Påverkan

Jag tror inte han förstår vilken inverkan han har på mig. Vi fick en halvtimme tillsammans idag. Helt ensamma, i en bil.

Nu värker jag av längtan efter honom. Hans doft, hans röst, hans händer och kropp. Hans kyssar, hår och leende.

Galet.

Arg och ledsen

Vill klippa allt, försvinna, inte höra av mig. Vill vara barnslig och avsluta kontakten helt. Vill skrika och gråta. Vill ha bekräftelse. Får det inte. Trodde jag fick det. Men inte.

Vad ska jag då med det till? Varför ska jag vara ledsen och förklara och bli besviken? Det har jag ju så det räcker redan.

"Inga krav."

Varför kan jag inte hålla mig därifrån? Varför hoppas jag så och blir så glad för de små smulor jag får? Bekräftelse... Smulor åt en svältande.

Varför är jag rädd för att säga vad jag känner och tycker? Varför är jag rädd för att han ska ta illa upp och lämna mig? Och varför är jag rädd för att bli lämnad, övergiven? Varför är jag rädd för att inte bli älskad? Varför betyder det så otroligt mycket?

Ja, varför stannar jag? För att jag inte vill ge honom den enkla vägen ut... Himla dåligt skäl, faktiskt.

Depression, igen?

Ramlar jag ner igen? Knäppa tankar. Tydliga depressionstankar. Som den om sorgen. Som att jag gör slut gång på gång. Som att jag ömkar mig för att jag inte får bekräftelse.

"Jag kan fiska efter bekräftelse hemma. Det vill jag inte göra här. Då är det bättre att jag går."

Att jag grät när han gått.

Att jag är så tyst. Låter honom prata. Berättar inte saker. Har jag slutat berätta? Vem är jag? En deprimerad person? Är det därför?

Skulle vilja prata med någon om dessa tankar. Bekräftelse och berättare. Men vem?

Sorg?

Svårt att veta var vi står. Känner sorg. Fast det officiellt inte är slut.

Sorgen får vara här ett tag. Precis som kärleken fick.

Förändring

Igår luktade han som vanligt. Men det luktade inte gott.

Vad är det som gör ont?

Att inte få respons på sexuella inviter. Det gör mig rädd. Rädd att han inte vill längre. Jag känner mig så sårbar när jag vågar skriva om sex och att inte få något svar gör mig livrädd. Skräckslagen. Jag har till och med raderat de gånger jag skrivit om det och inte fått svar. I efterhand.

Jag känner inte heller att jag kan fråga. När jag frågade senast höll det på att ta ände i förskräckelse.

Just nu tänker jag att han inte är handlingskraftig nog för att göra slut med mig. Så länge jag inte gör slut kommer vi att ha en relation. Men så vill jag ju inte ha det. Jag vill att han ska vilja ha mig. Åtrå mig. Älska mig.

Han har slutat älska mig. Inte så han säger det, utan snarare att han inte säger det alls längre. Sedan jag frågade. Därför frågar jag inte igen. Vill inte klänga. Vill inte vara jobbig. Men vad är det då för relation? Vad får jag ut av det då? Om jag inte får kärlek och bekräftelse och inte vågar visa vad jag känner? Då kan vi lägga ner.

Och jag gissar att vi lägger ner när brevbäraren bara kommer med besked. Oavsett besked.

Vem är jag?

Vem är jag om jag inte berättar för någon vad jag gör?

Vem är jag om jag inte får bekräftelse?

Om jag inte berättar för någon vad jag gör, hur får jag då bekräftelse?

Vad är jag utan detta?

What's in it for me?

Ja, det börjar jag fundera på. Vad vill jag få ut av det här?

Bekräftelse
Kärlek
Livsglädje
Lycka

Är det jag får. Det är inte fy skam.
Men skam känner jag också. Även om inte så mycket som jag "borde".

Kan jag vila i "just här, just nu" eller behöver jag något mer?

Depression, helt klart

Gråter för ingenting. Får konstiga tankar.

"K bryr sig inte om mig längre. Hen har andra vänner. Jag kan lika gärna sluta umgås med henom."

"Alla de här böckerna jag har. Jag kan lika gärna slänga dem. Ingen nytta, tar bara upp plats. Värdelöst."

Fighterna jag tar med min yngste son. Hur sårad jag blir av hans tonfall. Hur förvånad jag blir när äldste sonen blir ledsen när jag ska ut igen. "Mamma, varför ska du dit idag igen, du var ju där igår."

Hur tar jag mig igenom det? Hur tar jag mig ur det? Ska jag be om höjd dos? Eller är det en tillfällig svacka?

Otrohet

Kärlek. Åtrå. Kyssar och smekningar. Samtidigt dåligt samvete, smygande och mörka tankar.

En begynnande depression? Kanske var den som sa dumma saker till mig häromdagen. Gråtmildheten tyder också på det.

Men Åh! Kärleken. Intimiteten. Att prata om allt, precis allt. Att inte skygga för något. Fantastiskt. Att älska så förbehållslöst. Inte ställa krav. Inte försöka förändra. Bara vara, upptäcka, känna. Respektera varandras gränser. Utforska dem, utmana dem. Och respektera.

"trust"

Jag har accepterat en yoga-utmaning på nätet. 30 dagar, igår var första. Temat var "motive". Jag var trött och lättretlig efteråt. Gjorde de 25 minuterna och sen en yoga nidra.

Idag var temat "trust". Det var 35 minuter och sedan mediterade jag med Tara Brach i 25 minuter.

På kvällen försökte jag få kontakt men lyckades inte. Plötsligt kom tanken 'Tänk om han bara leker med mig?! Tänk om vi ses och han vänder sig bort?"

Det gav mig ångest. Inte kraftig men dock ångest.

Jag fick fortfarande inte kontakt och ångesten växte. Inte förrän efter 23 fick jag kontakt och bekräftelse på att jag hade fel. Dum tanke.

Nu slog det mig. Jag tappade tilliten. "Trust"

Jag undrar varför. Det verkar som att den här yogan går rakt in i mig. Rubbar mina cirklar. Det ska bli spännande att se vad som händer imorgon.

Nyår

Dags för tankar. Vad vill jag inför nästa år.

Jag fick en sten, en sten som någon skrivit AKTIV på. Stenen ska hjälpa mig att välja under 2018. Jag ska ta det aktiva valet.

Vad är det då? Är det att driva framåt? Är det att vara fysiskt aktiv? Det får jag välja själv. Ena eller båda.

För att kunna göra det valet måste jag vara närvarande. Hinna tänka på vad jag ska välja och varför. Bestämma mig för om stenen ska få välja just nu eller om jag väljer bort den.

Närvaro, acceptans och medvetenhet. Samt att inte döma. Det är de viktigaste valen i mitt liv.

Mina nyårslöften blir därmed:

Jag är närvarande, accepterande och medveten. Jag dömer inte. Jag tar aktiva beslut och jag väljer aktivitet.

Hudhunger

Jag har barn som pussar och kramar mig ofta. Som gärna sover nära, nära. Som sitter i knät, som kommer och gosar.

Jag har en man som jag älskar och som gärna har sex, kramas och kysser mig.

Ändå. Hudhungern till honom känner inga gränser. Längtan, åtrån. Suget i magen, drivet i bröstet.

Intensitet

Intensiteten i mina känslor förvånar mig. Hur jag hungrar efter honom. Hur totalt lugn och harmonisk jag är när jag är med honom.

Känslorna som totalt övermannar mig om jag vågar tänka på sex med honom. Magen slår volter.

Samtidigt som det inte slår blixtar vid beröring eller kyssar. Det är bara... rätt. Skönt.

Ett minne blott

Att vi är överens om att vi inte vill ha en fysisk relation.

Vi är mycket fysiska. Och vill ha mer. Men vi behöver inte skynda det. Inte något stulet ögonblick. Inte något hastigt i en skrubb.

Poly?

Medan jag kysste honom sa jag "Du vet att även om det skulle bli du och jag kommer du aldrig att ha hela mig. Du kommer alltid att få dela."

Ja, sa han direkt. "Eller... Med vemdå?"

"Jag kommer inte sluta att förälska mig i andra. Eller, inte 'i andra'. I människor."

Han tog in detta en stund. Märkbart tagen. "Du är väldigt speciell. Det finns inte många som du."

Det gick fort.

Söndag: överens om att vi faktiskt är förälskade båda två.
Måndag: håller handen på lunchen.
Tisdag: fikar och håller hand, länge. Är snubblande nära att kyssas mitt på torget.
Onsdag: kysser varandra på en öde gata efter att ha hållit händer på café.
Torsdag: ses inte.
Fredag: hånglar på långpromenad.
Lördag: hånglar sittandes i 45 minuter. Diskuterar på allvar nästa steg.

Klockarkatten och ångesten

Han strålar. Jag strålar. Vi kan inte se på varandra på arbetstid.

Men jag mådde fruktansvärt dåligt. Oerhört mycket kallras och ångest, konstant. Jag kände att jag inte kunde fortsätta på det här sättet. Min första tanke var att gå hem och sova länge. Jag sa att jag skulle gå hem. "Vill du vara ensam?" var svaret. Och det spontana, och ärliga svaret på det var ju "Nä."

Så vi gick. Tog fel buss. Hamnade på fel sida av stan. Till slut hittade vi ett café som var någorlunda mysigt. Satte oss. Höll hand. Pratade. Diskuterade. Funderade. Regler? Vad gör vi? Hur förhåller vi oss? Vad hände där på Sergels torg? Vill vi det? Vill vi gå vidare? Varför har detta hänt? Är det för att han är missnöjd med sitt? Varför driver jag på?

Så många frågor, så lite tid. Men så mycket kärlek.

Jag fullständigt nere i botten, energimässigt. Orkar knappt resa på mig. Oerhörda kognitiva svårigheter.

Vi gick mot tunnelbanan.

Han: Tänk om vi hade kysst varandra, där på Sergels torg! Vansinne. Mitt på torget, massor av folk!
Jag: Är det bättre här då?! på en tom gata mitt i stan.
Han: Sluta!
Han: Nu vågar jag inte fråga om du vill...
Jag: Om jag vill!?
Han: Ja, kyssas?

Och så blev det.

Omtumlande. Lycka.

Vad är nästa gräns? frågade jag.
Det vet du.

Men jag blev lugn. Nu vet jag. Vi känner lika. Jag bottnar. Vet vad han vill.

Samtalsgrupp

Jag gick på samtal. En kär vän rekommenderade det och det var fantastiskt. Jag kom dit omtumlad, ångestfylld. Avskedet på Sergels torg höll på att sluta i en kyss. Han tog initiativet, jag vände mig bort.

Kallras i hela bröstet, ryggen och armarna. Fruktansvärt. Samtidigt mest fysiskt, inte så mycket mental ångest. Lyckan låg ju där i botten ändå. Hålla hand. Värmen.

Min fråga blev "Varför gör jag såhär?" och den vann. Jag blev coachad. Horrorskönt är nog det bästa uttrycket. Hon ställde många frågor och det var väldigt ovant att sitta framför nio andra personer och svara ärligt och rakt på väldigt privata frågor. När hon ställde frågan om vad jag kände märkte jag själv att jag rätade på mig och började stråla. Hon sa att det syntes väldigt tydligt. Ljuset, leendet, kärleken. Det syns.

Avslutningen, efter coachningen, var väldigt bra. Alla fick tala om vad de kände och tänkte under min coachning och kärleken och medkänslan jag fick där var fantastisk.

Slutsatsen blev ändå att jag måste få fast mark under fötterna. Oavsett varför jag driver detta framåt. Jag måste bottna, jag måste veta vad han vill, vad vi vill, vad vi ska och inte ska och hur. Annars går jag under. Jag kan inte gå omkring i konstant kallras hela tiden. Jag kommer att krascha. Det vill jag inte.

Besvarat

Jodå. Han är förälskad. Såpass att han säger

"Jag tänker att det borde synas på mig. Att halva kontoret redan har listat ut. Fast, antagligen är det ingen som ens tänker nåt."

Åt lunch. Höll hand.

Ovant igen. Nu är det besvarat. En ny relation. Igen. Tryggheten finns nog där, när det slutat gunga.

Jag har samma känslor som ångesten häromdagen. Det brinner kyla i bröstet. Kallras. Ryggen också. Men inte samma ångest. Konstigt.

Det blir genast så mycket svårare att vila i en ickesexuell relation när det är besvarat. Ögonkontakten blir en annan. Hudhungern vaknar på en gång. Den som hölls stången när det var ensidigt.