17 november 2005

Resan. Igen.

Det gick inte. Inte den här gången heller. Dock känner jag att jag fick en del insikter. Jag kom djupare ner och jag kände vissa känslor väldigt tydligt. Men jag hade också hela tiden en frustration, av att inte komma djupare. Känsla av att han tröttnade på attt guida mig. Känsla av att det tog stopp. Att inte komma vidare. Ofta kände jag ingenting. Jag hittade inga känslor. Jag såg dem inte. Jag letade, jag letade inte. Jag försökte känna och jag slappnade av. Det funkade inte.

En gång vet jag att jag tänkte "Det är bara jag själv som kan klara av det här. Den här guiden kan inte, ingen annan kan, det är bara jag." Det stärkte mig lite, även om jag inser att jag har en del att ta mig igenom först.

Jag hade väldigt starka känslor av gråt. Jag ville gråta mest hela tiden. Oavsett om det var en positiv eller negativ känsla ville jag gråta - precis som jag gör i verkliga livet. En gång var det väldigt, väldigt starkt och då sa min guide att jag skulle släppa och låta gråten komma till mig. Men jag vågade inte. Ville inte. Jag vet inte om jag inte riktigt litade på guiden, att jag inte kände att den här guiden skulle fånga mig när jag föll in i gråten. Därför tryckte jag undan den.

Jag insåg att jag måste sätta mig ner och verkligen gråta. Verkligen låta mig själv gråta. Det är så mycket gråt som jag tränger undan. När jag bejakar den och låter den få komma ut fritt, kanske jag kan komma under den och se vad den döljer. Det går ju, det såg jag igår. Jag kan sätta mig ner och låta känslorna komma. De kommer om jag känner efter. Jag har svårt att namnge dem, men det kanske inte gör något.

Någonstans mitt i resan hade jag en konstig känsla av att vara en huvudfoting. Under brösten började benen. Ingen mage, inget underliv, bara huvud, bröstkorg och ben. Kändes väldigt konstigt.

Alldeles i början hade jag också den mycket välbekanta känlsan av att snurra, spinna. Rummet snurrar omkring mig och jag sitter "snett", dvs lutar. Jag vet inte om jag verkligen lutar, men känslan är väldigt stark.

Jag kände också att jag har väldigt kort koncentrationsspann. När vi hållit på ett tag ville jag ge upp. Jag hade tankar om att ge upp en lång stund, sen gick de över och jag kunde koncentrera mig igen. Men de kom tillbaka, efter ytterligare en stund, inte lika lång som den första. Jag har väldigt svårt att bortse från mina tankar.

Jag hade starka fysiska förnimmelser. Det gjorde ont i vänsterarmen och ett gammalt minne kom upp, hur jag hade ont just där och gick till akuten och de sa, som vanligt "Det är inget fel på dig." och jag kände hur de tyckte att jag var en hypernervös liten tonåring som inte visste någonting. En stark känsla av att inte bli tagen på allvar. Det gjorde också fruktansvärt ont i huvudet vid ett tillfälle, på hjässan. Det kändes som om det gick en kniv från hjässan rakt in i hjärnan. Mycket ont. Jag minns inte känslan som var förknippad med det.

Ont i nacken och ryggen hade jag också vid ett par tillfällen. En gång spändes hela kroppen otroligt hårt. När jag kände lugn kände jag väldigt tydligt att det fanns två knutar som inte var lugna. En i bröstet och en i huvudet. Kroppen kunde slappna av men jag vågade inte släppa kontrollen helt, och två centra fick vara "vakna" för att se vad som hände. Detta vill jag bort ifrån. Det kommer nog.

Det största minnet är nog att jag hade så svårt för att finna känslorna. Ibland kom de till mig, bara sköljde över mig, men oftast hittade jag dem inte i det stora tomrum som fanns där. Jag blev också ofta irriterad på min guide som inte förstod vad jag menade. Naturligtvis för att jag hade svårt att uttrycka vad det var jag såg och kände. Under långa stunder kände jag att jag var för vaken, att jag inte kunde slappna av och låta mig guidas neråt. Jag var klarvaken - kanske var jag inte det, men känslan av det. Dvs att huvudet var klart och tänkte alldeles för mycket. Kommenterade, försökte. Istället för att slappna av och låta kroppen göra jobbet. Ofta tänkte jag på boken, på vad hon skrivit och hur man "ska" göra och känna. Ofta tänkte jag på hur jag och N gjort och hur det kändes likadant.

Efter nästan två timmar räknade guiden upp mig och vi gav upp. Dock fortsatte guiden med en massa frågor. Till slut kunde jag inte svara. Kontroll. Vad betyder kontroll för dig? Identitet. Vad betyder identitet för dig? Den jag är. Vad betyder det för dig? Identitet... Osv. Det var väldigt svårt.

Vi pratade lite om det där med hur man ska göra. Och vad som är rätt och fel. Hur vet jag det? Eller rättare sagt, varför tror jag att det finns ett rätt och det jag gör är fel? Varför är inte det jag gör rätt, per automatik? Det ligger nog i min uppfostran och uppväxt. Jag har alltid varit rädd för att göra fel. Jag minns när farfar skickade mig in i köket för att hämta något i hans (för mig) enorma kyl. Jag hittade det inte och var otroligt rädd för att gå tillbaka till farfar och säga att jag inte hittade det – jag kunde inte ens klara av en så enkel grej som att hämta smöret i kylen. Jag gjorde fel. Och ja, han blev arg, det var inte som jag inbillade mig. Han förstod inte att jag inte kunde hitta smöret, det stod ju där på den översta hyllan bakom saften! Och så fick jag bekräftat att jag inte kunde något och att jag bara var bra om jag lyckades göra så som jag blev tillsagd.

Vi började på den fysiska resan men jag klarade inte av att fortsätta. Guiden räknade ner mig och jag kände att jag inte kom ner. Jag låg precis under ytan och flöt istället för att sjunka ner till botten och låta mig vaggas. När guiden ledde mig mot dörren framför ljuset och sade att jag skulle möta min mentor sa hela kroppen och jag nej. Jag ville inte. Jag klarade inte av en fysisk resa till. Minnet av den förra sitter för färskt och jag tror inte jag litade tillräckligt på min guide för att klara av en sån resa till. Även om den förhoppningsvis inte skulle bli lika smärtsam så gick det inte. Vi slutade.

2 kommentarer:

Lyckliga Grodan sa...

det verkar ju ändå som du känner massor med känslor under dina res-tillfällen.. finns det ett rätt och fel???

andas sa...

Jo, det är massor av känslor. Det är skönt, det gör att jag känner att jag är på rätt väg. Och nu måste jag bara lära mig att lita på att jag själv är bäste lärare. Naturligtvis med stöd från andra, men ändå.

Prova gärna Resan om du är nyfiken! Det sätter igång massor av känslor och processer och jag vet att N är väldigt nöjd med det vi hann göra innan vi skildes åt.

Visst finns det rätt och fel. I min värld. Än så länge. Förhoppningsvis inte så himla mycket längre, dock. :-)