Andras ångest

Två sidor av samma mynt:

"X är förkyld och din mor tyckte att jag skulle berätta det för dig. Här får du prata direkt med henne."

"Ja, här är det inte så bra, X har flunsan och är jättedålig, kräktes upp alvedonen och nu får h*n inte äta mer för då kan det bli en överdos."

Jag orkar inte riktigt med hennes ångest också. Nu är hon övertygad om att alla barnbarnen kommer att dö i svininfluensan.

Igår ringde hon och berättade att små barn också får vaccineras snart och att jag skulle se till att få det gjort. "Gör det nu!" sa hon flera gånger. Till slut sa jag att jag måste få tänka på det och att jag inte är speciellt orolig. "Ja, det är klart att du gör som du vill, det är därför jag säger att du ska fundera." svarar hon då...

Hon mår inte bra nu, det vet jag. Hon har en depressiv period och mår riktigt dåligt. Men jag klarar inte av att hon lägger detta på mig. Jag har mina problem, jag orkar inte med hennes ångest också. Jag förstår att hon är orolig - hon har redan förlorat ett barn och vill inte förlora fler. Och det förstärks av det tillståndet hon är i just nu.

Ångest?

Är det såhär ångest känns? En lättare variant, i alla fall.

Jag hade planerat att åka in till jobbet för vårt traditionella veckofika. Jag är inne på min tredje vecka av sjukskrivning och ska kanske börja jobba på måndag. Alltså tyckte jag det var en god idé att åka in på fikat och få lite tårta. Det är så gott som alltid hembakt och denna vecka var det en kollega som ville fira något speciellt, så h*n har bakat tårta.

En timme innan bussen skulle gå började det. Lättirriterad, sur och arg över ingenting. Våndas över att behöva gå snart. Snäser åt liten och har ingen stubin alls. Rädd för vad folk ska säga och vad jag ska behöva svara.

Jag har underbara kollegor, de bryr sig och de skulle tycka det var jättetrevligt att jag kom. Men jag kan inte. Det går inte. Jag mår piss och blir sur och arg för minsta sak. Klump i magen, obehagskänslor i hela kroppen. Det får jag inte när jag öppnar mailen hemma, men tanken på att åka in dit... Nä, det funkar liksom inte.

Återkommer

Jag återkommer hit. Nu behöver jag verkligen andas in och andas ut. Och jag behöver ventilera mina känslor alldeles anonymt.

Graviditet 2 är ett faktum - yay! - och när krämporna slog till alldeles för tidigt, strax efter vecka 12 ramlade jag ner i ett hål. Att behöva gå nästan 30 veckor och ha ont i händer och höfter kändes övermäktigt. Denna gång kunde jag inte heller motivera mig med att det snart går över, att det snart blir bättre, bara bäbis kommer. För det blev det ju knappast förra gången.

Rädslan för att få en lika jobbig förlossning med stor blodförlust och efterföljande depression kom upp. Plötsligt fann jag mig tänka katastroftankar så fort sambon var sen eller barnet var tyst. Jag smög upp på nätterna för att kolla att h*n andas och var allmänt orolig för det mesta. Det är inte bra!

Tack och lov har jag sökt hjälp och fått både terapihjälp och en sjukskrivning. Nu ska jag verkligen ta hand om mig själv och se till att göra roliga saker.

Ett år sen jag skrev senast

och jag skriver i samma ärende.

Dock faller jag inte denna gång. Jag iakttar, njuter och lär mig massor om mig själv. Jag har hunnit en bit på vägen på min resa, ser jag nu.

Det handlar om en man. En man som korsat min väg. Som plötsligt bara fanns där, totalt ointressant. Men som smög sig på. Plötsligt insåg jag att jag tänkte på honom jämt. Min hjärna och min kropp sökte honom hela tiden. Digitalt och afk.

Jag visste hela tiden att det inte var intressant att ens tänka på att det skulle bli något. Vi är väldigt olika. 14 års åldersskillnad är bara början. Men ändå. Vi är i ungefär samma fas i livet, vi har lika gamla barn. Vi enades kring synen på korkade kollegor, vi tyckte ungefär samma om mycket.

Som sagt var det inte intressant att gå vidare. Inte trodde jag heller att han skulle vara intresserad. Jag iakttog mina känslor och gladdes över att jag kunde känna såhär. Gladdes över att jag kunde iaktta utan att döma, känna som jag kände utan skuld mot min man och utan en reell längtan att faktiskt göra något åt det.

Det kändes så underbart att söka efter honom i folksamlingar. Att när vi råkat hamna bredvid varandra titta på hans lockar i smyg. Bara vila i känslorna. Inte bejaka, inte förneka, inte döma och inte agera. Bara känna. Då och då ha möjligheten att se honom utan att han såg mig. Njuta av att titta. Utan dåligt samvete.

Så insåg jag att han nog också var intresserad. Då blev det ännu roligare att iaktta känslorna. Att se hur han förändrades. Hur han skojade mer med mig, hur han faktiskt sökte mitt sällskap. Efter att ha varit mycket tillbakadragen avslöjade han mer om sig själv och han råkade oftare och oftare snudda vid mig vid lunch eller kaffepaus. Jag sökte också hans sällskap oftare och mer uppenbart.

Jag har hela tiden vetat att han skulle sluta snart. Och det har känts helt ok. Knappt tråkigt ens, eftersom det var med i ekvationen från början.

Så kom sista dagen. Han bad mig komma ner på fikat, trots att han visste att jag inte riktigt kunde komma ifrån. "Säg att du ska ha möte med mig!" var förslaget. Jag gick så fort jag av anständighet kunde.

Sen hade han missuppfattat att jag skulle vara borta över lunch. När han förstod det såg han till att vi kom iväg till samma ställe. Och satt bredvid varandra.

När jag skulle gå, tidigt, och han inte var på sin plats blev jag lite ledsen. Ville ju ändå säga hejdå. Tack och lov mötte jag honom på vägen och fick en kram. Det kändes som helt rätt avslut.

Troligen kommer vi aldrig mer ses igen och det är också helt ok.

Jag är glad över detta. Jag är glad över att jag kan känna såhär, att jag kan njuta av känslor istället för att anse dem som förbjudna. Istället för att banna mig, skämmas och tycka att det är världens undergång för att jag kan känna så för någon annan än min man, njuter jag av och iakttar jag känslorna.

De kommer ju min man och mig till godo!

Faller

Jag faller. Faller och faller hårt. Tror att jag kan ha det under kontroll men jag börjar bli osäker. Samtidigt som jag njuter. Det kommer aldrig att funka, tröstar jag mig med, och faller lite till.

En gammal bekant

Det har dykt upp en person från mitt förflutna. En person jag tyckte väldigt mycket om, under en ganska lång period. Vi sågs bara under några korta sommarnätter, men minnet levde kvar väldigt länge.

Plötsligt dök h*n upp. Igen. Med dagens kommunikationsmetoder lärde vi känna varandra på nytt, och erkände vad vi en gång känt för varandra. H*n bor nu på andra sidan jordklotet, men kommer att komma till min stad i jobbet, om någon månad eller så. Och alla känslor dyker upp igen. Fast ändå inte. De dyker upp, de rör på sig, de finns där. Men är de för henom? Eller är de för min man och mitt barn? För mig?

Jag vet inte, jag är lite förvirrad. Men främst är jag väldigt, väldigt glad. För att internet gör det möjligt för oss att hitta gamla vänner och kärestor. Att jag får möjlighet att lära känna en person som en gång betydde väldigt mycket för mig, en person jag en gång drömde om ett liv tillsammans med. På den tiden gjorde avståndet och tiden som gick att det aldrig blev vi. Det kommer inte bli vi, på det sättet, nu heller, men nu får vi chansen att upptäcka varandra igen, som goda vänner.

Det är underbart!

Det där med BF

Jag har en kompis, ganska avlägsen bekant, som är gravid. Hon hade BF igår och nu är hon skitarg för att hon går över tiden.

Går över tiden?? Det är ju inte direkt en exakt vetenskap att få barn, ungen kommer när den är färdig. En dag, vad är det att kinka om?

Jag menar, det borde väl ingå i varje gravid kvinnas vetskap att barn inte kommer när det är sagt, och att man alltså bör ställa in sig på att man kommer gå en eller (förhoppningsvis inte) två veckor längre än vad som sagts?