24 januari 2006

Förväntningar

Vad är egentligen förväntningar? En glädje inför framtiden. Jag säger mig hela tiden att jag inte ska oroa mig för framtiden, att det är en rädsla som är ologisk och som faktiskt inte behöver finnas. För det som händer, det händer ändå. Och att vara rädd för det nu är inte logiskt, det kan jag ta hand om när det väl händer.

Så varför är det ok att ha höga (glada) förväntningar på något? Och bli väldigt besviken när de inte infrias? Det måste ju vara bättre att inte förvänta sig något utan gå in i saker och ting med ett öppet sinne, utan förbestämda åsikter om hur det ska vara.

Jag var på en energikväll häromdagen och mediterade och fick diksha. Efteråt var jag besviken, jag tyckte inte att jag fått vad som utlovats. Jag diskuterade detta med personen som anordnade kvällen, som på ett fint sätt pekade ut för mig att jag faktiskt fått precis det som utlovats. Det kanske inte hade infriat mina förväntningar på vad jag skulle få, men jag hade fått det som stod i inbjudan.

Det var en mycket intressant läxa som inte stod klart för mig förrän igårkväll, när jag diskuterade en annan person med en väninna. Väninnans erfarenheter av den här personen var väldigt positiva. Efter tre minuters telefonsamtal med personen hade mina förväntningar redan gjort sig påminda och jag undrade varför jag inte fick samma kontakt och utdelning som min väninna. Den här gången kom jag själv på att det var förväntningarna som spökade. Och försöker nu komma på mig själv när jag bygger upp höga förväntningar inför något.

Missförstå mig inte. Jag säger inte att jag inte ska se fram mot något. Jag säger inte att jag inte ska glädja mig över något i förskott. Jag ska se till att jag inte har lagt förväntningarna för högt, och när jag kommer till något som jag har haft höga förväntningar på, lägga dem åt sidan och acceptera och glädja mig åt det jag får. Istället för att gräma mig över det jag inte får, som jag trott att jag skulle få.

16 januari 2006

Tvillingar

Jag tänker på dem ibland. Helt utan ånger, utan skuldkänslor. Men de dyker upp i tankarna då och då, speciellt med de planer vi har just nu.

De skulle fyllt sex i år. Men de kom vid fel tillfälle. Och med fel man. Eller, det var ju rätt man, just då, men ingen av oss ville ta emot dem. Jag glömmer aldrig den hemska dagen då jag tog testet och förstod så fort sköterskan sa "Ditt prov är klart, kom in här så får du se resultatet." - så klart att det var positivt, hon före mig fick sitt prov inför alla andra, det var negativt. Egentligen visste jag det innan jag kom dit, jag behövde bara medicinsk bevisning.

Dessutom var pojkvännen bortrest. Långt, långt bort och skulle inte komma hem på ganska länge. Min underbara personalchef hade inte tid med mig just då. Fast jag såg rätt desperat ut. Hade jag insisterat så hade jag nog fått prata, men jag var redan avspisad. Min bästa väninna hade inte heller tid. Jag åkte hem och grät. Grät över att det hade hänt, det som jag varit så rädd för. Jag visste precis när det var också. Vi var lite berusade och chansade. Dumt gjort.

Jag fick tag på honom till slut. Via kollegan. Att åka ut till flyget och möta honom ett par veckor senare var en mardröm. Jag hade nämligen hans kollegas höggravida flickvän med mig i bilen. Själv satt jag där med sjukhustiden beställd.

Det var aldrig någon tvekan. Jag ville ju inte ha barn över huvud taget. Inte han heller. Det hade vi redan diskuterat.

Som sagt har jag inte heller ångrat mig. Inte haft skuldkänslor. Det pratas så mycket om att alla kvinnor är totalt knäckta efter ett sånt ingrepp, det är ingenting som görs enkelt, alla påverkas otroligt av det. Jag tar det med en nypa salt. Det är klart att jag funderade. Men varje fundering besvarades enkelt. Jag ville inte. Han ville inte. Ingenting kunde stoppa oss. Inte ens läkaren som sa "Det är tvillingar. Är du säker på att du vill göra ingreppet ändå?"

Det är jag fortfarande arg på. Varför skulle det göra att jag ångrat mig? Varför behövde hon säga det? Det hade kanske varit bättre att inte veta det.

Jag är fortfarande glad över beslutet. Om de hade funnits idag hade separationen från exet blivit så mycket jobbigare. Om de hade funnits idag hade jag missat väldigt mycket som jag fått göra de senaste åren. Naturligtvis hade jag fått något annat, något som säkert var precis lika värdefullt. Men ändå. Jag är knappt redo för dem idag, fast vi nu aktivt har bestämt oss och faktiskt försöker. Och kanske är deras syskon redan på väg.

Hallå

Jag är tillbaka. Eller egentligen har jag aldrig varit borta. Bara inte skrivit på ett tag. Jag har inte kunnat få ner ord på papper. De har inte velat ordna upp sig i rader, bli förstådda och analyserade. De har rumlat omkring i huvudet och bara velat rada upp sig i samtal med vänner. Interligensen - samspelet mellan två personer - var det enda som kunde få dem att formuleras.

Nu börjar de återvända och jag går in i ännu en del av min egen resa. Kroppen börjar repa sig, medvetandet börjar kvickna till. Julen var jobbig och likaså nyår. Fortfarande är det bara jobbigt att träffa nya människor och mingla och vara social. Men min energi börjar komma igen.

Nu gäller det bara att inte använda slut den på en gång. Att inte överanstränga mig direkt utan ta det sakta och försiktigt. Jag har inte riktigt insett hur ivrig jag är att komma igång igen, trots att jag vet att jag inte ska skynda. Jag måste bromsa mig. Energin måste få chans att växa till sig och brinna med stark låga, inte bara flämta efter luft så fort jag gjort något.