Energitjuv

Du. Det är du som är min energitjuv. All min energi går åt till att stänga mig för dig. Att inte röra mig när du lutar dig nära för att se på skärmen. Att inte dra mig undan men inte heller luta mig närmare. Att hålla min kropp lagom nära din. Att hela tiden vara totalt medveten om ifall någon del av mig nuddar dig. Känna din värme.

Jag ser dina ben och minns hur det var att sitta i din famn. Din kropp mot min. Din kärlek sammanflätad med min.  

Jag minns alla våra diskussioner, våra samtal, skrivna och talade. Jag minns kärleken, den du öste över mig. Jag saknar den.

Jag måste hålla mig stängd. Jag får inte visa vad jag känner. Hur jag längtar. Hur hela min kropp sträcker sig efter din. Din mun, ditt skägg, ditt hår.

Det är fruktansvärt energikrävande.

Igen

Utmattning, igen. Bekräftat av läkare idag. Sömntabletter och sjukskrivning om jag vill. Än så länge inte.

Det går inte så bra det här...

Det där med att skriva ett inlägg varje dag verkar inte funka. Jag glömmer, jag prioriterar annat och ibland har jag helt enkelt inget att skriva.

Men jag kommer att fortsätta försöka. Fortsätta dokumentera min resa så gott jag kan. Just nu är det bakslag. Bakslag på bakslag. Spelade spel med två sjuåringar i helgen och det gjorde mig totalt utmattad. Trots - eller kanske just därför - att jag vann.

Till och med handarbetet trilskas med mig. Världens enklaste mönster blir fel, gång på gång. Jag gör om och gör rätt, gör fel och får göra om igen. Jag tar det med ro. Det är skönt. Jag vet att det är hjärnan som blir trött. Jag vilar och låter mig själv vara trött. Jag bokar ingenting, jag är spontan om jag vill träffa någon.

Spontanitet är bra. Igår satt jag och pratade affärsidé med en ny kompis. Urkul och väldigt inspirerande och energigivande. Även om det inte blir något är det kul att planera. Och att lära känna en ny människa.

Likgiltig

Svårt att komma ihåg att det bara är en fas. Svårt att ta mig för något. Sover mest. Vill göra en massa saker men vet inte vad. Fastnar vid datorn. Gör ingenting.

Vårsol och sprittande glädje

Ja! Det är vår. Solen lyser och jag med den.

Men ändå. Lite håglöshet. Lite tristess. Lite ingen lust med någonting.

Jag håller på att bli frisk. Sakta men säkert. Jag måste lära mig att se dipparna för vad de är. Dippar. Livet är inte jämnt och fint. Alltid samma sak. Livet är att må finfint en dag och sämre en annan. Att vara glad och ledsen om vartannat. Inte att alltid känna samma sak.

Det är svårt. Jag blir så rädd när jag dippar. Att jag ska ramla fullt ut. Ner i ett hål. Tillbaka till det svarta. Måste lära mig att våga må dåligt också. Inte att allt rasar bara för att jag inte är glad.

Bakslag

Ett klart bakslag är vad jag upplever just nu. Det började i söndags. Inte för att jag gjort så mycket men när jag krattade i trädgården kom yrseln. Den höll i sig och jag var matt och trött hela eftermiddagen.
På måndagen var jag på en utställning med kompisar men jag var inte på topp. Utställningen var intressant på alla sätt och vi hade mycket trevligt efteråt, men...

När jag kom hem tänkte jag messa maken och be honom komma hem bums. Middag och annat kändes oöverstigligt. Han hann dock först och bad att få jobba över... Jag sade ja och avstod från att klaga om hur jag mådde. Bara ett barn hemma så vi åt lite varmkorv och mös i soffan. Det gick det med. Man måste inte äta hemlagad fantastisk middag varje dag.

Idag har yrseln gått över och jag har sovit en massa.

ACT - slut nu

Nu är min terapi färdig. Jag har lärt mig en del om mig själv och om mina reaktioner på känslor. Jag har fått verktyg för hur jag kan hantera känslor. Det kommer nog väl till pass i många olika situationer.

Vad den inte har gjort är att hjälpa mig ur utmattningen. Men det bör jag väl inte ha trott heller? Jag tror inte jag hade de förväntningarna. Jag har fortfarande kognitiva problem. Jag har svårt med tidsplanering, huvudräkning, planering beslutsfattande och annat.

Detta kan nog bara tiden läka. Tiden och meditationen, förhoppningsvis.

Tryck över bröstet

En kollega dök upp på facebookchatten och sa hej. Vi pratade lite allmänt och hen berättade om hur det är. Småprat, helt enkelt.

Efter några minuter kände jag ett tryck över bröstet. Den där tunga känslan som gör det svårt att andas. Den jag döpt till Sune. Prestationsångesten. Jag försöker andas mig igenom den. Känna på den ordentligt. Fundera på varför den kommer redan vid lite småprat.

Kanske är det så att jag inte är så cool inför att börja jobba som jag trott de senaste dagarna. Med tanke på reaktionen jag fick när jag gick upp på ett kontor för att träffa en kompis häromdagen är det nog så.

Men. Jag är på god väg. Och jag känner när känslorna kommer. Jag kan se på dem, vrida på dem, känna dem. Och jag dör inte av dem. Himla tur!

Sju liter bensin

Länge har min energinivå varit mycket låg. Jag har haft fem liter bensin i tanken och jag har fått kämpa för att inte få stopp mitt i det roliga och inte kunna/orka ta mig hem.

Nu börjar jag må bättre. Kanske har jag sju eller till och med tio liter i tanken. Det är bedrägligt, eftersom jag orkar så mycket mer gör jag också av med mer. Sen blir jag förvånad över att jag är trött.