Jag har börjat bli väldigt asocial. Det är mindre bra. Jag orkar helt enkelt inte umgås med folk. Om det är fler än fem personer där jag är tycker jag det är jobbigt. I fredags - midsommarafton - var vi ett gäng på ca 20 personer, vuxna och barn, som hade en trevlig kväll med sång, dans och god mat. Och jag tyckte det var så otroligt jobbigt att vara trevlig hela tiden. Jag ville hellre sitta tyst och inte prata med någon. En ny bekantskap, en tjej som just flyttat till stan, var väldigt trevlig, tror jag. Rättare sagt, hon försökte vara intresserad och trevlig, frågade om mitt jobb, berättade vad hon sysslade med och var allmänt social. Och jag tyckte hon var superjobbig och ville helst inte prata med henne alls. Trots att vi hade en gemensam bekant i hennes gamla hemstad, på andra sidan klotet.
Barnen klädde ut sig och gjorde shower och jag hade ingen som helst lust att titta. Jag smet fräckt in på toaletten, helt enkelt. Kvällen gick vidare i svenskhetens tecken, gamla låtar med Uggla och Marie Fredriksson kom fram på stereon, folk började bli riktigt lummiga och snacka skit, tog fel på namn och upprepade samma skämt i evighet. Inte det minsta skoj.
Jag försöker intala mig att det är ok, att jag också tycker det är roligt när jag är på humör. Men när jag inte är på humör är det svårt att lyssna på rösten som säger "Du KAN bestämma över ditt eget humör. Var inte fånig nu utan ha roligt, släpp loss."
Det är nog också ett stressymptom. Att bli asocial. Jag känner igen det sedan tidigare, när jag faktiskt var deprimerad, hur jag helst vill vara ensam och inte alls umgås med vänner. Hur mitt ex blev arg och inte förstod att jag tyckte det var ansträngande att träffa hans kompisar. Eller mina kompisar, för den delen. Vila och rekreation är det som gäller.
En annan liten fingervisning om hur stressad jag är fick jag när jag inte kunde slappna av trots att jag kostat på mig en dyr och skön massage. Tankarna snurrade kors och tvärs, jobbet upptog mesta delen av dem. Istället för att bara slappna av och flyta bort.