07 juni 2009

Ett år sen jag skrev senast

och jag skriver i samma ärende.

Dock faller jag inte denna gång. Jag iakttar, njuter och lär mig massor om mig själv. Jag har hunnit en bit på vägen på min resa, ser jag nu.

Det handlar om en man. En man som korsat min väg. Som plötsligt bara fanns där, totalt ointressant. Men som smög sig på. Plötsligt insåg jag att jag tänkte på honom jämt. Min hjärna och min kropp sökte honom hela tiden. Digitalt och afk.

Jag visste hela tiden att det inte var intressant att ens tänka på att det skulle bli något. Vi är väldigt olika. 14 års åldersskillnad är bara början. Men ändå. Vi är i ungefär samma fas i livet, vi har lika gamla barn. Vi enades kring synen på korkade kollegor, vi tyckte ungefär samma om mycket.

Som sagt var det inte intressant att gå vidare. Inte trodde jag heller att han skulle vara intresserad. Jag iakttog mina känslor och gladdes över att jag kunde känna såhär. Gladdes över att jag kunde iaktta utan att döma, känna som jag kände utan skuld mot min man och utan en reell längtan att faktiskt göra något åt det.

Det kändes så underbart att söka efter honom i folksamlingar. Att när vi råkat hamna bredvid varandra titta på hans lockar i smyg. Bara vila i känslorna. Inte bejaka, inte förneka, inte döma och inte agera. Bara känna. Då och då ha möjligheten att se honom utan att han såg mig. Njuta av att titta. Utan dåligt samvete.

Så insåg jag att han nog också var intresserad. Då blev det ännu roligare att iaktta känslorna. Att se hur han förändrades. Hur han skojade mer med mig, hur han faktiskt sökte mitt sällskap. Efter att ha varit mycket tillbakadragen avslöjade han mer om sig själv och han råkade oftare och oftare snudda vid mig vid lunch eller kaffepaus. Jag sökte också hans sällskap oftare och mer uppenbart.

Jag har hela tiden vetat att han skulle sluta snart. Och det har känts helt ok. Knappt tråkigt ens, eftersom det var med i ekvationen från början.

Så kom sista dagen. Han bad mig komma ner på fikat, trots att han visste att jag inte riktigt kunde komma ifrån. "Säg att du ska ha möte med mig!" var förslaget. Jag gick så fort jag av anständighet kunde.

Sen hade han missuppfattat att jag skulle vara borta över lunch. När han förstod det såg han till att vi kom iväg till samma ställe. Och satt bredvid varandra.

När jag skulle gå, tidigt, och han inte var på sin plats blev jag lite ledsen. Ville ju ändå säga hejdå. Tack och lov mötte jag honom på vägen och fick en kram. Det kändes som helt rätt avslut.

Troligen kommer vi aldrig mer ses igen och det är också helt ok.

Jag är glad över detta. Jag är glad över att jag kan känna såhär, att jag kan njuta av känslor istället för att anse dem som förbjudna. Istället för att banna mig, skämmas och tycka att det är världens undergång för att jag kan känna så för någon annan än min man, njuter jag av och iakttar jag känslorna.

De kommer ju min man och mig till godo!