Ännu en önskning

Inatt låg jag vaken och var superorolig. Jag hade inga symptom. Ingenting tydde på att knyttet ini mig fortfarande levde. Tänk om det har dött? Tänk om det är ett missfall till. Jag hade tappat tappat den där sköna känslan av att allt kommer att gå bra. Jag inbillade mig kramper och annat som skulle tyda på att det går åt skogen.

Under morgonens meditation bad jag mina änglar att ge mig ett tecken, att lugna ner mig så att jag mår bra och kan njuta av att faktiskt vara gravid.

Vid lunch mådde jag tjyvtjockt och ville mest spy...

Återigen. Var försiktig med vad du önskar dig. Du kan få det. Jag tackar och tar emot, även den här gången. Och ler lite åt mig själv.

Man ska vara försiktig med vad man önskar sig...

Jag har länge tänkt att jag skulle vilja ha ett enkelt jobb. Ett jobb där jag inte behöver tänka, inte ta ansvar och inte riktigt behöva anstränga mig. Typ receptionist, kassörska eller liknande. Ett jobb som inte följer med hem och jagar en hela natten, alltså. Ett jobb där man inte knäcks av allt ansvar som ligger på en och som man själv lägger på sig.

Och nu har jag alltså fått det. Jag gör allt det där som ingen annan hinner med. Ändrar småsaker på webben, plockar ihop utskick och går till posten, surfar efter nyheter som ska in på websidan. Och det är så tråkigt. Så erbarmligt tråkigt. Jag vill ju ha nåt att bita tänderna i.

Men jag hejdar mig, jag försöker ha tålamod och intalar mig att det är perfekt att ha ett sånt här jobb nu, när jag faktiskt egentligen inte orkar med något annat. Dessutom är jag enormt uppskattad, jag jobbar effektivt och får massor gjort.

Kontentan är alltså att man brukar få det man önskar sig. Sen gäller det att uppskatta det också!

Lite startar mycket

Tänk så lite det behövs. Fem timmar var jag på jobbet igår. En fikarast med en massa snack (och beröm) satte igång min hjärna, tio timmar senare. Jag vaknade mitt i natten och kunde inte somna om. Stressvakenhet, ont i magen och allt. Pga några ord som flugit i debatten. Inte elaka ord, inte sårande ord - utan välkända ord. Ord som jag hört i tre år, ord som innebär att jag återupplever en massa stress.

Som tur var har jag lärt mig något, så jag fick åter en varm känsla i magen och kunde somna om, efter ett tag. Jag är starkare nu, de där orden kommer bara åt mig ibland, och för kortare stunder.

Ingen brand, men...

Jag tycker ändå det ska bli himla skoj att börja extrajobba idag! Jag har fått ett jobb på timmar på ett företag jag har haft kontakt med tidigare. De ville ha mig, för de tyckte jag gjorde ett så bra jobb förut. Superskoj och väldigt bra för självförtroendet att få en massa beröm överöst en!

Så idag börjar jag. Jag har fått en del förmaningar och jag kommer att lyssna på dem. "Du har bara fem liter bensin i tanken efter en sån här utbrändhet. Det innebär att du kan köra på full kapacitet, men bara en liten stund. Sen måste du stanna och tanka. Det är alltså bättre att snålköra och tanka ofta, än att bränna slut allt i en omkörning!" Det var tänkvärt och det är så jag känner. Alltså är det perfekt med några timmar om dagen, och sedan kunna gå hem och vila, reflektera och fortsätta bygga upp mig.

Brinna, brann, brunnit - aska

Fick ett mail av en vän som slutade:

"Elden" av & med Lasse Winnerbäck:
Raden "Men det va längesen, ja det var evigheter sen nånting brann iallafall nära mig" är lite för sann. Jag vill ha något att brinna för! Har du det? Hur hittar man det?

Ja, det där med att brinna för något. Jag har inget jag brinner för, direkt. Jo, jag insåg ju just att jag brinner för mig själv och min familj, meningen med mitt liv är jag.

Men jag brinner inte för något som jag kan omsätta i verksamhet, dvs, jobbverksamhet. Jag har brunnit för en sak, men det har slocknat. Jag har ofta önskat att jag skulle brinna för något, gå upp helt i en hobby eller ett projekt. Men nej, jag sitter där och funderar "Tja, det kanske vore kul, jag kan ju prova." och så provar jag och så är det halvkul.

Jag har också funderat på om det är så att jag inte vågar brinna för något. För då kan jag ju misslyckas och brinna mindre än nån annan... Eller inte göra tillräckligt och inte brinna ordentligt. Otroligt mystiska tankar kring detta.

En kompis jag har, han och hans familj är otroliga på att brinna för saker. Han brinner för allt han företar sig, andra saker företar han sig helt enkelt inte. *finns det en nyckel där?* Hans lillasyster brinner för tv-serier och skriver egna avsnitt till olika amerikanska serier. Hans mor brinner för får och spinner garn och stickar grejor av fåren. Jag hade svårt att förstå deras entusiasm, men gjorde mitt bästa och tyckte det mesta var riktigt roligt.

Hur hittar man det? Man hänger (hän-ger, inte häng-er) sig. Man vet vad man tycker om och söker det aktivt. Man struntar i vad andra tycker och tänker om det man brinner för.

Superenkelt, jö!

Mening

Jag fick just en insikt. Mitt liv har en mening. Den meningen är jag. Jag ska leva ett liv, fortsätta älska, sätta barn till världen och må bra.

Enkelt va?

"De menar bara väl..."

Jag blir så frustrerad. Jag pratar med många vänner över nätet. Och alla frågar de samma sak. "Vad ska du göra i höst då?" eller "Ska du inte börja jobba snart?" eller "Blir det inte tråkigt att vara hemma hela tiden, jag skulle ALDRIG klara det!"

Jag försöker tänka att de bara menar väl. Att de vill att jag ska må bra. Men det känns som om jag är en alien, någon som parasiterar på alla andra och som helst skulle behöva ett jobb för att bli lycklig. Ungefär som en hemmamamma känner sig, kanske.

Hade jag haft en diagnos hade det kanske varit enklare. En sjukskrivning, ett papper som visar att "XY är sjuk och jag kan inte börja jobba förrän xx/yy och då helst bara 25%". Men nu har jag inte det utan nu har jag själv diagnostiserad mig som utbränd, kunnat välja att inte jobba, att ta igen mig och ta ett "friår" då jag inte behöver tänka på annat än mig själv. Det är inte riktigt rumsrent, tror jag. Speciellt inte när man inte har någon inkomst, inte ens 80% av a-kassan utan 0. Nada. Zip.

Och då måste alla bekymra sig och undra om jag inte ska börja jobba snart. Och fråga "Vad vill du göra då?" och "Men vad tycker du är roligt då?" när svaret på den första frågan är 'vet inte'.

Tillbaka

Jag är tillbaka. Tillbaka från landet, uteduscharna, utedasset, den dåliga spisen och vedspisen som envisas med att ryka in de första tio minutrarna. Tillbaka också från timmar med bokläsning, från trädgårdsarbete som fått hjärnan att slappna av. Det är otroligt skönt att vara tillbaka i stan, men landet är ändå bäst, på nåt sätt.

Några små polletter har trillat ner under sommaren. Jobb - jag vill jobba med miljö, växter och liknande. Jag vill inte jobba med något som enbart har till syfte att öka någons förmögenhet. Inte intressant. Jag kan tänka mig att arbeta politiskt, på ett politiskt kansli, med frågor som rör detta. Jag kan också tänka mig att arbeta för välgörenhet, dvs med frågor som rör tredje världen eller på annat sätt hjälper mänskligheten.

Då kommer ju också frågan - ska jag utbilda mig igen? Jag tror inte det. Jag tror att det är bättre att jag använder mina kunskaper som jag redan har, i ett företag som gör gott. God El kanske? Eller något annat skojigt företag. Jag har inte börjat leta än, men jag ska börja söka ganska brett, om inte annat så bara för att få in rutinen på att skicka in ansökningar.

Koppla av

Nu är det snart dags att koppla ner. Skall ta mig iväg från allt vad dator och internet heter och strunta i mail, bloggar och nätverkande en månad, ungefär. Så om det inte uppdateras här vet ni varför.

Lila ljus

Satte mig för att meditera idag. Efter en liten stund såg jag lila ljusfläckar framför ögonen. Jag började koncentrera mig på dem. Det var mycket lila ljus som efter ett tag gick över även i rött. Vackert och rogivande. Dock tyckte jag inte att jag kom speciellt "djupt ner" i meditationen, eftersom jag hela tiden koncentrerade mig. Men det kanske inte behövs, jämt. Intressant att "göra något annat" när jag mediterar.

Jag ska försöka hitta ett par guidade meditationer jag har någonstans på någon cd-skiva. Jag tror att det skulle göra gott.

Semester!

Nu, precis nu, kom semesterkänslan över mig. Att jag inte behöver träffa en massa folk, bara för att de vill. Att jag inte behöver göra en massa saker för andra. För jag är ledig. Jag kan göra vad jag vill. Jag ska ta hand om mig nu. Inte andra.

Tänk att det tog åtta månader att komma på. Det är nog vädret.

Ayurveda

Jag åkte in till storstan häromdagen och gjorde en ayurvedisk konsultation. Intressant. Pitta är grundkonstitutionen men jag har överskott av vata. Det är inte så konstigt, det är vanligt vid utbrändhetssymptom.

Tog mig sen också till Veda Lila för att inhandla diverse saker, vallmofrön, ajwain och lite teer. Nu är jag duktig och dricker olika saker mest hela tiden. Redan i fredags började jag känna mig gladare och piggare än på länge, och det verkar hålla i sig. Jag sover bättre också. Vore ju perfekt om det funkar med naturliga lyckopiller och att jag inte behöver äta artificiella. Dessutom är det ju gott!

Meditation

Jag kände att jag behövde förnya min meditation. Jag kör bara med mantrameditation och det blir lite... enahanda. Jag fick ett tips om att meditera med färger, att dra ner vitt ljus i kroppen och blanda det med alla chakrornas färger, en färg i taget. Blanda ihop dem och se vad som händer, helt enkelt.

Det som hände, första gången, var att de inte ville blanda sig. Det röda och det vita ljuset lade sig snällt sida vid sida i spannen jag blandade i, och ville inte alls blandas. När jag rörde om oljade de sig och åkte in i varandra, men kluckade stilla tillbaka till varsin sida när jag slutade. Det betyder säkert något. Jag ska öva vidare.

Mitt problem (?) när jag mediterar är att jag "försvinner". Inte så att jag upplever total stillhet och ljus, utan jag hallicunerar om en massa saker och så nickar jag till. Det är gradvis, förstås. Jag kommer ganska snabbt ner i en avslappnande andning och kan koncentrera mig litegrann. Inte helt, tankarna far som oljade sälar i skallen, men de kommer inte precis hela tiden, faktiskt. Sedan efter ett tag när jag visualiserat alternativt använt mantrat så glider jag bort. Människor dyker upp, jag hör saker och sen nickar jag till och så försvinner allt. Jag har inga minnen av det som hänt heller. Det påminner om den känslan jag hade när jag svimmade varje morgon för ett tag sen, pga qigongen. Just den där glidande hallicunatoriska känslan mellan sömn och vakenhet.

Jag skulle vilja komma bort från det här. Tror jag. Är det bra att meditera så? Alla beskrivningar av meditation låter annorlunda. Men å andra sidan skulle jag ju inte säga att något är "rätt" eller "fel" längre. Det här kanske är rätt för mig?

Deppelidepp

Tack söta Petra för frågan - jag andas fortfarande. Men det är deppigt. Det går lite i vågor men deppen slår till ganska ofta. Kämpar mig upp ur svackan och intalar mig själv att det går över. Så kommer jag upp och - bang! - kommer nästa depp. Nu är det sommar och sol och jag har världens bästa man, så det ska nog gå bra. Men det är så tråkigt!

Har kommit på att jag är duktig på att skälla på mig själv. Jag trodde inte jag gjorde det, men det gör jag. Jag är väldigt duktig på att tala om för mig själv att jag aldrig kommer att klara av någonting, att jag är dum som ens funderar på det och att jag ändå kommer att misslyckas, så det är ingen idé att försöka. Sen när jag blir medveten om vad jag gör, skäller jag på mig själv för att jag är så dum mot mig själv. Så jag ska ändra taktik. Jag ska skratta åt mig själv, ha medlidande med att jag tror att jag inte kan nåt och le överseende om jag fortsätter vara dum. Så kanske det går över.

Avundsjuka är också en del i mitt depp. Jag har ingenting, kan ingenting och är värdelös. Alla andra är så mycket bättre, har underbara jobb, pengar och kan allt. Ja, jag vet. Det är inte sant, inte ett enda ord. Men jag är duktig på att tala om det för mig själv ändå. Kanske är dags att ta tag i den där psykologbiten snart?

Tills vidare andas jag vidare, iallafall.

Indigobarn och annat

Jag var hos "mitt medium" i veckan och det var som vanligt en trevlig upplevelse. Mycket healing och mycket råd och föreskrifter. Bland annat såg hon mig som en gravid kvinna när hon mediterade på mig, vilket ju är trevligt. Jag blev gravid två dagar efter att jag var hos henne, så det känns förtroendeingivande.

Hon hade mycket att säga, dels om vem som är med mig, mina inkarnationer och mitt allmänna tillstånd. Hon hade mycket om vad jag vill göra och kan göra, och det stämde inte riktigt överens med vad jag tycker att jag vill, det var lite roligt. Dock, när jag berättade om det projekt som tagit all min kraft och som jag nu till sist bestämt mig för att lägga ner; var hon bestämd. "Lägg ner det. Det suger all kraft ur dig. Det är inte rätt för dig!" Och tillade att om det vore bra för mig skulle hon fått upp det tidigare. När jag var där senast diskuterade vi det bara som hastigast och då fick hon inte alls sådana starka vibbar som nu.

Det känns skönt. Jag har fattat rätt beslut - att lägga ner projektet. Det hade kunnat bli bra, men inte under de omständigheter som råder nu.

Nu ska jag koncentrera mig på att vila, må bra och få barn. Indigobarn, troligen. Det gör mig lite rädd, men det är inte mycket att göra åt. Acceptera och älska. Och meditera för att skaffa mig mer energi. Jag är helt dränerad, sa hon. När hon healade mig på slutet började hon hosta och sa "Det är tjära jag hostar upp, som sitter i ditt bröst." och lade sen händerna även på ryggen på mig. Jo, jag vet precis var den sitter, den är som en kniv in i höger skulderblad. Kan tänka mig att det kommer en del tjära därifrån.

Inget är som väntans tider...

... för då får man försöka lära sig tålamod. Jag trodde jag hade lärt mig det i min senaste separation, och sanningen att säga har jag blivit bättre på att ha tålamod. Men inte helt bra, än.

Jag har ibland funderat på skillnaden på envishet och tålamod. Jag tror att jag har kommit fram till att envishet är en aktiv handling och tålamod en passiv. Om jag vill något väldigt mycket och försöker gång på gång, då är jag envis. Om jag däremot väntar och väntar på att det ska hända av sig självt, då har jag tålamod.

Envishet har jag gott om.

Några idéer dyker upp då och då. Bra idéer som jag diskuterar med andra och får godkänt på. Det är härligt. Än så länge lyder jag Petras råd och gör ingenting. Kommer att fortsätta så över sommaren, eller kanske längre. Det vore ju skoj att ha ett jobb innan jag blir gravid, för att få mammapenning. Men även om jag inte får ett jobb och därmed högre mammapenning kommer vi ju ha mer pengar att röra oss med när jag får minsta mammapenningen och barnbidrag. Så det ordnar sig, det är jag helt säker på.

Att satsa på det man brinner för

Det säger alla. "Gör nåt du tycker om, så kommer du orka mycket längre." "Se till att göra det du brinner för, inte bara ta ett jobb vilket som helst."

Men om jag inte vet vad jag vill då? Om jag inte brinner för nåt speciellt? Om jag har haft ett mål för ögonen nu i 20 år, uppfyllt det och inte hittat något annat som jag verkligen vill göra?

Jag funderar på att söka "skräpjobb" bara för att ha en inkomst. Bara för att kunna ha en någorlunda mammapenning när det sen blir dags. Men jag orkar inte ens med skräpjobben, känner jag. Vill inte ha minsta ansvar, vill inte behöva tänka på jobbet när jag kommer hem, vill inte jobba obekväma tider. Då var det inte så mycket kvar att söka.

Börjar också fundera på om jag verkligen vill starta eget, som jag varit inne på. Det om något innebär ju otroligt mycket jobb och att man sällan kan koppla bort från jobbet. Inbillar jag mig iallafall. Och tvekar därför.

Behöver mer tid och funderar på att lägga alla tankar på hyllan tills efter sommaren. Om jag söker jobb nu så vill de ändå att jag ska jobba över sommaren och det vill inte jag.

Kroppen och själen

Kroppen hänger inte alltid med när hjärnan går på högvarv. Bara ett par dagar efter min skrapning hade jag en viktig presentation att göra klart och sedan skulle jag också dra den muntligen. När beskedet sedan blev negativt (även) på det tog kroppen ut sin rätt. Sova, sova och mera sova. Inte orka mycket alls.

Inser nu att jag måste låta det här ta sin tid, inte rusa på som om inget hade hänt. För något har hänt, även om jag ser relativt filosofiskt på det hela. Men kroppen har fått ställa om sig två gånger på rätt kort tid och nu tycker den att jag ska respektera den och göra som den vill. Sova. Och säga nej till en hel massa saker. Så det gör jag. Och låter läkningen sköta sig själv.

En andra chans

På något lustigt sätt så känns det som att jag har fått en andra chans.

När jag blev gravid för några veckor sedan hade jag väldigt svårt att förstå det. Jag hade svårt att acceptera att jag faktiskt skulle bli mamma, att vi skulle bli föräldrar. När jag fick rådet att motionera för att barnet skulle må bättre slog jag bakut. Möjligen kunde jag tänka mig att motionera för att jag skulle må bra.

Jag förstod nog egentligen inte att jag faktiskt var gravid förrän det var över. Förrän jag fick beskedet av gynekologen och tid för skrapning. Då började det gå upp för mig att det inte skulle bli nåt, det som faktiskt kunde blivit nåt.

Det var och är väldigt jobbigt, men ändå. Vi vet varför och vi vet att vi kan. Vi kommer att försöka igen, så fort det går.

Och jag har fått en andra chans. En chans att faktiskt förbereda mig på att jag vill bli gravid. Att se till att min kropp mår bra, både andligt och fysiskt, så att jag kan ta emot ett barn. Motionera ordentligt så att både jag och den nya lilla själen kommer att må bra när den dagen kommer. Se till att jag kommer igång med meditationen regelbundet, morgonpromenader, spinning och simning.

Och så får jag passa på att dricka en hel massa vin nu, innan nästa gång, så att jag inte saknar det så mycket.

Inte den här gången

Det ville sig inte. Det lilla lilla som växte fick inte tillräckligt med näring och måste tas bort.

Tungt. Sorgset. Förvirrat.

Samtidigt är livet inte slut. För mig. Ett tillfälligt bakslag. Min övertygelse om att allt som händer har en mening hjälper mig väldigt mycket just nu. Att det faktiskt inte var rätt just nu. Antingen inte rätt för mig eller för min man eller för det lilla livet. Kanske behöver jag mer tid själv i min kropp innan den kan försörja ett liv till. Kanske kommer något annat att hända som gör att vi ser sammanhanget.

Universum vet och universum styr. Jag accepterar och lägger min energi på att må bra, att älska och att leva ett gott liv, istället för att klaga på saker som händer, små eller stora.

Visst känns det orättvist ibland. Varför just jag? Det är viktigt att jag tillåter mig att sörja. Och det är viktigt att jag ser att det bara är ett tillfälligt bakslag. Först efter tredje, fjärde, femte gången bör jag bli orolig. Inte bli rädd nu. Inte lägga skulden på mig själv. Men de tankarna försvinner ofta ganska snabbt - allt har en mening. Jag ser den bara inte just nu.