Ett år sen jag skrev senast

och jag skriver i samma ärende.

Dock faller jag inte denna gång. Jag iakttar, njuter och lär mig massor om mig själv. Jag har hunnit en bit på vägen på min resa, ser jag nu.

Det handlar om en man. En man som korsat min väg. Som plötsligt bara fanns där, totalt ointressant. Men som smög sig på. Plötsligt insåg jag att jag tänkte på honom jämt. Min hjärna och min kropp sökte honom hela tiden. Digitalt och afk.

Jag visste hela tiden att det inte var intressant att ens tänka på att det skulle bli något. Vi är väldigt olika. 14 års åldersskillnad är bara början. Men ändå. Vi är i ungefär samma fas i livet, vi har lika gamla barn. Vi enades kring synen på korkade kollegor, vi tyckte ungefär samma om mycket.

Som sagt var det inte intressant att gå vidare. Inte trodde jag heller att han skulle vara intresserad. Jag iakttog mina känslor och gladdes över att jag kunde känna såhär. Gladdes över att jag kunde iaktta utan att döma, känna som jag kände utan skuld mot min man och utan en reell längtan att faktiskt göra något åt det.

Det kändes så underbart att söka efter honom i folksamlingar. Att när vi råkat hamna bredvid varandra titta på hans lockar i smyg. Bara vila i känslorna. Inte bejaka, inte förneka, inte döma och inte agera. Bara känna. Då och då ha möjligheten att se honom utan att han såg mig. Njuta av att titta. Utan dåligt samvete.

Så insåg jag att han nog också var intresserad. Då blev det ännu roligare att iaktta känslorna. Att se hur han förändrades. Hur han skojade mer med mig, hur han faktiskt sökte mitt sällskap. Efter att ha varit mycket tillbakadragen avslöjade han mer om sig själv och han råkade oftare och oftare snudda vid mig vid lunch eller kaffepaus. Jag sökte också hans sällskap oftare och mer uppenbart.

Jag har hela tiden vetat att han skulle sluta snart. Och det har känts helt ok. Knappt tråkigt ens, eftersom det var med i ekvationen från början.

Så kom sista dagen. Han bad mig komma ner på fikat, trots att han visste att jag inte riktigt kunde komma ifrån. "Säg att du ska ha möte med mig!" var förslaget. Jag gick så fort jag av anständighet kunde.

Sen hade han missuppfattat att jag skulle vara borta över lunch. När han förstod det såg han till att vi kom iväg till samma ställe. Och satt bredvid varandra.

När jag skulle gå, tidigt, och han inte var på sin plats blev jag lite ledsen. Ville ju ändå säga hejdå. Tack och lov mötte jag honom på vägen och fick en kram. Det kändes som helt rätt avslut.

Troligen kommer vi aldrig mer ses igen och det är också helt ok.

Jag är glad över detta. Jag är glad över att jag kan känna såhär, att jag kan njuta av känslor istället för att anse dem som förbjudna. Istället för att banna mig, skämmas och tycka att det är världens undergång för att jag kan känna så för någon annan än min man, njuter jag av och iakttar jag känslorna.

De kommer ju min man och mig till godo!

Faller

Jag faller. Faller och faller hårt. Tror att jag kan ha det under kontroll men jag börjar bli osäker. Samtidigt som jag njuter. Det kommer aldrig att funka, tröstar jag mig med, och faller lite till.

En gammal bekant

Det har dykt upp en person från mitt förflutna. En person jag tyckte väldigt mycket om, under en ganska lång period. Vi sågs bara under några korta sommarnätter, men minnet levde kvar väldigt länge.

Plötsligt dök h*n upp. Igen. Med dagens kommunikationsmetoder lärde vi känna varandra på nytt, och erkände vad vi en gång känt för varandra. H*n bor nu på andra sidan jordklotet, men kommer att komma till min stad i jobbet, om någon månad eller så. Och alla känslor dyker upp igen. Fast ändå inte. De dyker upp, de rör på sig, de finns där. Men är de för henom? Eller är de för min man och mitt barn? För mig?

Jag vet inte, jag är lite förvirrad. Men främst är jag väldigt, väldigt glad. För att internet gör det möjligt för oss att hitta gamla vänner och kärestor. Att jag får möjlighet att lära känna en person som en gång betydde väldigt mycket för mig, en person jag en gång drömde om ett liv tillsammans med. På den tiden gjorde avståndet och tiden som gick att det aldrig blev vi. Det kommer inte bli vi, på det sättet, nu heller, men nu får vi chansen att upptäcka varandra igen, som goda vänner.

Det är underbart!

Det där med BF

Jag har en kompis, ganska avlägsen bekant, som är gravid. Hon hade BF igår och nu är hon skitarg för att hon går över tiden.

Går över tiden?? Det är ju inte direkt en exakt vetenskap att få barn, ungen kommer när den är färdig. En dag, vad är det att kinka om?

Jag menar, det borde väl ingå i varje gravid kvinnas vetskap att barn inte kommer när det är sagt, och att man alltså bör ställa in sig på att man kommer gå en eller (förhoppningsvis inte) två veckor längre än vad som sagts?

Den hemlige kocken

Min julklappsbok får mig nästan att börja gråta. Vad gör vi med vår mat? Vad stoppar vi egentligen i oss och våra barn? Fruktansvärt.

Mitt nyårslöfte blir att äta ännu mer sunt, ekologiskt och framförallt gott!

Ett annat hatobjekt

En annan sak jag avskyr med julen är alla dessa julkort. Inte "vanliga" julkort, utan de här julkorten med folks barn på. Om jag har en kompis jag inte träffat på nåt år så vill jag ju se hur hen ser ut, inte hur henoms barn ser ut! Barn som jag i många fall inte ens har träffat, någonsin.

Jag fullkomligt avskyr dessa kort!

Så såna tänker jag inte skicka själv. Jag skickar inte julkort alls, i och för sig, så det problemet är ju löst redan där.

Julen, i år igen

Ett inlägg hos Tingeling fick mig att börja fundera på min relation till julen.

I många år har jag avskytt julen. Jag avskyr själva hetsen kring julklapparna. "Klapparna gör julen" sade någon häromdagen. Jag kontrade med "Klapparna förstör julen".

Jag fullkomligt avskyr att jaga klappar åt folk. Köpa meningslösa saker som de oftast inte ens tycker om - om man inte träffar superrätt förstås. Men det kräver ju att man har funderat i månader och känner personerna väldigt väl. Det gör jag sällan.

Sen avskyr jag att få presenter, av samma anledning. Om jag önskar mig något (jag brukar bli tvingad att skriva en önskelista) så skriver jag väldigt tydligt vad det är jag vill ha. Sen får jag nån variant på det, för att givaren var kreativ och tänkte "Det här gillar hon säkert, det är jag övertygad om!" och så sitter jag där med nåt jag inte vill ha, igen.

Dessutom avskyr jag att inte bli lyssnad på. "Jag vill inte ha julklappar." känns som ett ganska enkelt och lättfattligt påstående. Men nej, där kommer klapparna ändå. Det har lett till att jag börjar gråta redan i oktober, för jag vet att jag kommer bli överkörd i år igen. Femton nejtack, det spelar ingen roll. Presenterna kommer och förklaringen "Men jag tycker det är så roligt att ge bort."

Tänk om man översätter det här till matbordet?

- Vill du ha lite mera mat?
- Nejtack, jag är mätt.
- Men är du säker, inte lite mera kött och potatis?
- Nej, det är bra, jag är fullt nöjd, jag får inte ner mer.
- Men du får lite ändå, det är så trevligt att se dig äta.

Hur många skulle gå med på det? Det är ju fullkomligt absurt.

Nu har vi barn, så nu MÅSTE vi ju fira jul med klappar. Ungen är för fasen åtta månader gammal vid jul - hen kommer ha mer glädje av pappret än klapparna, men tror ni att någon bryr sig? *suck*