31 december 2017

Nyår

Dags för tankar. Vad vill jag inför nästa år.

Jag fick en sten, en sten som någon skrivit AKTIV på. Stenen ska hjälpa mig att välja under 2018. Jag ska ta det aktiva valet.

Vad är det då? Är det att driva framåt? Är det att vara fysiskt aktiv? Det får jag välja själv. Ena eller båda.

För att kunna göra det valet måste jag vara närvarande. Hinna tänka på vad jag ska välja och varför. Bestämma mig för om stenen ska få välja just nu eller om jag väljer bort den.

Närvaro, acceptans och medvetenhet. Samt att inte döma. Det är de viktigaste valen i mitt liv.

Mina nyårslöften blir därmed:

Jag är närvarande, accepterande och medveten. Jag dömer inte. Jag tar aktiva beslut och jag väljer aktivitet.

12 december 2017

Hudhunger

Jag har barn som pussar och kramar mig ofta. Som gärna sover nära, nära. Som sitter i knät, som kommer och gosar.

Jag har en man som jag älskar och som gärna har sex, kramas och kysser mig.

Ändå. Hudhungern till honom känner inga gränser. Längtan, åtrån. Suget i magen, drivet i bröstet.

Intensitet

Intensiteten i mina känslor förvånar mig. Hur jag hungrar efter honom. Hur totalt lugn och harmonisk jag är när jag är med honom.

Känslorna som totalt övermannar mig om jag vågar tänka på sex med honom. Magen slår volter.

Samtidigt som det inte slår blixtar vid beröring eller kyssar. Det är bara... rätt. Skönt.

11 december 2017

Ett minne blott

Att vi är överens om att vi inte vill ha en fysisk relation.

Vi är mycket fysiska. Och vill ha mer. Men vi behöver inte skynda det. Inte något stulet ögonblick. Inte något hastigt i en skrubb.

Poly?

Medan jag kysste honom sa jag "Du vet att även om det skulle bli du och jag kommer du aldrig att ha hela mig. Du kommer alltid att få dela."

Ja, sa han direkt. "Eller... Med vemdå?"

"Jag kommer inte sluta att förälska mig i andra. Eller, inte 'i andra'. I människor."

Han tog in detta en stund. Märkbart tagen. "Du är väldigt speciell. Det finns inte många som du."

Det gick fort.

Söndag: överens om att vi faktiskt är förälskade båda två.
Måndag: håller handen på lunchen.
Tisdag: fikar och håller hand, länge. Är snubblande nära att kyssas mitt på torget.
Onsdag: kysser varandra på en öde gata efter att ha hållit händer på café.
Torsdag: ses inte.
Fredag: hånglar på långpromenad.
Lördag: hånglar sittandes i 45 minuter. Diskuterar på allvar nästa steg.

07 december 2017

Klockarkatten och ångesten

Han strålar. Jag strålar. Vi kan inte se på varandra på arbetstid.

Men jag mådde fruktansvärt dåligt. Oerhört mycket kallras och ångest, konstant. Jag kände att jag inte kunde fortsätta på det här sättet. Min första tanke var att gå hem och sova länge. Jag sa att jag skulle gå hem. "Vill du vara ensam?" var svaret. Och det spontana, och ärliga svaret på det var ju "Nä."

Så vi gick. Tog fel buss. Hamnade på fel sida av stan. Till slut hittade vi ett café som var någorlunda mysigt. Satte oss. Höll hand. Pratade. Diskuterade. Funderade. Regler? Vad gör vi? Hur förhåller vi oss? Vad hände där på Sergels torg? Vill vi det? Vill vi gå vidare? Varför har detta hänt? Är det för att han är missnöjd med sitt? Varför driver jag på?

Så många frågor, så lite tid. Men så mycket kärlek.

Jag fullständigt nere i botten, energimässigt. Orkar knappt resa på mig. Oerhörda kognitiva svårigheter.

Vi gick mot tunnelbanan.

Han: Tänk om vi hade kysst varandra, där på Sergels torg! Vansinne. Mitt på torget, massor av folk!
Jag: Är det bättre här då?! på en tom gata mitt i stan.
Han: Sluta!
Han: Nu vågar jag inte fråga om du vill...
Jag: Om jag vill!?
Han: Ja, kyssas?

Och så blev det.

Omtumlande. Lycka.

Vad är nästa gräns? frågade jag.
Det vet du.

Men jag blev lugn. Nu vet jag. Vi känner lika. Jag bottnar. Vet vad han vill.

05 december 2017

Samtalsgrupp

Jag gick på samtal. En kär vän rekommenderade det och det var fantastiskt. Jag kom dit omtumlad, ångestfylld. Avskedet på Sergels torg höll på att sluta i en kyss. Han tog initiativet, jag vände mig bort.

Kallras i hela bröstet, ryggen och armarna. Fruktansvärt. Samtidigt mest fysiskt, inte så mycket mental ångest. Lyckan låg ju där i botten ändå. Hålla hand. Värmen.

Min fråga blev "Varför gör jag såhär?" och den vann. Jag blev coachad. Horrorskönt är nog det bästa uttrycket. Hon ställde många frågor och det var väldigt ovant att sitta framför nio andra personer och svara ärligt och rakt på väldigt privata frågor. När hon ställde frågan om vad jag kände märkte jag själv att jag rätade på mig och började stråla. Hon sa att det syntes väldigt tydligt. Ljuset, leendet, kärleken. Det syns.

Avslutningen, efter coachningen, var väldigt bra. Alla fick tala om vad de kände och tänkte under min coachning och kärleken och medkänslan jag fick där var fantastisk.

Slutsatsen blev ändå att jag måste få fast mark under fötterna. Oavsett varför jag driver detta framåt. Jag måste bottna, jag måste veta vad han vill, vad vi vill, vad vi ska och inte ska och hur. Annars går jag under. Jag kan inte gå omkring i konstant kallras hela tiden. Jag kommer att krascha. Det vill jag inte.

04 december 2017

Besvarat

Jodå. Han är förälskad. Såpass att han säger

"Jag tänker att det borde synas på mig. Att halva kontoret redan har listat ut. Fast, antagligen är det ingen som ens tänker nåt."

Åt lunch. Höll hand.

Ovant igen. Nu är det besvarat. En ny relation. Igen. Tryggheten finns nog där, när det slutat gunga.

Jag har samma känslor som ångesten häromdagen. Det brinner kyla i bröstet. Kallras. Ryggen också. Men inte samma ångest. Konstigt.

Det blir genast så mycket svårare att vila i en ickesexuell relation när det är besvarat. Ögonkontakten blir en annan. Hudhungern vaknar på en gång. Den som hölls stången när det var ensidigt.

01 december 2017

Tryggare

Djupare men också tryggare. Jag litar på att det är ett nej. Nej till att inleda ett sexuellt förhållande. Om han ändrar sig får han tala om det för mig. Tills dess vilar jag tryggt i ett nej.

När jag tänker på vad jag vill ha och vad jag får. Jag får diskussioner. Funderingar. Ärlighet. Bekräftelse. Jag behöver inte så mycket mer. Sex får jag hemma, närhet och kärlek likaså.

Om jag fick välja helt utan konsekvenser då? Ja. En helg. En hel, obruten helg. Vakna upp till hans leende. Lång frukost. Korsord, kaffe, diskussioner. Promenader. Obruten tid. Inte behöva avbryta. Bara vara tillsammans.

Om så, självklart sex. Men det är inte det jag vill ha, först och främst. Jag vill ha hans samtal. Hans uppmärksamhet. Hans funderingar och ärliga svar på mina frågor.

Djupare

Det går inte över. Det blir innerligare, djupare. Det är inte längre en förälskelse, det är kärlek.

Vi är överens om att inte inleda något förhållande. Men kramen idag var längre och varmare än vanligt. Slängkyssen jag fick var ny.

Längtan efter obruten tid tillsammans. Att bara fortsätta prata. Vi är inte tysta långa stunder men ger den andra tid att fundera. Vi pratar om allt.

24 november 2017

Ångesten

Så stark. Så förvånande. Ligga vaken på natten. Iskylan om ryggen. Inte hungrig. Svajar när jag går.

Varför? Gungfly. Vet inte var gränserna går. Hur jag ska reagera och uppföra mig.

De starka känslorna. Suget i magen jag är helt oförberedd på.

Måste återfå balansen.

23 november 2017

Nej. Eller ja?

Ert tydligt nej. Att vila i, att lita på. Att veta, inte behöva gissa.

Byts plötsligt till ett ja. Ett ja utan löften om mer, snarare om mindre.

Det rycker undan mattan under fötterna. Var är nu min trygghet? Var kan jag vila i visshet? Hur ska jag nu veta vad som är rätt eller fel?

Självklart vet jag. Men det jag vill och det jag vill är inte alltid samma sak. Det jag vet är bäst för mig och det jag önskar är det definitivt inte.

Vilsen. Gungfly.

23 juli 2017

Väntan

Väntan är olidlig. Samtidigt som den är skön. Inga krav, bara förväntningar. Som om de inte infrias bara kommer att försvinna.

Mumintrollet har visat vägen. Jag är förälskad i en bild. Något som egentligen inte har något med verkligheten att göra. Jag kan njuta, utan krav och utan att bli besviken.

Fantastiskt.

08 juli 2017

Ett sms och jag är i kaos

Ett sms. Ett enkelt sms som egentligen bara nämner jobb. Om det inte vore för det där "Jag hör av mig." som ett direkt svar på mailet jag skickade innan jag gick på semester.

Jag som hunnit glömma. Hunnit förpassa henom till en annan värld. En jobbvärld som inte har med semester och familjeliv att göra. Jag kastas huvudstupa tillbaka in i förälskelsen. Hoppet är tillbaka. Kanske, kanske är det besvarat.

16 juni 2017

Kärlek, ja

Det diskuterade vi en timme häromdagen. En alldeles väldigt trevlig timme. Inget extra, inget hände. Bara vi två, i ett konferensrum, diskuterandes livet. Fantastiskt.

Inga direkt överväldigande, världsomvändande slutsatser. Men vi kom lite närmare varandra. Pratade lite mer. Om allt. Och inget.

Resten av dagen fick jag lägga band på mig för att inte varje minut titta var hen var. Vilket konferensrum, upptagen eller ledig. Lyssna på alla röster. Svårt. Samtidigt tillåter jag mig att njuta av att jag är så huvudlöst, löjligt förälskad.

Men rastlösheten börjar tära på mig. Idag var jag tråkig. Arg. Ensam. Uttråkad. Svårt att sysselsätta mig med något vettigt. Jag hoppas det går över snart.

Finna sig

Läser Agnes bok och gillar den inte. Gillar inte våpigheten. Gillar inte hur hon definierar sig själv efter andra. Gillar inte hur hon endast finns till i andras blickar. Agnes själv gillar inte Anna. Det kan jag förstå. Agnes är inte sån. Det är inte självbiografiskt. Borgerligheten är dock självupplevd.

Hur kan man vara sån? Som Anna. Är folk såna? Är det jag som är onormal?

Agnes sa i ett författarsamtal att hon inte tror på att folk gör misstag och lär av dem. Eller åtminstone är hon inte sån. Det förvånar mig. Min självbild och världsbild utgår från just det. Man lever, gör misstag och lär av dem. Funderar och gör om, gör rätt. Ibland måste man göra fel flera gånger innan man gör rätt, men man förstår till slut. Tror jag. Är jag.

Jag skärskådar mina misstag och mina lyckade tilltag, lika mycket som allt annat jag gör. Jag funderar, vrider och vänder på saker och ting och kommer fram till vad jag tycker. Vad jag vill ändra på. Och inte ändra på.

Jag arbetar hårt på att inte döma. Att inte låta förhastade slutsatser fördunkla mitt omdöme. Det är svårt. Men nyttigt. Ofta måste jag påminna mig själv "Inte döma." Snällt och vänligt. Backa ett steg. Fundera på den personens skäl att göra som hen gör.

11 juni 2017

Vad är kärlek?

Ja, det frågade hen häromdagen.

Jag tror att jag har svaret.

Kärlek = bekräftelse.

Imorgon ska jag fråga vad hen kom fram till.

Länge sen

Behöver återigen ett andningshål. Jag vet vad jag ska göra, och inte göra, men behöver ventilera.

Återigen är jag förälskad. Huvudlöst. I en kollega. Besvarat eller inte - spelar ingen roll.

Jag njuter ofta. Tillåter mig verkligen att njuta. Att ha dessa känslor, att bli glad när jag ser henom. Att gå runt ett extra varv, att ha hörseln på helspänn.

Det händer då och då. Med några års mellanrum. En praktikant, hen försvann så det gick över. En nära kollega, jag blev sjuk så det gick över. Men båda gångerna tillät jag mig känna, drömma och fantisera. Eftersom jag vet vad jag vill. Jag älskar mitt liv och vill inte mista det för allt i världen. Jag vill inte göra något med någon annan.

Men just nu känner jag mig polyamorös. Jag älskar min man och jag älskar min kollega. På olika sätt, ja, men kärlek är det. En mogen och varm kärlek till min man och en huvudlös förälskelse i min kollega. Det är ok. Ibland är det jobbigt.

Ibland blir jag så speedad. Jag blir rastlös. Vill, vill, vill. Messa, maila, ringa. Men nej, det gör jag inte. Tack och lov. Men när hen kommer upp på messenger på jobbet får jag hjärtklappning. Hen verkar intresserad tillbaka, vissa saker hen säger är insinuanta mot att det finns ett intresse. Men jag vågar inte tolka välvilligt och tro att det är besvarat. Egentligen, innerst inne, vill jag inte att det ska vara besvarat. Då kommer jag nämligen att behöva göra ett verkligt val. Och jag vet vad jag väljer - min familj - men jag vill inte ha den besvikelsen, det krossade hjärtat. Det är mycket enklare att fortsätta fantisera, hoppas men faktiskt veta att det inte blir något. Bara fantasier.

Jag har varit intresserad av hen länge. Drömt om. Men inte mer än så. Nu har något mer hänt. Vi har börjat jobba ihop mer och träffas mer på jobbet. Vi trivs ihop. Vi pratar mycket.