12 november 2007

"Jag känner mig så låst"

Jag hör ofta "Jag vill att min bebis ska ta flaskan/äta mat så jag kan göra mina grejor, jag känner mig så låst med amningen."

Och jag blir så FÖRBANNAD. Varför, varför, varför skaffar man barn om man känner sig låst redan efter fyra-fem månader och vill gå ut och göra sina egna grejor och inte amma? Jag förstår inte.

Och nu ska tilläggas att jag aldrig velat ha barn. Inte som 15-åring, inte som 25-åring och knappt som 35-åring. Men maken ville ha och vi bestämde gemensamt att vi skulle skaffa barn, och båda var delaktiga i beslutet och jag vill amma och ta hand om mitt barn på bästa sätt. Men jag har inte varit barngalen och suktat och längtat som många av dem på forumet.

De vill inte amma, det är så jobbigt och man blir så låst och man kan inte gå ut och göra sina egna grejor.

Det jag tänker är att om jag, som inte ville ha barn för att det skulle vara så jobbigt och som inte är så förtjust i barn, kan acceptera att under en viss period är jag totallåst och kan inte göra så mycket som jag skulle vilja, varför kan inte de det, de som längtat och velat och hoppats hela sina liv, typ?

Är det för att de hade små gulliga tankar om hur mysigt det skulle vara att ha barn, de är så söta och gulliga att klä på och av och gosa med, medan jag hade ganska negativa och tyvärr väldigt realistiska tankar om hur det skulle vara?

Och - jag har en liten överraskning: De nästa femton-tjugo åren av ditt liv kommer du att vara låst. Alla beslut som ska tas kommer att involvera andra människor än dig själv, nämligen dina barn. Ska du på semester - har du råd att låta alla åka dit du vill? Ska du på kurs - vem ska sitta barnvakt? Ska du jobba över - kan din partner hämta på dagis? Ska du köpa nya dyra kläder - har ni råd den här månaden, barnen behöver vinterstövlar?

Missade de den delen när de gick där med sina magar och längtade så förskräckligt efter de små liven?

Inga kommentarer: