag sedan som jag vill kommentera. Det var att jag kanske lägger för stor vikt vid mina tankar. Att det är bättre att släppa dem, att låta dem vara och att de inte är jag. Tanken har ingen makt. Det var som kommentar på en affirmation om att negativa tankar kan påverka och att vi därför ska försöka tänka positiva tankar.

Det här har sysselsatt mig på lediga stunder lite då och då den senaste tiden.

Jag håller med. Och inte. Våra tankar bör släppas fria och det är först då vi kan göra oss fria från dem som vi verkligen upplever vilka vi är. Samtidigt så tänker vi även efter "upplysningen" (i brist på bättre ord). Våra tankar är inte vi, men om vi har negativa tankar, dvs inte lyckas låta bli att döma våra medmänniskor, så är det väldigt lätt att dessa "syns" och alltså sprider negativa känslor. Speciellt till folk som ännu inte är "upplysta" och alltså förstärker och vidarebefordrar dessa känslor.

Om ni nu förstår hur jag tänker...

Apati

Apati. Det är väldigt jobbigt. Jag har inte lust att göra någonting. Jag vill inte fixa, dona och se till att det går att flytta härifrån om alldeles för kort tid. Jag vill inte jobba heller, inte skriva fina överlämningsdokument och se till att allt är rent och fint på både dator och skrivbord. Så att jag kan sluta snart.

Istället sitter jag och stirrar in i dataskärmen, slöspelar Sudoku men ger upp om jag inte lyckas inom några minuter. Slösurfar runt på olika bloggar och förfasar mig över folks liv. Jag är fruktansvärt tråkig att ha att göra med just nu.

Och det lär gå över, det med. På nåt sätt är det väl behövligt just nu, att göra ingenting. Det som stör mig är att jag ju vet att jag har tusen saker att göra, men jag förtränger dem otroligt effektivt. Jag kan sitta på jobbet och fundera en lång stund och komma fram till "Nä, jag har faktiskt inget att göra, jag kan slösurfa en stund." och sen kommer jag ju på att det hade jag. En hel massa, till och med. Hjärnan orkar inte komma ihåg det, bara.

När jag träffar vänner är jag bara trött och otillmötesgående. Jag orkar inte engagera mig i deras liv och jag har ingen lust att berätta om mitt.

Snart har jag väl inga vänner kvar, ens! Bäst att skärpa sig. En Sudoku till, bara...

Rätt eller fel...

Stora funderingar för N just nu. Hur mycket "står hon ut med" i sitt förhållande. Hur mycket orkar hon "acceptera" från sin pojkvän. Missförstå mig inte nu, han är inte elak eller manipulativ eller dum på något sånt sätt. Han är bara sig själv. Och mycket, mycket olik henne. De har olika uppfattningar om mycket. Han är en känslomänniska som åker upp och ner och blir irriterad, lycklig och superförbannad om vartannat. Hon har sen unga år fått lära sig att hålla inne med sina känslor och inte lämpa dem på andra. Hur länge pallar hon med att leva med en person som är så utåtriktad?

Sen handlar det också om grundläggande värderingar. Han tycker att en otrohet, att ha sex med någon annan, inte är så farligt. Det är ju bara kött och kroppar, inga känslor inblandade. För henne är det totalt otänkbart, det går inte ens att föreställa sig att vara otrogen, oavsett om det är han eller hon. Hon vet och förstår att han accepterar hennes syn och inte kommer att vara otrogen mot henne, men hon vet inte om hon kan riktigt lita på honom då hon vet hur han känner. Att det inte är viktigt för honom. Hur länge räcker hennes nej då?

Sen handlar det också om respekt och om att faktiskt vara intresserad av sin partner. Han är det inte. Hon kan bli uppspelt och glad över småsaker och vilja berätta det och han lyssnar inte. Då menar jag inte att han bara hummar och nickar och har tankarna på annat håll, nej, han lyssnar verkligen inte. Om det är på telefon håller han luren ifrån sig och gör annat. Jag har sett det med egna ögon. Om det är tillsammans med andra blir han glasartad i blicken och är i sin egen värld. Han låtsas inte ens vara intresserad. Det tär, i längden. Och det är fruktansvärt oartigt, inte minst...

Han är fullkomligt övertygad om att det är de två som gäller, för hela livet. Hon är inte riktigt lika säker. Dels har hon inte haft lika många förhållanden som han och dels är hon ganska mycket yngre än han. Hon undrar hur hon ska veta? Vad är det som gör att man är så säker på att man kommer att älska varandra livet ut. Hur vet man? Hon funderar.

Vi diskuterade länge idag och jag försökte verkligen att inte påverka henne åt något håll. Utan betonade att hon måste tänka efter, låta känslorna vara med och fatta sitt beslut själv. Men inte göra något överilat. Inte heller bara låta logiken och hjärnan vara med i beslutet utan även ta med känslorna. Svårt, när hon har svårt för att lita på sina känslor, eller ens känna dem och förstå dem när de kommer.

Det är ju frågor som alla brottas med. Är han/hon rätt för mig. Jag tror att man behöver veta ganska mycket för att förstå det. Mycket om sig själv, hur man reagerar på olika människor, vad man behöver för att må bra. Veta och förstå sina känslor och lita tillräckligt mycket på sig själv för att tro att man kan klara av att "stå ut med" de otillräckligheter personen i fråga har, under en längre tid.

Det här har jag kommit fram till. Jag själv, alltså. Att jag känner mig själv, att jag tror på mig själv, att jag älskar mig själv. Varför är jag då så villrådig, fortfarande? Varför vågar jag inte lita på att jag även kan "frälsa" mig själv. Dvs att jag kan vila i nuet, att jag kan bli lycklig på egen hand. Kan sluta söka, kan inse att jag är störst och att jag är Kärlek.

Jag vet inte. Men jag tror jag lyckats bestämma mig för att jag snart, så snart jag blir av med jobbet och har flyttat, ska ta det lugnt. Göra ingenting. Cykla lite, promenera lite, plocka lite svamp. Fundera och ta det lugnt, inte ha några krav förutom att laga lite mat, baka lite bröd och pilla mig i naveln. Inte ens hetsa mig själv att bli med barn, ska jag få göra. Och detta ska jag få hålla på med ett bra tag innan jag faktiskt tänker på att skaffa mig ett nytt jobb. Försörjningen får klara sig. Maken jobbar ju och det får vi lov att klara oss på.

Slappna av, stressa ner

Att slappna av är nog det viktigaste för mig just nu. Inte bara kroppsligt, vilket jag får hjälp med; utan även mentalt. Det har jag oerhört svårt med. Dock känner jag att jag sätter en hel massa press på mig själv, fast det är goda saker jag pressar med. Jag har lite svårt att förklara, men jag vill så gärna att jag ska göra bra saker. Jag vill koncentrera mig på mig själv och lyckas med att förverkliga mig. Jag vill komma på vad jag ska bli när jag blir stor och jag vill ha lyckliga, harmoniska barn. Och så vill jag ju bli gravid.

På nåt sätt lyckas jag hela tiden sätta upp så enorma mål för mig själv. Det räcker aldrig med trädtopparna, eller kanske åtminstone att komma upp i trädet. Nej, jag ska alltid till månen, minst. Gärna längre bort och SNABBT ska det gå! Och funkar det inte på första, andra eller till och med tredje försöket, så testar jag nåt annat. För då gick det ju inte. Och då har jag misslyckats igen. Då kommer tankarna ”Det där funkar ju aldrig, det VET jag.” Och ingen annan vet bättre.

Dags att tagga ner. Dags att sluta försöka och börja vara. Dags att acceptera att tankarna far som skållade råttor i skallen på mig, 24 h om dygnet, och bara försöka vara några sekunder i taget. Inte känna mig dum och usel när jag inte lyckas med det ena eller det andra utan verkligen bara acceptera, vara och inte döma.

Det är ju så enkelt. På pappret.

Dagens affirmation - dag 19

My every thought has the power either
to wound or to heal.

Våra tankar är kraftfulla, de är fulla med universums kraft. Kom ihåg att negativa tankar om någon kan skada denne. Fyll ditt hjärta och ditt huvud med positiva, kärleksfulla tankar och låt inte dina tankar bidra till den mentala nedsmutsningen i världen.

Efter resan, ännu en gång

Återigen resedags. Jag har inte känt för resan på ett tag. Förra veckan sa N att hon såg mig som en person som har mycket höga krav på mig själv och som blir väldigt besviken om jag inte når upp till dessa krav.

Detta har jag funderat på under veckan. Jag ser nämligen inte mig själv så, men inser att det ligger något i det när hon säger det. Jag trodde jag hade blivit av med mitt kontrollbehov, att jag inte längre är sådär superduperorolig när min pojkvän är ute sent eller liknande.

Jag kom på att visst, jag har blivit av med en del av mitt kontrollbehov. Men inte allt. Och jag har trott att jag blivit av med allt, vilket ju lett till att det kan ta över mer och mer. Såna är ju kontrollbehov... Gör lite som de själva vill.

Vi pratade väldigt länge igår, och det var otroligt skönt. Vi är så öppna mot varandra, döljer ingenting. Vi pratar om andlighet, om tro, om våra respektive uppväxter och en hel massa annat. Vi funderar kring hur vi reagerar, hon berättar hur hon får insikter då och då och hur hon kan se varifrån vissa konstiga beteenden kommer och få kraft att ändra dem.

Jag var så glad, så fantastiskt lycklig över att vi har fått den här kontakten, att vi kan prata på det här sättet och stötta varandra framåt i den här resan. Det är inte ofta man träffar människor man kan prata så här med och jag önskar att vi hade mera tid på oss. Vi får helt enkelt göra det bästa vi kan med den tid vi har. Och sedan försöka prata på telefon och över Internet. Fast det är ju inte samma sak, på långa vägar.

Resan, för fjärde gången

Det var resedags igår. Efter en stärkande omelett satte vi iväg.

För N gick det riktigt bra. Hon kom igenom många lager, men på slutet fick hon hallucinationer och såg sin mor komma gående mot henne i viktoriansk klädsel... Då slutade vi. Troligen var det för att vi hade "räknat ner" oss innan vi började, för att komma djupare ner i oss själva. Det funkade nog lite för bra.

För mig gick det inte bra alls. Jag kom ingenstans. Jag hade känslan av att ligga och studsa på ett antal madrasser av känslor, som prinsessan på ärten, med Källan (eller ärtan) långt långt ner under mig. Men jag kom inte igenom. Jag kände ingenting. Mycket frustrerande, men frustrationen tog mig ingenstans. När även jag började hallucinera slutade jag.

Vi hade en bra kväll efteråt, men inte riktigt lika bra som tidigare. Jag gissar att frustrationen smittade av sig, så vi åt pizza och gick hem. Ingen bio, som vi tänkt.

Irritation

Jag har varit otroligt lättirriterad de senaste dagarna. I jämförelse med att inte känna någonting alls kanske det är ett framsteg? Men det är så jobbigt att bli irriterad på absolut ingenting. Ett hårstrå på axeln - men vafaaan!!! För att inte tala om när datorn krånglar, mixern inte vill som jag, köket översvämmas av kladd från passionsfruktssmoothie.

Idag är det resedags igen och det kanske kan hjälpa. Vi får se, det ska också bli trevligt att umgås med N ett par timmar igen. Hon ringde igår och sa "I just looooove your company!!" och det är alltid trevligt att höra.

Dagens affirmation - dag 18

I will lift my judgement against someone.

Den här har jag haft problem med ett par dagar nu. Den handlar om förlåtelse. Att tänka på någon som jag har handlat fel mot, eller som handlat fel mot mig, och förlåta. I hjärtat, inte bara med ord.

Det är svårt. Väldigt, väldigt svårt. Trots att jag vet att det blir otroligt mycket bättre efteråt är det svårt att förlåta någon som gjort mig illa. Jag funderar och jag försöker och jag ska nog komma dit, till slut.

Dagens affirmation - dag 17

I will nourish someone with light.

Skicka kärlek till någon idag. Någon vem som helst, någon du älskar eller till alla i hela världen. När du gjort det, släpp taget om din kärlek och kräv inget i utbyte. Din kärlek kommer att finna sin mottagare och du må gott.

Resan-funderingar

Jag bad om hjälp med mina resanfunderingar. Det här att jag sitter och "vet" vad hon "borde" säga hela tiden. Det här fick jag:

"BRA! Detta är ett mönster du använt förut! Du har varit här förut i ditt liv ...
Känn hur det känns att önska att hon säger det du vill att hon ska säga helt och fullt ..."

Och så är det ju faktiskt. Jag tycker hela tiden att jag har rätt. Jag vet hela tiden bäst. Inte så att jag är en besserwisser och talar om för alla andra hur de ska göra, men jag säger det till mig själv. Imorse när jag fick massage efter att ha svimmat tänkte jag "Jaja, lilla vän, sådär kommer du aldrig att komma igenom mina nackmuskler" istället för att bara slappna av och njuta av massagen.

Det var en ögonöppnare. Inte på det sätt jag trott att jag skulle få dem, men en mycket bra sådan.

Resan är fantastisk och jag önskar att alla kunde få ta del av den. Eller att alla VILLE ta del av den, kanske...

Dagens affirmation - dag 16

I will see one thing today as if for the
first time.

Detta passar bra idag när jag är lite nere. Jag ska försöka se minst en sak idag, som om jag såg den för första gången!

Dagens affirmation - dag 15

My true self responds with love.

Vad är kärlek? Man kan älska på så många olika sätt. Kärleken till föräldrarna, syskonen är inte samma som den till en partner. Kärleken till en vän är olik den till ett älskat husdjur. Ändå är de alla olika sidor av kärlekens mynt.

Vår personliga kärlek, till en person, behöver ofta ha en överenskommelse. Typ att "Jag älskar dig så älskar du mig". Om jag slutar älska dig kommer du till slut att sluta älska mig. Kärleken behöver näring för att växa.

Den kärlek vi har inom oss, dock, den som vi alla skulle behöva släppa ut oftare, har inga gränser, inga restriktioner och inga överenskommelser. Det är så vi ska älska oss själva, och alla andra. Att inte säga "Om du gör sådär så tycker jag inte om dig längre." eller liknande. Medvetet eller omedvetet i våra handlingar.

Melankoli

Jag har inte varit glad sen resan förra veckan. Jag har varit ... Jag har inget riktigt bra ord för det. Deppig och nere är lite för starka. Det har bara varit... tråkigt. Inget som verkligen livat upp. Visst, jag har haft upp- och nedgångar under veckan, men grundkänslan har varit tråkig.

Det händer rätt mycket i mitt liv just nu, på det personliga planet. Flytt, uppsägning, framtidsplaner... Samtidigt har alla bitar fallit väldigt bra på plats, så N föreslog att det kanske var därför. Kanske är det så att jag inte har några jätteprojekt att oroa mig för eller förbereda mig för, och därför sjunker jag ner litegrann i en "mellow feeling" som hon uttryckte det. Kanske har hon rätt i det.

Jag ska försöka att njuta av det jag har just nu. Njuta av dagen, mina sista veckor i min underbara hemstad. Inte oroa mig för vad som händer när vi flyttat, vad jag ska göra, hur jag ska ta itu med olika saker utan bara njuta av dagen som den kommer.

Efter Resan, igen

Vi reste i lördags igen, N och jag. Först tog vi en brunch ute på stan och pratade länge. Hon hade gått ordentligt framåt sedan förra resan, och kände att hon verkligen var på rätt väg. Härligt att höra.

Hon hade tyvärr bokat upp något klockan fem, så vi hade lite tidsrestriktioner. Vi började med mig, den här gången.

Jag hade jättesvårt att slappna av och försökte hela tiden "få henne" att säga det jag ville. Jag ville höra henne säga "let yourself slip through" och liknande, annars satte min hjärna igång att leka på egen hand.

Vi körde en stund och jag hittade en del känslor, men mycket frustration och mycket "ingenting" och tomhet. Många känslor i kroppen, men mera fysiska känslor. Ont i magen, spänd i nacken, trött i ögonen etc.

Vi pratade en lång stund efteråt också och känner verkligen att vi är på rätt väg, men måste skärpa oss lite. Hon hade inte förstått att hennes röst guidar mig neråt, utan trodde att jag fixade allt på egen hand. Tvärtom så behöver jag ju hennes röst.

Det här bottnar säkert en del i hennes egen dåliga självkänsla, att hon tror att hon inte kan, att hon inte tror på att det hon gör kan göra någon skillnad. Jag påminde henne om att hon hade guidat mig genom den fysiska resan, och det med bravur.

Många bra saker att tänka på inför nästa resa!

Dagens affirmation - dag 14

I will not resist myself.

Den här passar väldigt bra just nu. Jag känner inte så mycket - jag kanske förnekar mina känslor för att jag inte orkar ta tag i dem just nu? Den här affirmationen innebär att acceptera mig själv och mina känslor och inte försöka trycka ner dem när de kommer.

Boken föreslår att jag går tillbaka till en viss situation ett par gånger för att se vad som ligger bakom den känslan som uppstod. Precis som i resan. Det ska jag göra. Vara mer uppmärksam, stanna upp och låta mig själv känna det som känns och sedan se om det ligger något bakom. Varje dag, inte bara på lördagar.

Låg

Jag har känt mig ganska låg den här veckan, efter resan. Förra veckans stilla lycka är som bortblåsta och jag har toppar och dalar och vet ofta inte alls vad jag känner.

N ringde igår och sa att hon var fruktansvärt trött. Hon hade tagit ledigt två dagar för att hon helt enkelt inte orkade gå till jobbet. Hon tyckte det var konstigt - borde hon inte vara pigg och energirik nu när hon gör sig av med en hel massa konstiga saker som tryckt henne i många år? Jag sa att jag snarare trodde att kroppen och hjärnan processar en hel massa och det är det som gör henne trött. Helt enkelt.

På lördag är det dags igen. Först brunch och sen resan.

Dagens affirmation - dag 13

I will not resist others.

Att vara öppen för vad andra säger, istället för att genast reagera med att bara säga 'nej' till någon som man "vet" har dåliga idéer. Känna efter hur det känns, att vara öppen. Det är en intressant känsla.