Påverkan

Jag tror inte han förstår vilken inverkan han har på mig. Vi fick en halvtimme tillsammans idag. Helt ensamma, i en bil.

Nu värker jag av längtan efter honom. Hans doft, hans röst, hans händer och kropp. Hans kyssar, hår och leende.

Galet.

Arg och ledsen

Vill klippa allt, försvinna, inte höra av mig. Vill vara barnslig och avsluta kontakten helt. Vill skrika och gråta. Vill ha bekräftelse. Får det inte. Trodde jag fick det. Men inte.

Vad ska jag då med det till? Varför ska jag vara ledsen och förklara och bli besviken? Det har jag ju så det räcker redan.

"Inga krav."

Varför kan jag inte hålla mig därifrån? Varför hoppas jag så och blir så glad för de små smulor jag får? Bekräftelse... Smulor åt en svältande.

Varför är jag rädd för att säga vad jag känner och tycker? Varför är jag rädd för att han ska ta illa upp och lämna mig? Och varför är jag rädd för att bli lämnad, övergiven? Varför är jag rädd för att inte bli älskad? Varför betyder det så otroligt mycket?

Ja, varför stannar jag? För att jag inte vill ge honom den enkla vägen ut... Himla dåligt skäl, faktiskt.

Depression, igen?

Ramlar jag ner igen? Knäppa tankar. Tydliga depressionstankar. Som den om sorgen. Som att jag gör slut gång på gång. Som att jag ömkar mig för att jag inte får bekräftelse.

"Jag kan fiska efter bekräftelse hemma. Det vill jag inte göra här. Då är det bättre att jag går."

Att jag grät när han gått.

Att jag är så tyst. Låter honom prata. Berättar inte saker. Har jag slutat berätta? Vem är jag? En deprimerad person? Är det därför?

Skulle vilja prata med någon om dessa tankar. Bekräftelse och berättare. Men vem?

Sorg?

Svårt att veta var vi står. Känner sorg. Fast det officiellt inte är slut.

Sorgen får vara här ett tag. Precis som kärleken fick.

Förändring

Igår luktade han som vanligt. Men det luktade inte gott.

Vad är det som gör ont?

Att inte få respons på sexuella inviter. Det gör mig rädd. Rädd att han inte vill längre. Jag känner mig så sårbar när jag vågar skriva om sex och att inte få något svar gör mig livrädd. Skräckslagen. Jag har till och med raderat de gånger jag skrivit om det och inte fått svar. I efterhand.

Jag känner inte heller att jag kan fråga. När jag frågade senast höll det på att ta ände i förskräckelse.

Just nu tänker jag att han inte är handlingskraftig nog för att göra slut med mig. Så länge jag inte gör slut kommer vi att ha en relation. Men så vill jag ju inte ha det. Jag vill att han ska vilja ha mig. Åtrå mig. Älska mig.

Han har slutat älska mig. Inte så han säger det, utan snarare att han inte säger det alls längre. Sedan jag frågade. Därför frågar jag inte igen. Vill inte klänga. Vill inte vara jobbig. Men vad är det då för relation? Vad får jag ut av det då? Om jag inte får kärlek och bekräftelse och inte vågar visa vad jag känner? Då kan vi lägga ner.

Och jag gissar att vi lägger ner när brevbäraren bara kommer med besked. Oavsett besked.

Vem är jag?

Vem är jag om jag inte berättar för någon vad jag gör?

Vem är jag om jag inte får bekräftelse?

Om jag inte berättar för någon vad jag gör, hur får jag då bekräftelse?

Vad är jag utan detta?

What's in it for me?

Ja, det börjar jag fundera på. Vad vill jag få ut av det här?

Bekräftelse
Kärlek
Livsglädje
Lycka

Är det jag får. Det är inte fy skam.
Men skam känner jag också. Även om inte så mycket som jag "borde".

Kan jag vila i "just här, just nu" eller behöver jag något mer?