29 november 2007

Julen, i år igen

Ett inlägg hos Tingeling fick mig att börja fundera på min relation till julen.

I många år har jag avskytt julen. Jag avskyr själva hetsen kring julklapparna. "Klapparna gör julen" sade någon häromdagen. Jag kontrade med "Klapparna förstör julen".

Jag fullkomligt avskyr att jaga klappar åt folk. Köpa meningslösa saker som de oftast inte ens tycker om - om man inte träffar superrätt förstås. Men det kräver ju att man har funderat i månader och känner personerna väldigt väl. Det gör jag sällan.

Sen avskyr jag att få presenter, av samma anledning. Om jag önskar mig något (jag brukar bli tvingad att skriva en önskelista) så skriver jag väldigt tydligt vad det är jag vill ha. Sen får jag nån variant på det, för att givaren var kreativ och tänkte "Det här gillar hon säkert, det är jag övertygad om!" och så sitter jag där med nåt jag inte vill ha, igen.

Dessutom avskyr jag att inte bli lyssnad på. "Jag vill inte ha julklappar." känns som ett ganska enkelt och lättfattligt påstående. Men nej, där kommer klapparna ändå. Det har lett till att jag börjar gråta redan i oktober, för jag vet att jag kommer bli överkörd i år igen. Femton nejtack, det spelar ingen roll. Presenterna kommer och förklaringen "Men jag tycker det är så roligt att ge bort."

Tänk om man översätter det här till matbordet?

- Vill du ha lite mera mat?
- Nejtack, jag är mätt.
- Men är du säker, inte lite mera kött och potatis?
- Nej, det är bra, jag är fullt nöjd, jag får inte ner mer.
- Men du får lite ändå, det är så trevligt att se dig äta.

Hur många skulle gå med på det? Det är ju fullkomligt absurt.

Nu har vi barn, så nu MÅSTE vi ju fira jul med klappar. Ungen är för fasen åtta månader gammal vid jul - hen kommer ha mer glädje av pappret än klapparna, men tror ni att någon bryr sig? *suck*

23 november 2007

Att lita på sig själv

Det gör mig så beklämd att dagens föräldrar inte vågar lita på sig själva och tro på att de kan läsa sitt lilla barn och veta att det mår bra.

Jag träffade en ytlig bekant igår som var orolig för sin amning. Hon har haft jätteproblem med amningen, feltag och såriga bröstvårtor och allt har varit skit. Nu funkar det jättebra, hon och lill*n har underbara amningsstunder. Nu är dock barnet snart åtta månader och hon har börjat introducera mat sedan ett tag. "Målet" är att få i barnet en barnmatsburk till lunch och så gröt på kvällen och alla mellanmål.

"Men jag får inte i henne mer än en halv burk och jag vet inte hur jag ska göra! Och dessutom tycker min svärmor att jag ska sluta amma."

Hon berättade att hon "är för snäll" på nätterna och låter lill*n äta bäst hen vill och då äter hen massor. Då är det ju inget som stör och mamma tycker det är gosigt.

Men hon var alltså orolig för att 1. Lill*n får inte i sig tillräckligt med mat och 2. ska hon inte sluta amma snart?

Lyckligtvis var vi flera som sa åt henne att stå på sig med amningen. Skit fullständigt i svärmor och amma så länge du och lill*n vill! Och vad gäller maten, är hen glad och nöjd och går upp i vikt enligt konstens alla regler behöver hen väl inte mera?

När vi diskuterade det här var det fler som undrade över sovmönster och det visade sig att alla våra bebbar gör ungefär samma sak, vaknar då och då under natten, vill äta, vill kramas, vill sova nära. Och flera stycken sa "Vad skönt att era är likadana, då gör jag rätt."

Om nu bebbarna är glada och gosiga på dagarna - varför vara rädd för att man gör fel? Om bebbarna vill äta tutte dagarna i ända, varför titta på åldersstrecket och säga "Men du ska ju äta en burk enligt boken, varför gör du inte det?" När det gäller sittande, stående, tänder och allt annat så räknar alla med att det finns stora variationer i ålder - varför gör man inte det när det gäller ätande?

Och varför, varför, varför vågar folk inte lita på att de gör rätt? Om de gör fel visar ju bebben det långt innan det är någon "fara". Om en bebis till exempel får för lite mat så kommer den vara gnällig. Får den för mycket mat spottar den ut eller kräks. Om den sover för lite gnäller den. Sova för mycket extisterar väl knappt...

På nåt sätt har vi i vårt moderna samhälle tappat tron på att vi faktiskt kan uppfostra barn utan hjälp av böcker eller metoder. När det enda som behövs är sunt förnuft, våga lyssna på barnet och ha några andra runtomkring sig som man kan fråga när man undrar nåt, utan att behöva bli alldeles ifrån sig för att barnet inte äter som böckerna säger.

12 november 2007

"Jag känner mig så låst"

Jag hör ofta "Jag vill att min bebis ska ta flaskan/äta mat så jag kan göra mina grejor, jag känner mig så låst med amningen."

Och jag blir så FÖRBANNAD. Varför, varför, varför skaffar man barn om man känner sig låst redan efter fyra-fem månader och vill gå ut och göra sina egna grejor och inte amma? Jag förstår inte.

Och nu ska tilläggas att jag aldrig velat ha barn. Inte som 15-åring, inte som 25-åring och knappt som 35-åring. Men maken ville ha och vi bestämde gemensamt att vi skulle skaffa barn, och båda var delaktiga i beslutet och jag vill amma och ta hand om mitt barn på bästa sätt. Men jag har inte varit barngalen och suktat och längtat som många av dem på forumet.

De vill inte amma, det är så jobbigt och man blir så låst och man kan inte gå ut och göra sina egna grejor.

Det jag tänker är att om jag, som inte ville ha barn för att det skulle vara så jobbigt och som inte är så förtjust i barn, kan acceptera att under en viss period är jag totallåst och kan inte göra så mycket som jag skulle vilja, varför kan inte de det, de som längtat och velat och hoppats hela sina liv, typ?

Är det för att de hade små gulliga tankar om hur mysigt det skulle vara att ha barn, de är så söta och gulliga att klä på och av och gosa med, medan jag hade ganska negativa och tyvärr väldigt realistiska tankar om hur det skulle vara?

Och - jag har en liten överraskning: De nästa femton-tjugo åren av ditt liv kommer du att vara låst. Alla beslut som ska tas kommer att involvera andra människor än dig själv, nämligen dina barn. Ska du på semester - har du råd att låta alla åka dit du vill? Ska du på kurs - vem ska sitta barnvakt? Ska du jobba över - kan din partner hämta på dagis? Ska du köpa nya dyra kläder - har ni råd den här månaden, barnen behöver vinterstövlar?

Missade de den delen när de gick där med sina magar och längtade så förskräckligt efter de små liven?