Han är mina vingar. Utan vingar kan jag inte flyga.
Citat Guo Pei
Jag går vidare genom livet. Det här är mitt andningshål. Jag skriver om mig själv, för mig själv. Välkomnar alla synpunkter, tankar och funderingar.
Gråter. Ofta. Det är över. Tillåter mig att sörja. Vi har inte gjort slut, men det kommer. Han mår dåligt av andra anledningar nu och omvärderar sig själv, sitt liv och vad han vill. Och han vill inte vara otrogen.
Och jag sörjer. Kärleken. Vänskapen. Kanske att vänskapen klarar det här. Men kärleken, den är borta. Åh, vad jag älskar honom.
Det gör ont. Det får göra ont. Det var helt fantastiskt, underbart, otroligt. Det var en sällsam kärlek, tillåtande och inkluderande. Varm och totalt tillitsfull. Den är borta. Det smärtar något otroligt.
Utmattning, igen. Bekräftat av läkare idag. Sömntabletter och sjukskrivning om jag vill. Än så länge inte.
"Jag ville bara träffa dig." sa han när han kallat mig till möte om något vi båda jobbar med.
Jag smälter. Får svindel.
Vi lyckades röra vid varandra utan att någon såg. Kunde förmedla kärleken.
Lunch. Vi satt och höll varandra i handen och såg nog väldigt förälskade ut. Servitrisen kom nämligen och sa "Men oj, vad mysigt ni ser ut att ha det!" och det hade vi ju.
Bad om att få röra vid honom. Det var så länge sen. Vi gick till nödstället, vårt vanliga ställe var upptaget. Och oj, vad långt det gick. Långt över alla gränser. Och det var bra. Väldigt bra. Men något var annorlunda. Svårt att säga vad.
Jag älskar dig. Sa jag. Det har jag inte sagt på länge. Jag älskar dig. Fick jag tillbaka. Det var ännu längre sen.
Älskade man. Fantastiska karl. Han är tillbaka på min krok.
Konstigt. Jag gråter ofta när jag tänker på honom. Och jag vet inte varför.
Jag har en bild jag ofta tittar på. En bild tagen enbart för mig, där han ler in i kameran. Plötsligt har jag börjat gråta när jag ser bilden. Varje gång.
Jag saknar honom fortfarande så det kryper i kroppen. Nästan konstant. Läser gamla konversationer, från våra första veckor och känner lyckan. Lyckan vi kände, åtrån. Lyckan över att vara jämställda i vår längtan och åtrå. Vi ville lika mycket och det var inte lite! Kärleken lyser ut ur texten. Fantastiskt att läsa.
Det är annorlunda nu. Såklart för att det har gått en tid. Nyförälskelsen har lagt sig lite, för oss båda. Men han har också dragit sig lite tillbaka. Tyvärr. Det är svårt att locka honom tillbaka.
Samtidigt vet jag ju att jag inte kan göra ett skvatt för att han ska älska mig mer.