Faller

Jag faller. Faller och faller hårt. Tror att jag kan ha det under kontroll men jag börjar bli osäker. Samtidigt som jag njuter. Det kommer aldrig att funka, tröstar jag mig med, och faller lite till.

En gammal bekant

Det har dykt upp en person från mitt förflutna. En person jag tyckte väldigt mycket om, under en ganska lång period. Vi sågs bara under några korta sommarnätter, men minnet levde kvar väldigt länge.

Plötsligt dök h*n upp. Igen. Med dagens kommunikationsmetoder lärde vi känna varandra på nytt, och erkände vad vi en gång känt för varandra. H*n bor nu på andra sidan jordklotet, men kommer att komma till min stad i jobbet, om någon månad eller så. Och alla känslor dyker upp igen. Fast ändå inte. De dyker upp, de rör på sig, de finns där. Men är de för henom? Eller är de för min man och mitt barn? För mig?

Jag vet inte, jag är lite förvirrad. Men främst är jag väldigt, väldigt glad. För att internet gör det möjligt för oss att hitta gamla vänner och kärestor. Att jag får möjlighet att lära känna en person som en gång betydde väldigt mycket för mig, en person jag en gång drömde om ett liv tillsammans med. På den tiden gjorde avståndet och tiden som gick att det aldrig blev vi. Det kommer inte bli vi, på det sättet, nu heller, men nu får vi chansen att upptäcka varandra igen, som goda vänner.

Det är underbart!

Det där med BF

Jag har en kompis, ganska avlägsen bekant, som är gravid. Hon hade BF igår och nu är hon skitarg för att hon går över tiden.

Går över tiden?? Det är ju inte direkt en exakt vetenskap att få barn, ungen kommer när den är färdig. En dag, vad är det att kinka om?

Jag menar, det borde väl ingå i varje gravid kvinnas vetskap att barn inte kommer när det är sagt, och att man alltså bör ställa in sig på att man kommer gå en eller (förhoppningsvis inte) två veckor längre än vad som sagts?

Den hemlige kocken

Min julklappsbok får mig nästan att börja gråta. Vad gör vi med vår mat? Vad stoppar vi egentligen i oss och våra barn? Fruktansvärt.

Mitt nyårslöfte blir att äta ännu mer sunt, ekologiskt och framförallt gott!

Ett annat hatobjekt

En annan sak jag avskyr med julen är alla dessa julkort. Inte "vanliga" julkort, utan de här julkorten med folks barn på. Om jag har en kompis jag inte träffat på nåt år så vill jag ju se hur hen ser ut, inte hur henoms barn ser ut! Barn som jag i många fall inte ens har träffat, någonsin.

Jag fullkomligt avskyr dessa kort!

Så såna tänker jag inte skicka själv. Jag skickar inte julkort alls, i och för sig, så det problemet är ju löst redan där.

Julen, i år igen

Ett inlägg hos Tingeling fick mig att börja fundera på min relation till julen.

I många år har jag avskytt julen. Jag avskyr själva hetsen kring julklapparna. "Klapparna gör julen" sade någon häromdagen. Jag kontrade med "Klapparna förstör julen".

Jag fullkomligt avskyr att jaga klappar åt folk. Köpa meningslösa saker som de oftast inte ens tycker om - om man inte träffar superrätt förstås. Men det kräver ju att man har funderat i månader och känner personerna väldigt väl. Det gör jag sällan.

Sen avskyr jag att få presenter, av samma anledning. Om jag önskar mig något (jag brukar bli tvingad att skriva en önskelista) så skriver jag väldigt tydligt vad det är jag vill ha. Sen får jag nån variant på det, för att givaren var kreativ och tänkte "Det här gillar hon säkert, det är jag övertygad om!" och så sitter jag där med nåt jag inte vill ha, igen.

Dessutom avskyr jag att inte bli lyssnad på. "Jag vill inte ha julklappar." känns som ett ganska enkelt och lättfattligt påstående. Men nej, där kommer klapparna ändå. Det har lett till att jag börjar gråta redan i oktober, för jag vet att jag kommer bli överkörd i år igen. Femton nejtack, det spelar ingen roll. Presenterna kommer och förklaringen "Men jag tycker det är så roligt att ge bort."

Tänk om man översätter det här till matbordet?

- Vill du ha lite mera mat?
- Nejtack, jag är mätt.
- Men är du säker, inte lite mera kött och potatis?
- Nej, det är bra, jag är fullt nöjd, jag får inte ner mer.
- Men du får lite ändå, det är så trevligt att se dig äta.

Hur många skulle gå med på det? Det är ju fullkomligt absurt.

Nu har vi barn, så nu MÅSTE vi ju fira jul med klappar. Ungen är för fasen åtta månader gammal vid jul - hen kommer ha mer glädje av pappret än klapparna, men tror ni att någon bryr sig? *suck*

Att lita på sig själv

Det gör mig så beklämd att dagens föräldrar inte vågar lita på sig själva och tro på att de kan läsa sitt lilla barn och veta att det mår bra.

Jag träffade en ytlig bekant igår som var orolig för sin amning. Hon har haft jätteproblem med amningen, feltag och såriga bröstvårtor och allt har varit skit. Nu funkar det jättebra, hon och lill*n har underbara amningsstunder. Nu är dock barnet snart åtta månader och hon har börjat introducera mat sedan ett tag. "Målet" är att få i barnet en barnmatsburk till lunch och så gröt på kvällen och alla mellanmål.

"Men jag får inte i henne mer än en halv burk och jag vet inte hur jag ska göra! Och dessutom tycker min svärmor att jag ska sluta amma."

Hon berättade att hon "är för snäll" på nätterna och låter lill*n äta bäst hen vill och då äter hen massor. Då är det ju inget som stör och mamma tycker det är gosigt.

Men hon var alltså orolig för att 1. Lill*n får inte i sig tillräckligt med mat och 2. ska hon inte sluta amma snart?

Lyckligtvis var vi flera som sa åt henne att stå på sig med amningen. Skit fullständigt i svärmor och amma så länge du och lill*n vill! Och vad gäller maten, är hen glad och nöjd och går upp i vikt enligt konstens alla regler behöver hen väl inte mera?

När vi diskuterade det här var det fler som undrade över sovmönster och det visade sig att alla våra bebbar gör ungefär samma sak, vaknar då och då under natten, vill äta, vill kramas, vill sova nära. Och flera stycken sa "Vad skönt att era är likadana, då gör jag rätt."

Om nu bebbarna är glada och gosiga på dagarna - varför vara rädd för att man gör fel? Om bebbarna vill äta tutte dagarna i ända, varför titta på åldersstrecket och säga "Men du ska ju äta en burk enligt boken, varför gör du inte det?" När det gäller sittande, stående, tänder och allt annat så räknar alla med att det finns stora variationer i ålder - varför gör man inte det när det gäller ätande?

Och varför, varför, varför vågar folk inte lita på att de gör rätt? Om de gör fel visar ju bebben det långt innan det är någon "fara". Om en bebis till exempel får för lite mat så kommer den vara gnällig. Får den för mycket mat spottar den ut eller kräks. Om den sover för lite gnäller den. Sova för mycket extisterar väl knappt...

På nåt sätt har vi i vårt moderna samhälle tappat tron på att vi faktiskt kan uppfostra barn utan hjälp av böcker eller metoder. När det enda som behövs är sunt förnuft, våga lyssna på barnet och ha några andra runtomkring sig som man kan fråga när man undrar nåt, utan att behöva bli alldeles ifrån sig för att barnet inte äter som böckerna säger.