Nästa steg

Det känns som att det är dags att ta nästa steg. Meditera två gånger om dagen. Jag börjar idag. Gör undantag för helger eftersom det är svårt nog att få till en gång där.

Söndag, slappardag

Har inte gjort många knop idag. Minstingens egenhändigt planterade solrosfrön fick se solen en stund och jag trillade köttbullar.

Inte idel ädel adel

Det är lustigt vad många det är som känner sig manade att förklara att någon är "fin" eller "förnäm".

Att de inte vill vara förknippade med sådana. För de är så konstiga, de där adliga.

Där sitter jag, född friherrinna, med gods, grevar och baroner i släkten och vapenring på fingret. Och håller käft, för det mesta.

Jag inser mer och mer att jag vuxit upp i en bubbla. Även om jag redan då var ensam om att ha den bakgrunden. På något sätt har det nu blivit ännu mer sällsynt och konstigt att vara adlig.

Jag får nog utveckla de här tankarna när det inte längre är mitt i natten.

Begravning

Prästen mumlade och den frånskilda  icke-änkan frustade förvånat när vi urskilde att den fd maken dött den 20 april 2014.

Begravningskaffet hölls på jazzklubb och det var uppdukat åt den avlidne. Det han ätit de senaste 13 åren, nästan varje kväll. Andra stamgäster kom och höll minnet levande.

Mycket, mycket vacker och känslosam dag.

Huvudvärk

Jisses vad huvudvärk kan däcka mig. Kände den komma krypande imorse men ignorerade det. Dumt.

Lunchade med kompis och sötaste bäbisen. Gick hem i solen. Däckade. Kräksont. Tabletten hjälpte väldigt långsamt. Ignorerade flertalet plingningar på dörren.

Sur, arg och gnällig

Idag vaknade jag verkligen på fel sida. Var sur och arg hela dagen. En tupplur på två timmar gjorde det lite bättre, men bara lite.

Terapin var intressant idag. Under meditation ställde min terapeut tre frågor. "Vad vill du ha i ditt liv?" och jag såg kärlek, gemenskap, skratt och ömsesidigt utbyte av kunskaper.

"Var är du just nu och hur ska du komma dit du vill?" Det blev tomt omkring mig. Jag tittade ner på mina fötter men de verkade inte vara på väg någonstans.

Jag har enormt svårt att sätta upp mål för mig själv. Att se vart jag vill och hur jag ska komma dit. Vi tittade även på min livsriktning, mina värderingar, och där är jag ganska klar över vart jag vill och hur jag vill ha det. Jag vill hjälpa andra, jag vill utbyta erfarenheter, jag vill arbeta tillsammans med andra - på både fritid och arbetstid - så att resultatet blir mer än av våra respektive ansträngningar. På fritiden börjar jag komma ditåt. Men arbetet... Nä, jag har verkligen ingen aning om hur jag ska göra. Det är min uppgift under kommande vecka. Åtminstone fundera på det.

Den tredje frågan? Den minns jag inte ens.

Tryck över bröstet

En kollega dök upp på facebookchatten och sa hej. Vi pratade lite allmänt och hen berättade om hur det är. Småprat, helt enkelt.

Efter några minuter kände jag ett tryck över bröstet. Den där tunga känslan som gör det svårt att andas. Den jag döpt till Sune. Prestationsångesten. Jag försöker andas mig igenom den. Känna på den ordentligt. Fundera på varför den kommer redan vid lite småprat.

Kanske är det så att jag inte är så cool inför att börja jobba som jag trott de senaste dagarna. Med tanke på reaktionen jag fick när jag gick upp på ett kontor för att träffa en kompis häromdagen är det nog så.

Men. Jag är på god väg. Och jag känner när känslorna kommer. Jag kan se på dem, vrida på dem, känna dem. Och jag dör inte av dem. Himla tur!

Garn

Garn i alla former och färger. Ull, bomull och alpacka. Kashmir, kamel och borstad suri. Jag sitter och njuter bland mina garner. Planerar projekt, nystar och nystar om. Leker med fibrerna, drar i dem. Funderar på färger och kombinationer. Olika tekniker och olika tjocklekar.

Terapi, helt enkelt.

Vår

Äntligen. Röjt skräp, fixat och varit på återvinningen.

Sju liter bensin

Länge har min energinivå varit mycket låg. Jag har haft fem liter bensin i tanken och jag har fått kämpa för att inte få stopp mitt i det roliga och inte kunna/orka ta mig hem.

Nu börjar jag må bättre. Kanske har jag sju eller till och med tio liter i tanken. Det är bedrägligt, eftersom jag orkar så mycket mer gör jag också av med mer. Sen blir jag förvånad över att jag är trött.

Familjelördag

Nybakta scones till frukost.

Med yngsta barnet till frissan.

Födelsedagskalas.

Familjelördag!

Ett möte

En äldre man blev glad för sällskap idag när jag slog mig ner för en kaffe. "Nä, fortsätt du att läsa dina viktiga nyhetsbrev!" sa han men jag lade ned telefonen och pratade med honom.

Vi diskuterade barn, utmattning, På spaning efter den tid som flytt och översättning från franska. Samt hans konstnärskap som gått i stå för några år sedan, varför han börjat översätta en fransk författare till svenska.

Det gjorde mig glad. De flyktiga mötena, att vi pratar med främlingar och får en kort insyn i någons liv. Inget viktigt, inget djupgående men ett möte att bära med sig. Såna vill jag ha fler av.

Handarbete

Två gånger socialt handarbete idag. Första gången suveränt, andra gången mindre lyckat. Skulle nöjt mig med en gång.

Men ett projekt blev nästan klart och jag är mycket nöjd!

Yoga

Yogan var extra fantastisk igår. Det var som ett enda långt meditationspass. Alla övningar kombinerades med en koncentrationspunkt, ett av chakrana. Solhälsningen gick långsamt och med koncentration i varje ställning. Huvudstående, plogen, den som vänder strömmen och ryggradsvridningen - alla har de sina chakran.

Så avslutade vi med en lång yoga nidra och en auntar mauna. Jag var vaken och koncentrerad under båda. Det var en underbar känsla när jag gick därifrån.

Nya tider!

Imorse bad fyraåringen om att få bli lämnad på dagis av pappa. Något som inte hänt sedan i september.

Akupunktur

Idag var det dags för akupunktur igen. Det är femte gången jag är hos min akupunktör för besvär i armar pga för mycket handarbete, telefonpill och datorsittande och jag upplever en enorm förbättring. Jag tror det beror dels på akupunkturen och dels på att jag stretchar. Jag har ett litet stretchprogram som stärker händer, armar och axlar som jag gör nästan varje dag. Och skriver upp i List när jag gjort det så jag har koll.

Min akupunktör är nybörjare och det är inte jag. Jag har fått akupunktur många gånger, i olika omgångar. Jag vet var punkterna sitter och jag vet vad som gör vad. Hen har gått en kurs för sjukgymnaster och är nyfiken. Alltså är hen väldigt nöjd med att jag är en så van nåldyna. Förra gången blödde jag tex massor i ansiktet då hen kommit åt ett kärl. Hen var förskräckt men jag tog det med ro - käkmuskeln hade fått precis det den behövde och jag mådde finfint.

Under tiden jag är nåldyna brukar jag passa på att meditera. Idag fick jag en extra utmaning eftersom hen glömde stänga dörren efter sig. Det var väldigt svårt att slappna av - skulle någon komma in? De där stegen, var de på väg hit? Vad skulle jag säga när hen kom in? Hur visste jag att det var rätt person som kom in?

Som brukligt är på vårdcentraler fanns en klocka i rummet. Jag tog fasta på den och lyssnade på tickandet. Tick, tack. Tick, tack. Efter ett tag lade jag till ett mantra "Här, Nu" till tickandet. Det var fortfarande svårt, men det gick ändå rätt bra. Men efter att hen varit och vridit på nålarna och stängt dörren efter sig var det mycket enklare att falla till ro.

Tillbaka. Igen

Jag är här igen. Jag antar utmaningen på Blogg100. Inte officiellt eftersom jag skriver den här bloggen anonymt. Men det gör ingenting, jag skriver den för mig själv och antar utmaningen för mig själv. Jag kommer att skriva om mig själv och mina känslor samt min resa framåt. Mycket blir oredigerat och kanske helt ointressant för någon annan. Förhoppningsvis blir det intressant för mig att läsa om senare.

Mycket har hänt sen sist. Jag har gått in i väggen. Rejält. Jag trodde inte det var så farligt, två veckors sjukskrivning skulle nog räcka. Det var fem månader sen. Kanske är jag på väg uppåt nu, det känns i alla fall så. Jag hoppas det.

Några olika saker hjälper mig framåt:

• Jag går i terapi, ACT. Det är intressant, det gör att jag tänker mycket mer på mina känslor. På att jag sällan känner dem. Att de oftast manifesterar sig fysiskt. Ont någonstans. Illamående. 
• Reikihealing. Det är nu tre veckor sedan jag fick för första gången och jag känner att det var en rejäl vändpunkt. Vid den tiden var jag galet trött, orkade ingenting och var på väg ner i en depression. Det har vänt helt och hållet och nu är jag pigg, glad och sällskapssjuk. 
• Ungefär samtidigt började jag meditera dagligen. Det hjälper också otroligt mycket. Yogan är en stor del i min rehabilitering, jag älskar den. 
• Sist men inte minst är mitt handarbete otroligt viktigt för mig. Att fundera, vända och vrida på idéer, testa olika saker och se hur det ter sig ut. För att inte tala om handarbetsträffarna där jag får nörda ner mig totalt i olika tekniker, material och annat skoj med likasinnade. Vilka härliga nya vänner jag har fått under den här perioden!

De lämnade mig

Jag trodde att det var en vecka. I mina mörka stunder tänkte jag att det var nog kanske två veckor. Igår tog jag mod till mig och frågade. Fyra veckor.

Jag var fem år. Jag hade just förlorat min lillebror. Mina föräldrar försvann. I fyra veckor. För att läka sina sår. Utan mig.

Mor hade ringt en psykolog för att höra om man verkligen kunde göra så. Lämna sitt barn en månad. Visst, sade den personen. Det tar barnet inte skada av.

Pyttsan.

Andras ångest

Två sidor av samma mynt:

"X är förkyld och din mor tyckte att jag skulle berätta det för dig. Här får du prata direkt med henne."

"Ja, här är det inte så bra, X har flunsan och är jättedålig, kräktes upp alvedonen och nu får h*n inte äta mer för då kan det bli en överdos."

Jag orkar inte riktigt med hennes ångest också. Nu är hon övertygad om att alla barnbarnen kommer att dö i svininfluensan.

Igår ringde hon och berättade att små barn också får vaccineras snart och att jag skulle se till att få det gjort. "Gör det nu!" sa hon flera gånger. Till slut sa jag att jag måste få tänka på det och att jag inte är speciellt orolig. "Ja, det är klart att du gör som du vill, det är därför jag säger att du ska fundera." svarar hon då...

Hon mår inte bra nu, det vet jag. Hon har en depressiv period och mår riktigt dåligt. Men jag klarar inte av att hon lägger detta på mig. Jag har mina problem, jag orkar inte med hennes ångest också. Jag förstår att hon är orolig - hon har redan förlorat ett barn och vill inte förlora fler. Och det förstärks av det tillståndet hon är i just nu.

Ångest?

Är det såhär ångest känns? En lättare variant, i alla fall.

Jag hade planerat att åka in till jobbet för vårt traditionella veckofika. Jag är inne på min tredje vecka av sjukskrivning och ska kanske börja jobba på måndag. Alltså tyckte jag det var en god idé att åka in på fikat och få lite tårta. Det är så gott som alltid hembakt och denna vecka var det en kollega som ville fira något speciellt, så h*n har bakat tårta.

En timme innan bussen skulle gå började det. Lättirriterad, sur och arg över ingenting. Våndas över att behöva gå snart. Snäser åt liten och har ingen stubin alls. Rädd för vad folk ska säga och vad jag ska behöva svara.

Jag har underbara kollegor, de bryr sig och de skulle tycka det var jättetrevligt att jag kom. Men jag kan inte. Det går inte. Jag mår piss och blir sur och arg för minsta sak. Klump i magen, obehagskänslor i hela kroppen. Det får jag inte när jag öppnar mailen hemma, men tanken på att åka in dit... Nä, det funkar liksom inte.