Återkommer

Jag återkommer hit. Nu behöver jag verkligen andas in och andas ut. Och jag behöver ventilera mina känslor alldeles anonymt.

Graviditet 2 är ett faktum - yay! - och när krämporna slog till alldeles för tidigt, strax efter vecka 12 ramlade jag ner i ett hål. Att behöva gå nästan 30 veckor och ha ont i händer och höfter kändes övermäktigt. Denna gång kunde jag inte heller motivera mig med att det snart går över, att det snart blir bättre, bara bäbis kommer. För det blev det ju knappast förra gången.

Rädslan för att få en lika jobbig förlossning med stor blodförlust och efterföljande depression kom upp. Plötsligt fann jag mig tänka katastroftankar så fort sambon var sen eller barnet var tyst. Jag smög upp på nätterna för att kolla att h*n andas och var allmänt orolig för det mesta. Det är inte bra!

Tack och lov har jag sökt hjälp och fått både terapihjälp och en sjukskrivning. Nu ska jag verkligen ta hand om mig själv och se till att göra roliga saker.

Ett år sen jag skrev senast

och jag skriver i samma ärende.

Dock faller jag inte denna gång. Jag iakttar, njuter och lär mig massor om mig själv. Jag har hunnit en bit på vägen på min resa, ser jag nu.

Det handlar om en man. En man som korsat min väg. Som plötsligt bara fanns där, totalt ointressant. Men som smög sig på. Plötsligt insåg jag att jag tänkte på honom jämt. Min hjärna och min kropp sökte honom hela tiden. Digitalt och afk.

Jag visste hela tiden att det inte var intressant att ens tänka på att det skulle bli något. Vi är väldigt olika. 14 års åldersskillnad är bara början. Men ändå. Vi är i ungefär samma fas i livet, vi har lika gamla barn. Vi enades kring synen på korkade kollegor, vi tyckte ungefär samma om mycket.

Som sagt var det inte intressant att gå vidare. Inte trodde jag heller att han skulle vara intresserad. Jag iakttog mina känslor och gladdes över att jag kunde känna såhär. Gladdes över att jag kunde iaktta utan att döma, känna som jag kände utan skuld mot min man och utan en reell längtan att faktiskt göra något åt det.

Det kändes så underbart att söka efter honom i folksamlingar. Att när vi råkat hamna bredvid varandra titta på hans lockar i smyg. Bara vila i känslorna. Inte bejaka, inte förneka, inte döma och inte agera. Bara känna. Då och då ha möjligheten att se honom utan att han såg mig. Njuta av att titta. Utan dåligt samvete.

Så insåg jag att han nog också var intresserad. Då blev det ännu roligare att iaktta känslorna. Att se hur han förändrades. Hur han skojade mer med mig, hur han faktiskt sökte mitt sällskap. Efter att ha varit mycket tillbakadragen avslöjade han mer om sig själv och han råkade oftare och oftare snudda vid mig vid lunch eller kaffepaus. Jag sökte också hans sällskap oftare och mer uppenbart.

Jag har hela tiden vetat att han skulle sluta snart. Och det har känts helt ok. Knappt tråkigt ens, eftersom det var med i ekvationen från början.

Så kom sista dagen. Han bad mig komma ner på fikat, trots att han visste att jag inte riktigt kunde komma ifrån. "Säg att du ska ha möte med mig!" var förslaget. Jag gick så fort jag av anständighet kunde.

Sen hade han missuppfattat att jag skulle vara borta över lunch. När han förstod det såg han till att vi kom iväg till samma ställe. Och satt bredvid varandra.

När jag skulle gå, tidigt, och han inte var på sin plats blev jag lite ledsen. Ville ju ändå säga hejdå. Tack och lov mötte jag honom på vägen och fick en kram. Det kändes som helt rätt avslut.

Troligen kommer vi aldrig mer ses igen och det är också helt ok.

Jag är glad över detta. Jag är glad över att jag kan känna såhär, att jag kan njuta av känslor istället för att anse dem som förbjudna. Istället för att banna mig, skämmas och tycka att det är världens undergång för att jag kan känna så för någon annan än min man, njuter jag av och iakttar jag känslorna.

De kommer ju min man och mig till godo!

Faller

Jag faller. Faller och faller hårt. Tror att jag kan ha det under kontroll men jag börjar bli osäker. Samtidigt som jag njuter. Det kommer aldrig att funka, tröstar jag mig med, och faller lite till.

En gammal bekant

Det har dykt upp en person från mitt förflutna. En person jag tyckte väldigt mycket om, under en ganska lång period. Vi sågs bara under några korta sommarnätter, men minnet levde kvar väldigt länge.

Plötsligt dök h*n upp. Igen. Med dagens kommunikationsmetoder lärde vi känna varandra på nytt, och erkände vad vi en gång känt för varandra. H*n bor nu på andra sidan jordklotet, men kommer att komma till min stad i jobbet, om någon månad eller så. Och alla känslor dyker upp igen. Fast ändå inte. De dyker upp, de rör på sig, de finns där. Men är de för henom? Eller är de för min man och mitt barn? För mig?

Jag vet inte, jag är lite förvirrad. Men främst är jag väldigt, väldigt glad. För att internet gör det möjligt för oss att hitta gamla vänner och kärestor. Att jag får möjlighet att lära känna en person som en gång betydde väldigt mycket för mig, en person jag en gång drömde om ett liv tillsammans med. På den tiden gjorde avståndet och tiden som gick att det aldrig blev vi. Det kommer inte bli vi, på det sättet, nu heller, men nu får vi chansen att upptäcka varandra igen, som goda vänner.

Det är underbart!

Det där med BF

Jag har en kompis, ganska avlägsen bekant, som är gravid. Hon hade BF igår och nu är hon skitarg för att hon går över tiden.

Går över tiden?? Det är ju inte direkt en exakt vetenskap att få barn, ungen kommer när den är färdig. En dag, vad är det att kinka om?

Jag menar, det borde väl ingå i varje gravid kvinnas vetskap att barn inte kommer när det är sagt, och att man alltså bör ställa in sig på att man kommer gå en eller (förhoppningsvis inte) två veckor längre än vad som sagts?

Den hemlige kocken

Min julklappsbok får mig nästan att börja gråta. Vad gör vi med vår mat? Vad stoppar vi egentligen i oss och våra barn? Fruktansvärt.

Mitt nyårslöfte blir att äta ännu mer sunt, ekologiskt och framförallt gott!

Ett annat hatobjekt

En annan sak jag avskyr med julen är alla dessa julkort. Inte "vanliga" julkort, utan de här julkorten med folks barn på. Om jag har en kompis jag inte träffat på nåt år så vill jag ju se hur hen ser ut, inte hur henoms barn ser ut! Barn som jag i många fall inte ens har träffat, någonsin.

Jag fullkomligt avskyr dessa kort!

Så såna tänker jag inte skicka själv. Jag skickar inte julkort alls, i och för sig, så det problemet är ju löst redan där.

Julen, i år igen

Ett inlägg hos Tingeling fick mig att börja fundera på min relation till julen.

I många år har jag avskytt julen. Jag avskyr själva hetsen kring julklapparna. "Klapparna gör julen" sade någon häromdagen. Jag kontrade med "Klapparna förstör julen".

Jag fullkomligt avskyr att jaga klappar åt folk. Köpa meningslösa saker som de oftast inte ens tycker om - om man inte träffar superrätt förstås. Men det kräver ju att man har funderat i månader och känner personerna väldigt väl. Det gör jag sällan.

Sen avskyr jag att få presenter, av samma anledning. Om jag önskar mig något (jag brukar bli tvingad att skriva en önskelista) så skriver jag väldigt tydligt vad det är jag vill ha. Sen får jag nån variant på det, för att givaren var kreativ och tänkte "Det här gillar hon säkert, det är jag övertygad om!" och så sitter jag där med nåt jag inte vill ha, igen.

Dessutom avskyr jag att inte bli lyssnad på. "Jag vill inte ha julklappar." känns som ett ganska enkelt och lättfattligt påstående. Men nej, där kommer klapparna ändå. Det har lett till att jag börjar gråta redan i oktober, för jag vet att jag kommer bli överkörd i år igen. Femton nejtack, det spelar ingen roll. Presenterna kommer och förklaringen "Men jag tycker det är så roligt att ge bort."

Tänk om man översätter det här till matbordet?

- Vill du ha lite mera mat?
- Nejtack, jag är mätt.
- Men är du säker, inte lite mera kött och potatis?
- Nej, det är bra, jag är fullt nöjd, jag får inte ner mer.
- Men du får lite ändå, det är så trevligt att se dig äta.

Hur många skulle gå med på det? Det är ju fullkomligt absurt.

Nu har vi barn, så nu MÅSTE vi ju fira jul med klappar. Ungen är för fasen åtta månader gammal vid jul - hen kommer ha mer glädje av pappret än klapparna, men tror ni att någon bryr sig? *suck*

Att lita på sig själv

Det gör mig så beklämd att dagens föräldrar inte vågar lita på sig själva och tro på att de kan läsa sitt lilla barn och veta att det mår bra.

Jag träffade en ytlig bekant igår som var orolig för sin amning. Hon har haft jätteproblem med amningen, feltag och såriga bröstvårtor och allt har varit skit. Nu funkar det jättebra, hon och lill*n har underbara amningsstunder. Nu är dock barnet snart åtta månader och hon har börjat introducera mat sedan ett tag. "Målet" är att få i barnet en barnmatsburk till lunch och så gröt på kvällen och alla mellanmål.

"Men jag får inte i henne mer än en halv burk och jag vet inte hur jag ska göra! Och dessutom tycker min svärmor att jag ska sluta amma."

Hon berättade att hon "är för snäll" på nätterna och låter lill*n äta bäst hen vill och då äter hen massor. Då är det ju inget som stör och mamma tycker det är gosigt.

Men hon var alltså orolig för att 1. Lill*n får inte i sig tillräckligt med mat och 2. ska hon inte sluta amma snart?

Lyckligtvis var vi flera som sa åt henne att stå på sig med amningen. Skit fullständigt i svärmor och amma så länge du och lill*n vill! Och vad gäller maten, är hen glad och nöjd och går upp i vikt enligt konstens alla regler behöver hen väl inte mera?

När vi diskuterade det här var det fler som undrade över sovmönster och det visade sig att alla våra bebbar gör ungefär samma sak, vaknar då och då under natten, vill äta, vill kramas, vill sova nära. Och flera stycken sa "Vad skönt att era är likadana, då gör jag rätt."

Om nu bebbarna är glada och gosiga på dagarna - varför vara rädd för att man gör fel? Om bebbarna vill äta tutte dagarna i ända, varför titta på åldersstrecket och säga "Men du ska ju äta en burk enligt boken, varför gör du inte det?" När det gäller sittande, stående, tänder och allt annat så räknar alla med att det finns stora variationer i ålder - varför gör man inte det när det gäller ätande?

Och varför, varför, varför vågar folk inte lita på att de gör rätt? Om de gör fel visar ju bebben det långt innan det är någon "fara". Om en bebis till exempel får för lite mat så kommer den vara gnällig. Får den för mycket mat spottar den ut eller kräks. Om den sover för lite gnäller den. Sova för mycket extisterar väl knappt...

På nåt sätt har vi i vårt moderna samhälle tappat tron på att vi faktiskt kan uppfostra barn utan hjälp av böcker eller metoder. När det enda som behövs är sunt förnuft, våga lyssna på barnet och ha några andra runtomkring sig som man kan fråga när man undrar nåt, utan att behöva bli alldeles ifrån sig för att barnet inte äter som böckerna säger.

"Jag känner mig så låst"

Jag hör ofta "Jag vill att min bebis ska ta flaskan/äta mat så jag kan göra mina grejor, jag känner mig så låst med amningen."

Och jag blir så FÖRBANNAD. Varför, varför, varför skaffar man barn om man känner sig låst redan efter fyra-fem månader och vill gå ut och göra sina egna grejor och inte amma? Jag förstår inte.

Och nu ska tilläggas att jag aldrig velat ha barn. Inte som 15-åring, inte som 25-åring och knappt som 35-åring. Men maken ville ha och vi bestämde gemensamt att vi skulle skaffa barn, och båda var delaktiga i beslutet och jag vill amma och ta hand om mitt barn på bästa sätt. Men jag har inte varit barngalen och suktat och längtat som många av dem på forumet.

De vill inte amma, det är så jobbigt och man blir så låst och man kan inte gå ut och göra sina egna grejor.

Det jag tänker är att om jag, som inte ville ha barn för att det skulle vara så jobbigt och som inte är så förtjust i barn, kan acceptera att under en viss period är jag totallåst och kan inte göra så mycket som jag skulle vilja, varför kan inte de det, de som längtat och velat och hoppats hela sina liv, typ?

Är det för att de hade små gulliga tankar om hur mysigt det skulle vara att ha barn, de är så söta och gulliga att klä på och av och gosa med, medan jag hade ganska negativa och tyvärr väldigt realistiska tankar om hur det skulle vara?

Och - jag har en liten överraskning: De nästa femton-tjugo åren av ditt liv kommer du att vara låst. Alla beslut som ska tas kommer att involvera andra människor än dig själv, nämligen dina barn. Ska du på semester - har du råd att låta alla åka dit du vill? Ska du på kurs - vem ska sitta barnvakt? Ska du jobba över - kan din partner hämta på dagis? Ska du köpa nya dyra kläder - har ni råd den här månaden, barnen behöver vinterstövlar?

Missade de den delen när de gick där med sina magar och längtade så förskräckligt efter de små liven?

Vem bryr sig, egentligen?

Jag fick ett upprop via mailen, om en treårig flicka som blivit våldtagen. Det var det vanliga, ett mail med en berättelse och en lista längst ner som man ska skriva på och sen skicka vidare. När listan är "full" ska den som ska skriva på längst ner också skicka in den till någon, för att namnunderskrifterna ska synas någonstans.

Jag stöder syftet men gillar inte medlet. Om jag får det av en person som skickat till tio stycken så är det alltså tio identiska listor ute. Sen skriver jag på och skickar till tio personer så är det bara ett namns skillnad på min listan och den jag fick den av. Och så fortsätter det så. Dessutom - är det verkligen någon som skickar in detta?

Det känns mer som att alla dövar sitt dåliga samvete typ "Jag brukar inte skicka vidare sånt här, men det här var viktigt." och så har man gjort sin rädda världen-insats för dagen. Men man kollar ju aldrig att namnunderskrifterna kommit till rätt ställe till slut.

Det vore ju mycket bättre om den som startar ett sånt här upprop tar sig själv och sin mission på allvar och startar en insamling på www.namninsamling.com eller www.namninsamling.se och sedan faktiskt skickar in listorna vid lämpligt tillfälle.

Men det är väl ett symptom av idag. Vi upprörs men orkar inte göra så mycket mer än att skriva på ett upprop på nätet. Inte ens kolla om det fick någon effekt.

Oro

Är folk för oroliga? På en del bloggar jag läser oroar man sig för precis allt. Hela tiden. Kommer på nya saker att vara orolig för, lägger en hel massa tid på att oroa sig för saker som knappt ens händer över huvud taget.

Det är väl i och för sig sunt att oroa sig, till en viss grad. Så att man är förberedd den dagen det händer något. Eller? Nja. Att oroa sig är att ta ut ränta på framtiden, utan att man vet hur mycket det blir, eller nåt liknande klokt jag hörde/läste nånstans.

Om jag konstant oroar mig för att tappa barnet, att det ska dö i plötslig spädbarnsdöd, att saker ska ramla ner och slå det i huvudet, att det ska ramla ner från soffan eller sängen... så har jag ju knappt nån tid för att njuta av barnet. Njuta av den varma lilla kroppen som klänger sig fast i mitt hår, njuta av skratt och lek.

Jag försöker så gott det går att inte oroa mig. Det är klart att det är svårt, men ändå. Om något händer så får jag ta itu med det då. Det hjälper inte att jag har tänkt igenom olika scenarion hur många gånger som helst - jag vet ändå inte hur jag reagerar när lill*n sväljer en glaskula, ramlar ner och slår huvudet i soffbordet eller trillar ur vagnen.

Nära föräldraskap!

Det är så konstigt. Många längtar efter barn, länge. Många försöker länge och till slut blir det barn. Samhället talar om för oss att vi ska ha barn för att de ska försörja oss. Hela livet är liksom inställt på barn. Så kommer då detta efterlängtade lilla knyte och föräldrarna blir absorberade av det, älskar det och ger det allt det vill ha.

I ungefär fyra månader. Sedan kommer BVC och talar om hur man ska göra. Man ska inte mata på nätterna. Man ska inte låta barnet sova i föräldrarnas säng längre. Man ska introducera vanlig mat så snart som möjligt, för snart ska man ju börja jobba och då måste barnet kunna gå på dagis och äta som alla andra.

Hur kommer det sig att man bara får vara förälder som man vill i knappt ett halvår? När man får barnet tjatar BVC tvärtemot om att "Det är ni som känner barnet bäst, det är ni som vet vad h*n vill, det är ni som förstår vad skriken betyder."

Vilket i och för sig är rent skitsnack. Men sen, när man börjar lära känna det lilla knytet, när skriken börjar betyda något och man har en relation. Barnet ler och skrattar, känner igen mamma och pappa och utforskar världen med dem som trygg bas. Då ska man börja ta avstånd. Inte vara den där trygga varma famnen längre, utan skuffa bort barnet, till den egna, tomma och kalla sängen och helst till ett eget rum, på lagom avstånd från mamma och pappa.

BVC säger naturligtvis att de ger dessa råd för vårt - föräldrarnas - bästa. För om vi inte säger ifrån nu, innan barnet "kommer in i andra halvåret" så kommer vi ha stora problem sen. Barnet kommer inte att vilja sova i sin egen säng och vi kommer att missa "smakfönstret" så att h*n inte vill äta mat. Och om h*n inte somnar i sin egen säng kommer h*n inte vilja vara där alls. "För om man somnar i mammas eller pappas famn och sen vaknar någon annan stans, så kan man bli väldigt rädd och börja skrika."

Nu ska vi se här. Hur många tonåringar känner ni som sover i mammas och pappas säng varje natt? Hur många sex-sjuåringar känner ni som fortfarande bara äter bröstmjölk? Hur många trettioåringar känner ni som vaknar skrikande i sin säng varje natt, för att de somnat i mammas famn?

Inte? Konstigt. För det är ju det BVC säger, att om vi inte sätter gränser för barnen NU, innan de blir "för gamla" så kommer det aldrig att gå.

Smakfönstret - hur funkar det? Att om jag inte ger lill*n potatis när h*n är exakt sex månader så kommer fönstret att stängas och h*n kommer aldrig vilja smaka något annat än mjölk? Och varför ska h*n inte få sova i vår säng om h*n och vi trivs med att ha henom där. För att inte tala om "somna i famnen och vakna i sängen". Barnet sover i sin säng eller vagn fyra-fem gånger om dagen, och hela nätterna. Varför skulle h*n plötsligt bli rädd för sin säng, bara för att h*n somnat någon annan stans? Varför skulle h*n plötsligt börja skrika bara för att h*n somnade i sjalen och vaknar i vagnen? H*n har sett dem alla förut när h*n är sex månader. Nej, istället ska vi låta henom skrika sig till sömns i femminutersmetoden eller andra terrormetoder, "så att mamma och pappa får sova ordentligt". Vem kan sova när barnet är övergivet och gråter sig till sömns?

Nu när jag äntligen börjar förstå mitt lilla knyte vill jag ju fortsätta kommunicera med det. Om h*n mår bra av att somna i sjalen så ger jag henom den möjligheten. Om h*n vill smaka päron först när h*n är 11 månader så är det helt ok. Det finns mjölk att äta fram tills dess. Vill h*n sova i vår säng av någon anledning så går det också bra. Jag är helt säker på att h*n kommer att bli ett harmoniskt litet barn som äter det mesta och sover i stort sett var som helst.

Urk

Ibland är det bara skitjobbigt att vara mamma. Ibland har jag ingen lust alls med lill*n. Jag vill vara ifred med min tidning, min dator, min sömn, mitt allt. Inte sätta någon annan först.

H*n är inne i en mammig period nu. Det spelar ingen roll vem som håller henom på dagarna, men när h*n ska sova är det kört. Bara mamma som duger. På nätterna vaggar pappan henom, men det hjälper inte. Skrik, skrik skrik. När mamma kommer är h*n som förbytt, somnar på någon sekund. Tills h*n ska ner i sängen - då är det kört igen.

Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag tycker inte det är roligt. Helt enkelt.

Identitet

Det verkar som att de flesta av mina mammaledighetskollegor definierar sig själva genom barnen. Alla msn-bilder, eller varför inte bilder på Facebook, är bilder på en kvinna med barn. Sällan ser man dessa bilder hos en pappa (ett undantag är min man).

Jag har inga såna bilder. Jag vet inte vad jag ska sätta för bild på Facebook, jag har ingen bild på mig utan lill*n. Så än så länge är jag ett frågetecken.

Jag identifierar mig nämligen först som mig själv. Sedan som mamma till lill*n. Min identitet är stark och den är jag. Naturligtvis är jag även en stolt mamma, men det kommer faktiskt i andra hand. Än så länge. Jag är jag och jag är stolt över mig själv. Jag trivs med mig själv och jag vill vara jag. Inte "bara mamma".

Kanske har det nåt att göra med att jag inte velat ha barn under hela mitt liv. Det är först de senaste åren jag omvärderat detta, med hjälp av min man. Graviditeten var rätt jobbig, för att inte tala om förlossningen och den första månaden när allt var svart och h*n bara skrek och skrek och skrek. Kanske har jag inte bundit an lika mycket som andra? Eller så har jag det och definierar mig bara annorlunda.

Det är en tanke som sysselsatt mig ganska mycket på sista tiden.

Jag är tillbaka

Jag har så många tankar som jag vill skriva ner. Jag vill inte ha dem på min mer publika blogg så jag kommer att försöka få tid att skriva dem här.

Tankar om att ha barn. Tankar om hur det blev, jag som inte ville ha barn. Hur gullig min lill* är. Hur mycket jag tycker om henom.

Tankar kring mammarollen, hur man "ska" vara som mamma. Hur samhället först säger att man som mamma är den som känner sitt barn bäst, för att ca fyra månader senare när man börjar förstå vad knyttet vill plötsligt säga att man måste göra på deras sätt, ge barnet smakportioner, låta det sova i egen säng och helst eget rum, inte äta på nätterna och en massa andra dumheter.

Ja, jag kallar mig en nära förälder och bär min lill* i sjal, låter henom gå på pottan (EC-light) och tänkte amma tills h*n inte vill längre. Massor av "kunniga" människor tjatar på mig om smakportioner, sova hela natten med den berömda femminutersmetoden etc. Ät skit och låt mig vara den bästa mamman för mitt barn, precis som ni kallade mig när h*n just fötts och jag mådde apa och inte alls förstod att jag kunde tycka om det lilla knytet.

Foglossning

Graviditet. Foglossning. Ont.

Sparkar från knyttet i mig. Den hjälper till när jag ska på toa. Sparkar ut de sista dropparna.

Foglossningen gör att jag måste ta det lugnt. Väldigt lugnt. Jag är ganska duktig på det, skyndar sällan numera. Men nu börjar det bli jobbigt, även en promenad som i vanliga fall tar tio minuter ger mig så ont att jag måste vila ett par timmar, helst till nästa dag. Det är tråkigt.

Samtidigt är det väldigt kort tid det handlar om. Knyttet ska ut i maj, om ynka tre månader. Så jag försöker att inte klaga, att njuta av att jag kan ta det lugnt, läsa många fåniga gravidtidningar och äta lagom mycket chokladpraliner. Vänta, varva ner och ta hand om mig.

Dock börjar jag få humörsvängningar. Det tycker jag inte om. Det är så fruktansvärt jobbigt att vara arg av ingen orsak. Att snäsa åt maken för småsaker. Att bli vansinnig när saker inte funkar. Saker som jag i vanliga fall inte bryr mig om.

Jag försöker andas djupt och inte bry mig om det. Men ibland lutar jag mig mot makens trygga bröst och gråter några tårar. Så känns det bättre en stund.

Utbrändhet

Jag har funderat en del på hur det kom sig att jag lyckades bli frisk från min utmattningsdepression/utbrändhet helt på egen hand. Inga terapeuter, ingen behandling, bara jag. Enligt den föreläsning jag hörde så går inte det. Man måste gå i terapi för att ha en chans att bli frisk.

Det tror jag alltså inte på.

Jag tror att en viktig del i mitt tillfrisknande var att jag inte behövde slåss med Försäkringskassan och min tidigare arbetsgivare. Jag klippte alla band, totalt. Inte ett ljud har jag hört från min tidigare arbetsgivare och jag var inte berättigad till något som helst stöd från Försäkringskassan. Alltså har jag fått klara mig själv.

Att slippa konfronteras med den miljö där man blev sjuk, att slippa kämpa mot stora drakar för att få pengar - det tror jag bidrar till ett snabbare tillfrisknande. Jag har aldrig behövt känna mig ifrågasatt, aldrig behövt be om saker. Jag har kunnat ta mig framåt, steg för steg, helt på egen hand.

Det kanske hade gått lättare om jag hade fått någon form av rehabilitering, vem vet. Kanske hade det gått snabbare och enklare, men jag tror inte det. Jag har satt mig i i en bubbla där jag har trivts ordentligt, jag har låtit allt komma och gå som det velat. Nu är jag tillbaka i arbetslivet på 100% och trivs bra med det. Jag är nöjd. Och väldigt glad.

Nattvak

Återigen ligger jag sömnlös på nätterna. Jag sover några timmar och sedan vaknar jag och ligger och vrider mig resten av natten. Enligt föreläsningen jag var på häromdagen betyder det troligen att jag får den djupsömn jag behöver. Jag hoppas att det stämmer! Har inte den minsta lust att gå in i den onda cirkeln av sömnlöshet och stress igen.

Inatt funderade jag lite på varför jag ligger vaken, egentligen. Jobbet är inte så stressigt, jag är uppskattad och jag får beröm nästan hela tiden, både av kollegor och chefer. Jag gör ganska roliga saker och får mer och mer att göra. Men det är klart, det påminner väldigt mycket om det gamla jobbet.

Jag tror att det är en kombination av jobbet och nya rutiner. Nytt och ovant för oss båda med nya morgonrutiner, att jag går till jobbet och att jag nu även jobbar heltid. Förhoppningsvis kommer sömnlösheten att läka ut och jag mår tipptopp om någon vecka.

Nya rutiner

Tänk, vilken vanemänniska jag är ändå. Ända sen jag flyttade hit för ca ett år sen har min man jobbat i en annan stad och pendlat ca 1h20 min enkel väg. Vi har gått upp kvart i sex, han har duschat, jag har lagat frukost och så har han gått klockan sju. Jag har haft dagen för mig själv.

Nu jobbar jag deltid sedan ett par veckor och från och med igår har han ett nytt uppdrag som innebär att han har 15 min promenadväg till jobbet. Alltså går jag upp och duschar och han lagar frukost. Men han gör ju fel! Och gröten blev inte god. Och inte kom han ihåg att hälla mjölk i mitt te!

Jag skrattar lite när jag inser att mitt kontrollbehov tror att min man inte kan laga frukost. Och när det tror att jag måste göra allt, bara för att jag gjort det förut.

Samtidigt försöker jag vara snäll mot mig själv och intalar mig att det går att bryta rutiner, bara man gör det snällt och hela tiden är medveten om att det faktiskt går, att rutiner inte är huggna i sten.

Förvånad är jag, över att jag, som trodde mig vara en så flexibel och anpassningsbar människa, plötsligt har svårt att ta till mig nya morgonrutiner. Troligen kommer allt att sitta på plats om ett par veckor, men det är otroligt intressant att iaktta det som händer nu, i rockaden, i skiftet.