Länge sen

Behöver återigen ett andningshål. Jag vet vad jag ska göra, och inte göra, men behöver ventilera.

Återigen är jag förälskad. Huvudlöst. I en kollega. Besvarat eller inte - spelar ingen roll.

Jag njuter ofta. Tillåter mig verkligen att njuta. Att ha dessa känslor, att bli glad när jag ser henom. Att gå runt ett extra varv, att ha hörseln på helspänn.

Det händer då och då. Med några års mellanrum. En praktikant, hen försvann så det gick över. En nära kollega, jag blev sjuk så det gick över. Men båda gångerna tillät jag mig känna, drömma och fantisera. Eftersom jag vet vad jag vill. Jag älskar mitt liv och vill inte mista det för allt i världen. Jag vill inte göra något med någon annan.

Men just nu känner jag mig polyamorös. Jag älskar min man och jag älskar min kollega. På olika sätt, ja, men kärlek är det. En mogen och varm kärlek till min man och en huvudlös förälskelse i min kollega. Det är ok. Ibland är det jobbigt.

Ibland blir jag så speedad. Jag blir rastlös. Vill, vill, vill. Messa, maila, ringa. Men nej, det gör jag inte. Tack och lov. Men när hen kommer upp på messenger på jobbet får jag hjärtklappning. Hen verkar intresserad tillbaka, vissa saker hen säger är insinuanta mot att det finns ett intresse. Men jag vågar inte tolka välvilligt och tro att det är besvarat. Egentligen, innerst inne, vill jag inte att det ska vara besvarat. Då kommer jag nämligen att behöva göra ett verkligt val. Och jag vet vad jag väljer - min familj - men jag vill inte ha den besvikelsen, det krossade hjärtat. Det är mycket enklare att fortsätta fantisera, hoppas men faktiskt veta att det inte blir något. Bara fantasier.

Jag har varit intresserad av hen länge. Drömt om. Men inte mer än så. Nu har något mer hänt. Vi har börjat jobba ihop mer och träffas mer på jobbet. Vi trivs ihop. Vi pratar mycket.