30 november 2005

Dagens affirmation - dag 23

This moment is the still point around which
everything turns.

Att stanna upp och se världen röra sig omkring mig. Att stanna upp och se just det här ögonblicket. Det gjorde jag igår, i snön. Snöänglade, pulsade och beundrade vattnet. Underbart.

24 november 2005

Omedelbar upplysning

Jag lyssnade på P1s program Reporter idag där man diskuterade myter och projektet som startat med etthundra författare som alla skriver om en myt. Den brittiska författarinnan Karen Armstrong intervjuades bland annat och hon sade något som fick mig att fundera (citerat ur minnet):

"Dalai Lama tillfrågades om hur man kunde nå omedelbar upplysning och han fick tårar i ögonen vid frågan. Han hade förstått att tillståndet i västvärlden var illa, men inte hur illa. Upplysning är en personlighetsförändring, ingenting som händer på en gång."

Tänkvärt för mig och alla andra som jagar och letar efter den där saken som ska ge oss den lilla extra knuffen som gör att vi äntligen förstår hur allt hänger ihop och kan bli lyckliga...

Dagens affirmation - dag 22

I can find my sould here and now.

Här och nu. Mindfullness. Medveten närvaro. Vår själ är med oss hela tiden, det gäller bara att lyssna. Att vara här och nu, att inte hela tiden oroa sig för framtiden, vara rädd för något som kan hända eller sitta fast i gamla rädslor. Bland det svåraste jag kan ta mig för.

23 november 2005

Energi

När Myrorna hämtade tre ton skräp kom min energi in på den plats som skräpet tog. Det känns bra. Skönt att börja känna igen mig själv igen, inte ha de där apatiska känslorna.

Kreativiteten börjar komma. Glädjen, spontaniteten, framtidstron. Underbart! Meditera mera!

22 november 2005

Meditationsbiverkningar

Mediterade idag igen. Jag känner igen mönstret. Min kropp går ner i djup avslappning. Andningen slutar nästan. Benen, armarna och bålen är helt avslappnade. Ända upp i halsen, nacken och käken är jag avslappnad. Men inte i ögonen och musklerna däromkring. Och inte i hjärnan. Tankarna fladdrar, de är inte det minsta avslagna. Det är det här problemet jag brottats med i hela min meditationskarriär. Det kanske ska vara så? Alla talar om att man ska låta tankarna fladdra och så småningom så stillar de och så har man inga tankar. Aldrig hänt... Mina tankar tjuter och pladdrar och drar mig iväg från precis allt jag försöker koncentrera mig på. Fruktansvärt störande.

Men, som sagt, det kanske är rätt för mig? Då och då försöker jag mig på någon sorts "aktiv meditation", dvs en aktiv avslappning, guidad mediation etc, för att fokusera tankarna och slippa detta springande i huvudet. Men det brukar inte funka optimalt det heller, eftersom tankarna gör att jag distraheras från guidningen eller min egen "vandring" över musklerna.

Efteråt kände jag den lika välkända irritationen. Lite hungrig, lite rastlös, lite irriterad. Lite huvudvärk. Inte lika mycket som jag hade när jag lärde mig meditera för 15 år sen, tack och lov, men ändå. Det ger sig nog. Jag ska verkligen inte ge upp pga det.

Kom inte lika nära hjärtrummet idag. Men man kan ju inte få fullträffar varje gång man kastar upp bollen. Jag fick ju annat idag. En lyra, kanske?

Dagens affirmation - dag 21

I ask the universe to listen.
I need to matter.

Det här är precis rätt för mig just nu. Det handlar inte om att kräva uppmärksamhet från universum, utan snarare om att få bekräftelse från universum om att jag duger, precis som jag är. Jag behöver höras. Jag behöver veta att universum känner till mig, att jag är en del av det kosmiska medvetandet.

21 november 2005

Meditation

Jag har haft svårt för att meditera nu ett tag. Inte så att jag suttit där och känt mig fånig, nej jag har haft svårt för att ens sätta mig ner. Det har tagit emot. Jag har inte velat.

Det har ändå känts rätt okej. Som ett steg, en period som snart ska ta till ända.

I förra veckan började jag lite smått. Började med att sätta mig ner och sitta stilla ett tag. Mitt gamla TM-mantra dök upp i skallen, tillsammans med en hel massa annat skräp, som vanligt. Tankarna flyger och far och bryr sig inte alls om att jag ignorerar dem. De tar sin egen väg och jag har svårt för att inte följa med.

Idag satte jag mig ner för att försöka mig på hjärtmeditation, som jag läst om i Vägen till Kärlek. Det kändes väldigt bra. Väldigt stark fysisk känsla av mitt "hjärterum". Nu, en halvtimme efteråt, känns det fortfarande att jag har ett hjärterum. Jag försöker bevara den känslan och bejaka de "biverkningar" jag känner - tryck över bröstet, svårt att andas etc - när jag var mitt i meditationen. För det kändes ändå som om det var bra.

Dagens affirmation - dag 20

Jag kände att det var dags att ta upp de här igen. De får mig att känna mig bättre, när jag har något att fundera på då och då.

I will use my thoughts wisely and
respect their power.

Återigen våra tankar. De som kan göra gott ont eller vara ett hinder på vägen till upplysning. När vi tänker bör vi se till att använda våra tankar på ett bra sätt. Inte sända ut negativa tankar och negativ energi utan använda dem för att förhöja den positiva medvetenheten i världen.

17 november 2005

Att vara duktig

I SvD idag fanns en artikel om att uppfostra barn. Om hur man ofta gör så att barnen blir beroende av uppmärksamhet, istället för att stärka deras självkänsla. Där är jag. Fullkomligt beroende av uppmärksamhet. Jag söker det hela tiden. När jag lagat mat till mig och min man vill jag att han ska kommentera maten, säga att den är god och säga att jag är duktig som lagat den. När jag gör Resan vill jag vara duktig och klara av den. När jag simmar vill jag simma längst och fortast av alla. Det räcker inte med att vara jag. Att vara jag är ingenting, så länge jag inte har någon som talar om för mig hur duktig jag är.

Jag vill vara trygg i mitt jag. Jag vill inte behöva basera det på andra, på att andra ska säga att jag är duktig, snäll, smart och liknande. Jag vill fylla på det trygghetsbehovet inifrån, inte utifrån. Det ska jag jobba på nu. Meditation. Motion. Vila. Inte stressa mig igenom detta utan verkligen se till att jag tar det lugnt och lyssnar på mig och min kropp. Lära mig känna igen mina känslor, se var de kommer ifrån och vad de betyder. Slippa famla i det där tomma mörkret där det inte finns någonting. Till slut hitta till Källan, till Kärleken. Utan att ha bråttom. Och utan att behöva att någon ska säga "Ja, vad du är duktig, du hittade ju dit alldeles på egen hand!"

Resan. Igen.

Det gick inte. Inte den här gången heller. Dock känner jag att jag fick en del insikter. Jag kom djupare ner och jag kände vissa känslor väldigt tydligt. Men jag hade också hela tiden en frustration, av att inte komma djupare. Känsla av att han tröttnade på attt guida mig. Känsla av att det tog stopp. Att inte komma vidare. Ofta kände jag ingenting. Jag hittade inga känslor. Jag såg dem inte. Jag letade, jag letade inte. Jag försökte känna och jag slappnade av. Det funkade inte.

En gång vet jag att jag tänkte "Det är bara jag själv som kan klara av det här. Den här guiden kan inte, ingen annan kan, det är bara jag." Det stärkte mig lite, även om jag inser att jag har en del att ta mig igenom först.

Jag hade väldigt starka känslor av gråt. Jag ville gråta mest hela tiden. Oavsett om det var en positiv eller negativ känsla ville jag gråta - precis som jag gör i verkliga livet. En gång var det väldigt, väldigt starkt och då sa min guide att jag skulle släppa och låta gråten komma till mig. Men jag vågade inte. Ville inte. Jag vet inte om jag inte riktigt litade på guiden, att jag inte kände att den här guiden skulle fånga mig när jag föll in i gråten. Därför tryckte jag undan den.

Jag insåg att jag måste sätta mig ner och verkligen gråta. Verkligen låta mig själv gråta. Det är så mycket gråt som jag tränger undan. När jag bejakar den och låter den få komma ut fritt, kanske jag kan komma under den och se vad den döljer. Det går ju, det såg jag igår. Jag kan sätta mig ner och låta känslorna komma. De kommer om jag känner efter. Jag har svårt att namnge dem, men det kanske inte gör något.

Någonstans mitt i resan hade jag en konstig känsla av att vara en huvudfoting. Under brösten började benen. Ingen mage, inget underliv, bara huvud, bröstkorg och ben. Kändes väldigt konstigt.

Alldeles i början hade jag också den mycket välbekanta känlsan av att snurra, spinna. Rummet snurrar omkring mig och jag sitter "snett", dvs lutar. Jag vet inte om jag verkligen lutar, men känslan är väldigt stark.

Jag kände också att jag har väldigt kort koncentrationsspann. När vi hållit på ett tag ville jag ge upp. Jag hade tankar om att ge upp en lång stund, sen gick de över och jag kunde koncentrera mig igen. Men de kom tillbaka, efter ytterligare en stund, inte lika lång som den första. Jag har väldigt svårt att bortse från mina tankar.

Jag hade starka fysiska förnimmelser. Det gjorde ont i vänsterarmen och ett gammalt minne kom upp, hur jag hade ont just där och gick till akuten och de sa, som vanligt "Det är inget fel på dig." och jag kände hur de tyckte att jag var en hypernervös liten tonåring som inte visste någonting. En stark känsla av att inte bli tagen på allvar. Det gjorde också fruktansvärt ont i huvudet vid ett tillfälle, på hjässan. Det kändes som om det gick en kniv från hjässan rakt in i hjärnan. Mycket ont. Jag minns inte känslan som var förknippad med det.

Ont i nacken och ryggen hade jag också vid ett par tillfällen. En gång spändes hela kroppen otroligt hårt. När jag kände lugn kände jag väldigt tydligt att det fanns två knutar som inte var lugna. En i bröstet och en i huvudet. Kroppen kunde slappna av men jag vågade inte släppa kontrollen helt, och två centra fick vara "vakna" för att se vad som hände. Detta vill jag bort ifrån. Det kommer nog.

Det största minnet är nog att jag hade så svårt för att finna känslorna. Ibland kom de till mig, bara sköljde över mig, men oftast hittade jag dem inte i det stora tomrum som fanns där. Jag blev också ofta irriterad på min guide som inte förstod vad jag menade. Naturligtvis för att jag hade svårt att uttrycka vad det var jag såg och kände. Under långa stunder kände jag att jag var för vaken, att jag inte kunde slappna av och låta mig guidas neråt. Jag var klarvaken - kanske var jag inte det, men känslan av det. Dvs att huvudet var klart och tänkte alldeles för mycket. Kommenterade, försökte. Istället för att slappna av och låta kroppen göra jobbet. Ofta tänkte jag på boken, på vad hon skrivit och hur man "ska" göra och känna. Ofta tänkte jag på hur jag och N gjort och hur det kändes likadant.

Efter nästan två timmar räknade guiden upp mig och vi gav upp. Dock fortsatte guiden med en massa frågor. Till slut kunde jag inte svara. Kontroll. Vad betyder kontroll för dig? Identitet. Vad betyder identitet för dig? Den jag är. Vad betyder det för dig? Identitet... Osv. Det var väldigt svårt.

Vi pratade lite om det där med hur man ska göra. Och vad som är rätt och fel. Hur vet jag det? Eller rättare sagt, varför tror jag att det finns ett rätt och det jag gör är fel? Varför är inte det jag gör rätt, per automatik? Det ligger nog i min uppfostran och uppväxt. Jag har alltid varit rädd för att göra fel. Jag minns när farfar skickade mig in i köket för att hämta något i hans (för mig) enorma kyl. Jag hittade det inte och var otroligt rädd för att gå tillbaka till farfar och säga att jag inte hittade det – jag kunde inte ens klara av en så enkel grej som att hämta smöret i kylen. Jag gjorde fel. Och ja, han blev arg, det var inte som jag inbillade mig. Han förstod inte att jag inte kunde hitta smöret, det stod ju där på den översta hyllan bakom saften! Och så fick jag bekräftat att jag inte kunde något och att jag bara var bra om jag lyckades göra så som jag blev tillsagd.

Vi började på den fysiska resan men jag klarade inte av att fortsätta. Guiden räknade ner mig och jag kände att jag inte kom ner. Jag låg precis under ytan och flöt istället för att sjunka ner till botten och låta mig vaggas. När guiden ledde mig mot dörren framför ljuset och sade att jag skulle möta min mentor sa hela kroppen och jag nej. Jag ville inte. Jag klarade inte av en fysisk resa till. Minnet av den förra sitter för färskt och jag tror inte jag litade tillräckligt på min guide för att klara av en sån resa till. Även om den förhoppningsvis inte skulle bli lika smärtsam så gick det inte. Vi slutade.

16 november 2005

Vägen till kärlek

Deepak Chopra är en klok person. Jag gillade hans 100 dagliga affirmationer, även om jag inte läst klart boken. Ska göra det och ta upp dem här på bloggen igen när jag får ork.

Just nu läser jag hans "Vägen till Kärlek" och den är inte dum alls. Många kloka saker säger han där.

Resan

Idag ska jag göra Resan. Jag är mycket förväntansfull och lika nervös. Det ska bli spännande att se om det går. Och om det går, vad kommer jag att känna? Vad kommer hända? Hur kommer jag må? Blir jag besviken? Blir jag exalterad?