28 augusti 2005

Resan, för fjärde gången

Det var resedags igår. Efter en stärkande omelett satte vi iväg.

För N gick det riktigt bra. Hon kom igenom många lager, men på slutet fick hon hallucinationer och såg sin mor komma gående mot henne i viktoriansk klädsel... Då slutade vi. Troligen var det för att vi hade "räknat ner" oss innan vi började, för att komma djupare ner i oss själva. Det funkade nog lite för bra.

För mig gick det inte bra alls. Jag kom ingenstans. Jag hade känslan av att ligga och studsa på ett antal madrasser av känslor, som prinsessan på ärten, med Källan (eller ärtan) långt långt ner under mig. Men jag kom inte igenom. Jag kände ingenting. Mycket frustrerande, men frustrationen tog mig ingenstans. När även jag började hallucinera slutade jag.

Vi hade en bra kväll efteråt, men inte riktigt lika bra som tidigare. Jag gissar att frustrationen smittade av sig, så vi åt pizza och gick hem. Ingen bio, som vi tänkt.

27 augusti 2005

Irritation

Jag har varit otroligt lättirriterad de senaste dagarna. I jämförelse med att inte känna någonting alls kanske det är ett framsteg? Men det är så jobbigt att bli irriterad på absolut ingenting. Ett hårstrå på axeln - men vafaaan!!! För att inte tala om när datorn krånglar, mixern inte vill som jag, köket översvämmas av kladd från passionsfruktssmoothie.

Idag är det resedags igen och det kanske kan hjälpa. Vi får se, det ska också bli trevligt att umgås med N ett par timmar igen. Hon ringde igår och sa "I just looooove your company!!" och det är alltid trevligt att höra.

Dagens affirmation - dag 18

I will lift my judgement against someone.

Den här har jag haft problem med ett par dagar nu. Den handlar om förlåtelse. Att tänka på någon som jag har handlat fel mot, eller som handlat fel mot mig, och förlåta. I hjärtat, inte bara med ord.

Det är svårt. Väldigt, väldigt svårt. Trots att jag vet att det blir otroligt mycket bättre efteråt är det svårt att förlåta någon som gjort mig illa. Jag funderar och jag försöker och jag ska nog komma dit, till slut.

23 augusti 2005

Dagens affirmation - dag 17

I will nourish someone with light.

Skicka kärlek till någon idag. Någon vem som helst, någon du älskar eller till alla i hela världen. När du gjort det, släpp taget om din kärlek och kräv inget i utbyte. Din kärlek kommer att finna sin mottagare och du må gott.

Resan-funderingar

Jag bad om hjälp med mina resanfunderingar. Det här att jag sitter och "vet" vad hon "borde" säga hela tiden. Det här fick jag:

"BRA! Detta är ett mönster du använt förut! Du har varit här förut i ditt liv ...
Känn hur det känns att önska att hon säger det du vill att hon ska säga helt och fullt ..."

Och så är det ju faktiskt. Jag tycker hela tiden att jag har rätt. Jag vet hela tiden bäst. Inte så att jag är en besserwisser och talar om för alla andra hur de ska göra, men jag säger det till mig själv. Imorse när jag fick massage efter att ha svimmat tänkte jag "Jaja, lilla vän, sådär kommer du aldrig att komma igenom mina nackmuskler" istället för att bara slappna av och njuta av massagen.

Det var en ögonöppnare. Inte på det sätt jag trott att jag skulle få dem, men en mycket bra sådan.

Resan är fantastisk och jag önskar att alla kunde få ta del av den. Eller att alla VILLE ta del av den, kanske...

22 augusti 2005

Dagens affirmation - dag 16

I will see one thing today as if for the
first time.

Detta passar bra idag när jag är lite nere. Jag ska försöka se minst en sak idag, som om jag såg den för första gången!

Dagens affirmation - dag 15

My true self responds with love.

Vad är kärlek? Man kan älska på så många olika sätt. Kärleken till föräldrarna, syskonen är inte samma som den till en partner. Kärleken till en vän är olik den till ett älskat husdjur. Ändå är de alla olika sidor av kärlekens mynt.

Vår personliga kärlek, till en person, behöver ofta ha en överenskommelse. Typ att "Jag älskar dig så älskar du mig". Om jag slutar älska dig kommer du till slut att sluta älska mig. Kärleken behöver näring för att växa.

Den kärlek vi har inom oss, dock, den som vi alla skulle behöva släppa ut oftare, har inga gränser, inga restriktioner och inga överenskommelser. Det är så vi ska älska oss själva, och alla andra. Att inte säga "Om du gör sådär så tycker jag inte om dig längre." eller liknande. Medvetet eller omedvetet i våra handlingar.

Melankoli

Jag har inte varit glad sen resan förra veckan. Jag har varit ... Jag har inget riktigt bra ord för det. Deppig och nere är lite för starka. Det har bara varit... tråkigt. Inget som verkligen livat upp. Visst, jag har haft upp- och nedgångar under veckan, men grundkänslan har varit tråkig.

Det händer rätt mycket i mitt liv just nu, på det personliga planet. Flytt, uppsägning, framtidsplaner... Samtidigt har alla bitar fallit väldigt bra på plats, så N föreslog att det kanske var därför. Kanske är det så att jag inte har några jätteprojekt att oroa mig för eller förbereda mig för, och därför sjunker jag ner litegrann i en "mellow feeling" som hon uttryckte det. Kanske har hon rätt i det.

Jag ska försöka att njuta av det jag har just nu. Njuta av dagen, mina sista veckor i min underbara hemstad. Inte oroa mig för vad som händer när vi flyttat, vad jag ska göra, hur jag ska ta itu med olika saker utan bara njuta av dagen som den kommer.

Efter Resan, igen

Vi reste i lördags igen, N och jag. Först tog vi en brunch ute på stan och pratade länge. Hon hade gått ordentligt framåt sedan förra resan, och kände att hon verkligen var på rätt väg. Härligt att höra.

Hon hade tyvärr bokat upp något klockan fem, så vi hade lite tidsrestriktioner. Vi började med mig, den här gången.

Jag hade jättesvårt att slappna av och försökte hela tiden "få henne" att säga det jag ville. Jag ville höra henne säga "let yourself slip through" och liknande, annars satte min hjärna igång att leka på egen hand.

Vi körde en stund och jag hittade en del känslor, men mycket frustration och mycket "ingenting" och tomhet. Många känslor i kroppen, men mera fysiska känslor. Ont i magen, spänd i nacken, trött i ögonen etc.

Vi pratade en lång stund efteråt också och känner verkligen att vi är på rätt väg, men måste skärpa oss lite. Hon hade inte förstått att hennes röst guidar mig neråt, utan trodde att jag fixade allt på egen hand. Tvärtom så behöver jag ju hennes röst.

Det här bottnar säkert en del i hennes egen dåliga självkänsla, att hon tror att hon inte kan, att hon inte tror på att det hon gör kan göra någon skillnad. Jag påminde henne om att hon hade guidat mig genom den fysiska resan, och det med bravur.

Många bra saker att tänka på inför nästa resa!

19 augusti 2005

Dagens affirmation - dag 14

I will not resist myself.

Den här passar väldigt bra just nu. Jag känner inte så mycket - jag kanske förnekar mina känslor för att jag inte orkar ta tag i dem just nu? Den här affirmationen innebär att acceptera mig själv och mina känslor och inte försöka trycka ner dem när de kommer.

Boken föreslår att jag går tillbaka till en viss situation ett par gånger för att se vad som ligger bakom den känslan som uppstod. Precis som i resan. Det ska jag göra. Vara mer uppmärksam, stanna upp och låta mig själv känna det som känns och sedan se om det ligger något bakom. Varje dag, inte bara på lördagar.

Låg

Jag har känt mig ganska låg den här veckan, efter resan. Förra veckans stilla lycka är som bortblåsta och jag har toppar och dalar och vet ofta inte alls vad jag känner.

N ringde igår och sa att hon var fruktansvärt trött. Hon hade tagit ledigt två dagar för att hon helt enkelt inte orkade gå till jobbet. Hon tyckte det var konstigt - borde hon inte vara pigg och energirik nu när hon gör sig av med en hel massa konstiga saker som tryckt henne i många år? Jag sa att jag snarare trodde att kroppen och hjärnan processar en hel massa och det är det som gör henne trött. Helt enkelt.

På lördag är det dags igen. Först brunch och sen resan.

Dagens affirmation - dag 13

I will not resist others.

Att vara öppen för vad andra säger, istället för att genast reagera med att bara säga 'nej' till någon som man "vet" har dåliga idéer. Känna efter hur det känns, att vara öppen. Det är en intressant känsla.

17 augusti 2005

Affirmationskort

Jag har märkt att jag har lite svårt att minnas mina affirmationer varje dag. Det är ju en ny varje dag. Så jag har skrivit ner dem på baksidan av makens gamla visitkort och så kan jag ha dem med mig överallt. Det är uppiggande att läsa affirmationer på bussen.

Dagens affirmation - dag 12

I will nurture every need but one -
the need to judge others.

Den här hänger ihop med gårdagens. Inte döma andra. Inte döma överhuvudtaget utan försöka åstadkomma mindfullness. Medveten närvaro. Ta in det man ser och hör men inte döma det. Bara registrera och acceptera. Inte reagera på gamla känslor och genast bestämma om något är bra eller dåligt. Det är svårt. Men det går. Och det är roligt att försöka. Fast jag är himla dålig på det. Sedär - nu dömde jag mig själv!

Ont i ögonen

Sedan resan har jag haft ont i ögonen. Speciellt om jag har linser på mig gör högra ögat ont. Inte så mycket i ögonbrynet, där jag haft ont förut, utan mera i högra tinningen. Jag försöker intala mig själv att det är helt ok, att det är åratal av gamla spänningar som håller på att släppa. Jag hoppas att det är så. Men jag ska nog gå till en optiker också, och kolla synen.

Dagens affirmation - dag 11

I will see everyone else as I see myself.

Det här är svårt! Det är ändå relativt enkelt att se sig själv som god, hel och inte behövande något. Men att göra det med andra... Att se att chefen är god och snäll, fast han är dum i huvudet, är svårt.

Dock är det så sant. Varför ska jag jämföra mig med andra. Varför ska jag tycka att jag är bättre eller sämre än andra? Alla är vi lika och vi agerar efter våra förutsättningar. Alltså ska jag försöka se alla andra som jag ser mig själv. Försöka förlåta, försöka förstå att de famlar i mörker lika ofta som jag och oftast, oftast, inte menar något illa med det de gör. Utan att de handlar efter bästa förmåga.

15 augusti 2005

Dagens affirmation - dag 10

My sould knows me as joyful
because I am free.

Den här affirmationen påminner mig om gårdagens, men där jag gillade gårdagens har jag lite svårt för dagens.

Varför ett orsakssamband? Varför är jag glad *för att* jag är fri? Varför är jag inte bara glad? Jag är inte helt säker. Det finns nog en bra förklaring, något jag missat.

14 augusti 2005

Dagens affirmation - dag 9

My soul knows me as lacking nothing.

Denna affirmation kände jag idag när jag gick runt på stan och fönstershoppade. Jag behöver verkligen inte köpa en massa saker. Ok, vissa saker behöver jag, saker till barnet och liknande. Men inte prydnadssaker, inte saker till mig själv och inte heller saker till mitt hem.

Det var en skön känsla. Att veta att jag behöver inte en massa prylar för att må bra. En massa extra prylar, kanske jag ska säga. För vissa prylar behöver man allt, för att må bra. En säng och en soffa. En dator och en stol. Men jag har en hel mängt pryttlar och saker som jag faktiskt inte behöver. Och som jag ska slänga eller sälja när jag flyttar nästa gång. Eller tidigare, förstås.

13 augusti 2005

Efter Resan

Vi pratade länge efter Resan idag, jag och N. Om våra känslor. Våra liv. Våra osäkerhetskänslor. Hon delade med sig väldigt mycket om sitt liv, om sina känslor - eller rättare sagt, icke-känslor och om sitt förhållande.

Vi har kommit varandra mycket nära genom detta. Vi accepterar varandra precis som vi är och accepterar våra likheter och olikheter. Väldigt spännande.

Genom att se hur hon är när hon är ensam med mig kan jag också se hur hon förändras när hennes pojkvän är med oss. Jag ser hur sånt vi diskuterat lyser igenom och jag förstår henne bättre och bättre.

En fantastisk resa, på många olika sätt.

Resan, del 2

Idag är det lördag och det betyder resedags.

Vi började på N idag igen. Det gick bättre, hon kom igenom flera känslor och lyckades också en gång komma åt en känsla som hon såg sig själv omedvetet fly ifrån. Hon slutade dock efter ett tag och det var min tur.

Jag lyckades inte få fatt på en enda liten känsla. Det fladdrade i magen, gjorde ont i nacken, tryckte över bröstet och ögonen var känsliga. Men känslorna lät sig inte identifieras. Hjärnan gick på högvarv och talade om för mig en hel massa saker. Efter en stund sa jag ifrån och slutade. Någon hade sagt att det går bra att göra den fysiska resan fast man inte gjort hela den mentala, så vi testade det istället.

Det gick nästan skrämmande bra. Jag talades ner i trans och sedan fick jag upp dörren till rummet där min mentor väntade, och där rymdfarkosten stod. Mentorn var inte riktigt den jag väntade mig, milt sagt, men jag accepterade att jag just läst Harry Potter och att Professor Dumbledore säkert är mycket vis och klok och var just rätt person att ackompanjera mig på min resa. Efter lite diskussioner med mig själv satte jag mig i rymdfarkosten med honom, trots att hans hatt knappt fick plats.

Rymdfarkosten tog mig till ett ställe mitt emellan mina ögon. Det var en stor grotta med välvt tak. Jag såg en liten dörr och fann att jag var i en punkt i mitt högra ögonbryn, en punkt som ofta gör ont. På frågan om det var någon speciell känsla där var svaret mycket, mycket klart: sorg.

Minnet kom också väldigt snabbt. Jag är fyra år gammal. Jag står och tittar på min mamma som skriker. Hon håller i min lillebror, som bara är några månader gammal. Hon skriker, om och om igen "Han är död, han är död!!!". Farmor försöker trösta "Nejdå, han rörde på sig."

Ingen ser mig. Ingen inser att jag faktiskt är där. Mina föräldrar åker sin väg med lillebror. I min fantasi har jag följt med dem, jag har minnesbilder av hur det såg ut när bilen for fram mellan åkrarna, fast jag vet att jag inte kan ha sett det.

Vi fortsatte resan, nu med tårar strömmande ner för kinderna, ryckningar i kinder och mun. Intensiv sorg och smärta. Lägerelden tändes och jag var trygg. Trygg med min mentor, bara närvaron av en vis person, trots att det var just han, kändes lugnande. Jag fortsatte. Jag gick igenom minnet igen, nu med förståelse tillagt till min fyraåriga upplevelse. Nu förstod jag vad det var som hände. Varför de skrek. Sedan fick jag tala, som fyraåring. Oj, vad arg jag var på farmor! Varför sa hon en så otroligt dum sak? Varför försökte hon inte trösta? Varför såg hon inte mig när de hade åkt?

Farmor fick svara. Hon visste inte bättre. Hon hade ingen aning om hur man betedde sig när ens barnbarn inte vaknar upp efter eftermiddagsluren. Hur tar man hand om en hysterisk sonhustru. Men ändå! Hon var ju vuxen. Äldst. Den som skulle kunna ta hand om situationen. Från farmors själ kom ett mycket kraftfullt förlåt. Förlåt för att hon varit otillräcklig. Förlåt för att hon inte kunnat hjälpa till den där hemska dagen.

Sedan talade jag med min mamma. Frågade varför hon glömt bort mig. Varför hon försvunnit. Inte bara i bil, till sjukhuset, och kommit hem utan lillebror, utan även sedan. Varför fanns hon sen inte till för mig. Varför såg ingen att jag också förlorat någon. Varför såg hon inte att mitt liv också var i trasor, att jag också sörjde.

Mamma fick också svara. Att hennes liv krossats. Att hon inte visste vad hon skulle ta sig till. Att förlora ett barn, det ska inte vara så. Att hon var tvungen att ta avstånd för att rädda sig själv. För att om hon inte skulle kunna rädda sig själv skulle hon heller inte kunna rädda mig.

Otroligt starka känslor. Och extremt fokuserat på just den punkten över höger öga.

N lyckades guida mig genom hela processen och jag lyckades förlåta. Trots att jag inte accepterar vad de gjorde, trots att vuxna borde kunna veta bättre, så förlät jag dem. De gjorde det de kunde. Deras liv slogs också samman. De ville inte vara elaka mot mig, de hade bara ingen som helst aning om hur man gjorde i och efter en sån här upplevelse.

Förlåtelsen kändes väldigt bra. Det var en stark känsla av att min mamma saknat mig. Att hon velat komma tillbaka sen, när hon börjat inse vad som hänt. Men att jag inte velat. Jag var inte längre ett litet barn, jag var en storasyster utan lillebror. Och duktig. En dörr hade slagit igen. Kanske, kanske har den öppnats idag. Iallafall på glänt.

Jag vill öppna den dörren helt. Jag vill tala med mina föräldrar om detta. På 70-talet var den bästa metoden för att komma över ett barns död att "glömma och få ett nytt barn så fort som möjligt". Alla bilder bortplockade. Ingen talade någonsin om honom. Jag vill prata med dem om det här. Försöka komma tillbaka till en god kontakt med mina föräldrar. Ha en mamma och en pappa igen. På riktigt. Veta att de finns där för mig, veta att de älskar mig för den jag är, inte för det jag åstadkommer som en duktig flicka.

Dagens affirmation - dag 8

My soul knows me as peaceful.

Jag behöver heller inte så agg och split. Jag behöver inte vara arg. Ilskan kan komma och gå och jag behöver inte reagera på den. Jag behöver inte agera utifrån att jag är arg, utan kan ta ett eller två djupa andetag och låta ilskan passera och sedan agera utifrån mig själv, frid och helhet.

Dagens affirmation - dag 7

My soul knows me as gentle.

Ja. Jag är snäll. I brist på bättre ord just nu. Jag behöver inte använda våld, jag tycker om att vara vänlig och snäll mot mina medmänniskor. Det känns bra.

Dagens affirmation - dag 6

My soul knows me as
complete and whole

Jag har slarvat med att skriva ner mina affirmationer, men jag läser en varje dag.

Den här gillar jag. Den hänger ihop med affirmation 5, att jag bör känna mig själv som min själ gör. Jag är en helhet. Jag är inte dålig på ett sätt och bra på ett annat. Jag är inte kluven och trasig, jag är ett. Ett med mig själv, med min själ och med universum och dess goda krafter.

12 augusti 2005

Ostresstålig

Jag har blivit så otroligt ostresstålig. Två saker på en gång stressar mig. Jag som suttit i spärr och klarat av superstressiga situationer, som för ett år sedan klarade av att bolla tjugotalet saker på en gång utan problem. Nu blir jag blank i hjärnan och gråtfärdig av två. Samtidigt som jag knappt klarar av att koncentrera mig på en sak i mer än fyra minuter. Om det inte gäller en bok, förstås, då går det bra.

10 augusti 2005

Dagens affirmation - dag 5

My true need is to know myself
as my soul knows me.

Det här skriver jag under på, helhjärtat! Den här affirmationen sitter som en smäck och jag blir glad varje gång jag tänker på den.

Även om jag har andra problem, rädslor och kanske till och med ångest, är det största behovet ändå att lära känna mig själv. När jag har kommit dit, dvs känner och förstår mig själv, min själ och den oändliga vishet som finns inom oss alla, kan jag ta itu med de ångestar som kanske finns kvar.

09 augusti 2005

Dagens affirmation - dag 4

My soul is my self.
It knows me and hears me.

Den här har jag lite problem med. Första delen är helt ok. Min själ är jag, jag är min själ. Men den andra delen... Under affirmationen står "This affirmation is about the soul's ability to listen." och det ger mig inte heller mycket.

Dock upprepar jag den då och då och försöker känna att jag, mitt medvetande, fyller rummet omkring mig.

08 augusti 2005

Dagens affirmation - dag 3

My soul is inside and outside.
The light is everywhere.

Själen finns inom mig och sträcker sig utanför mig genom min aura. Jag kan få min aura att omfamna världen utanför mig.

Det ljus, den kärlek och den innersta visshet som finns inom mig en del av universums goda krafter. Ljuset den representerar finns i alla människor.

Äta långsamt

Att äta långsamt har varit ett mål för mig ganska länge. Jag kastar i mig mat, ju fortare desto bättre. Tugga? Tja, några gånger, så det går att svälja. Smak? Nja, det brukar inte smaka så himla mycket, ärligt talat.

Efter Rese-försöket i lördags har jag märkt att jag äter mycket långsammare. Utan att anstränga mig, ens! Det är mycket trevligt! Frukost, lunch och middag har gått väldigt långsamt sedan i lördags. N kommenterade det till och med på middagen igår, att jag äter nästan lika långsamt som hon gör. Utan att jag tänker på det. Underbart! Nu kanske jag kan få bukt med mina magproblem lite lättare.

Jag kontaktade också en Resan-terapeut som sa att våra svårigheter var helt normala för förstagångsförsökare. På'n igen, bara!

07 augusti 2005

Dagens affirmation - dag 2

At this moment my soul is with me.
It is as close as my breath.

Denna affirmation gör att jag minns att min själ alltid är med mig. Vi tenderar ofta att glömma det i vår stressiga värld där bara hjärnans arbete räknas. Min själ följer mig vart jag går, den finns med mig i min kropp, precis som min andning. Den är också visdomen som håller kroppen igång och ser till att jag andas när jag sover, att hjärtat slår och att jag vänder på mig tillräckligt ofta.

06 augusti 2005

Resan.

Eller iallafall halva.

Vi pratade länge innan vi kom igång. Jag gjorde först på n men det gick inte så bra. Hon kunde känna känslan men vågade inte "gå in i den". När hon öppnat ögonen och "avslutat" märkte hon att hon varit jätterädd, armarna skakade och händerna var svettiga, men det hade hon inte känt när hon försökt "känna känslan".

Vi pratade en stund om hur hon känt och gick så över till mig. Det var svårt. Mycket svårt. Jag kände en del känslor mycket tydligt, sorg över ögonen och ilska i bröstet. Sen hade jag flera känslor i magen som jag inte kunde identifiera ordentligt. Ett tag så snurrade jag ordentligt också. Ungefär som jag brukat göra när jag mediterat. Det var skönt att känna igen den känslan, även om jag inte kunde sätta ord på den. Jag lyckades slappna av en del när jag satt i den känslan, eftersom jag kände igen den.

Efter en stund kändes det som om jag bara gick i cirklar. Jag hade svårt att identifiera känslorna och det kändes aldrig som om jag "sjönk ner" i ett djupare, eller annat skikt. Jag avbröt.

Det kändes i magen jättelänge efter att vi slutat. Jag hade många känslor i magen, långt ner i buken, i tarmarna, i magsäcken, i mellangärdet och även upp i halsen. Mycket distinkt. Ofta kunde jag inte direkt identifiera vad det var för känsla - jag är så van vid att trycka undan dem och inte kännas vid mina känslor. Vi kom överens om att nästa gång ska hon ge mig lite längre tid mellan det hon säger, så jag får mer tid på mig att faktiskt undersöka vad det är för känsla.

Jag kände att huvudet och hjärnan var lite för mycket inblandade. De enda personer jag tänkte på var N och Brandon Bays - från boken. Jag analyserade och jag funderade på när hon skulle säga nästa sak. Jag irriterade mig på att hon "gjorde fel", dvs inte som jag tyckte. Kontrollfreak...

Mycket, mycket intressant övning, även om vi inte nådde "källan" idag. Vi kom överens om att göra det igen, varje lördag i en månad, och se hur det går. Kanske vill vi även prova med en resanterapeut om vi kan hitta någon, oavsett om vi lyckas på egen hand eller inte.

Det känns skönt att ha satt igång. Det känns skönt att få en fördjupad relation med N, något vi inte haft tidigare. En ny väninna är alltid mycket välkommet. Trots mycket olika bakgrunder tänker vi lika på många sätt, vilket vi nu upptäckt.

Det är början på en mycket spännande resa i flera dimensioner!

Dagens affirmation

My soul can lead me to healing
I will become one with my true self

Såhär tolkar jag detta:
Om jag följer min själ, den som innehåller den gudomliga och sanna kärleken, kan jag helas. Följer jag den vägen kommer jag att bli ett med mitt sanna jag, den gudomliga kärleken.

Detta är mitt mantra för idag. Det kommer från en bok av Deepak Chopra. Jag kommer att fundera på det, hur det känns att faktiskt tro på detta. Dessutom kommer jag att göra Resan idag. Det ska bli mycket intressant.

Jag har funderat en del under min semester och bland annat funderat på varför jag plötsligt är så rädd för naturkatastrofer. Jag var i Tokyo för ett tag sen och kunde knappt somna på kvällen av rädsla för att det skulle komma en jordbävning. Så var det inte förra gången jag var i Tokyo.

Sen kom jag på det. Jag upplever att jag inte kan kontrollera någonting i mitt liv. Jag kan inte påverka mitt jobb, jag har ingen som helst medbestämmanderätt där. Därför försöker jag, fåfängt, kontrollera mitt liv när det är risk för naturkatastrofer. När jag insåg detta kunde jag slappna av och lita på att det kommer att ordna sig.