31 december 2017

Nyår

Dags för tankar. Vad vill jag inför nästa år.

Jag fick en sten, en sten som någon skrivit AKTIV på. Stenen ska hjälpa mig att välja under 2018. Jag ska ta det aktiva valet.

Vad är det då? Är det att driva framåt? Är det att vara fysiskt aktiv? Det får jag välja själv. Ena eller båda.

För att kunna göra det valet måste jag vara närvarande. Hinna tänka på vad jag ska välja och varför. Bestämma mig för om stenen ska få välja just nu eller om jag väljer bort den.

Närvaro, acceptans och medvetenhet. Samt att inte döma. Det är de viktigaste valen i mitt liv.

Mina nyårslöften blir därmed:

Jag är närvarande, accepterande och medveten. Jag dömer inte. Jag tar aktiva beslut och jag väljer aktivitet.

12 december 2017

Hudhunger

Jag har barn som pussar och kramar mig ofta. Som gärna sover nära, nära. Som sitter i knät, som kommer och gosar.

Jag har en man som jag älskar och som gärna har sex, kramas och kysser mig.

Ändå. Hudhungern till honom känner inga gränser. Längtan, åtrån. Suget i magen, drivet i bröstet.

Intensitet

Intensiteten i mina känslor förvånar mig. Hur jag hungrar efter honom. Hur totalt lugn och harmonisk jag är när jag är med honom.

Känslorna som totalt övermannar mig om jag vågar tänka på sex med honom. Magen slår volter.

Samtidigt som det inte slår blixtar vid beröring eller kyssar. Det är bara... rätt. Skönt.

11 december 2017

Ett minne blott

Att vi är överens om att vi inte vill ha en fysisk relation.

Vi är mycket fysiska. Och vill ha mer. Men vi behöver inte skynda det. Inte något stulet ögonblick. Inte något hastigt i en skrubb.

Poly?

Medan jag kysste honom sa jag "Du vet att även om det skulle bli du och jag kommer du aldrig att ha hela mig. Du kommer alltid att få dela."

Ja, sa han direkt. "Eller... Med vemdå?"

"Jag kommer inte sluta att förälska mig i andra. Eller, inte 'i andra'. I människor."

Han tog in detta en stund. Märkbart tagen. "Du är väldigt speciell. Det finns inte många som du."

Det gick fort.

Söndag: överens om att vi faktiskt är förälskade båda två.
Måndag: håller handen på lunchen.
Tisdag: fikar och håller hand, länge. Är snubblande nära att kyssas mitt på torget.
Onsdag: kysser varandra på en öde gata efter att ha hållit händer på café.
Torsdag: ses inte.
Fredag: hånglar på långpromenad.
Lördag: hånglar sittandes i 45 minuter. Diskuterar på allvar nästa steg.

07 december 2017

Klockarkatten och ångesten

Han strålar. Jag strålar. Vi kan inte se på varandra på arbetstid.

Men jag mådde fruktansvärt dåligt. Oerhört mycket kallras och ångest, konstant. Jag kände att jag inte kunde fortsätta på det här sättet. Min första tanke var att gå hem och sova länge. Jag sa att jag skulle gå hem. "Vill du vara ensam?" var svaret. Och det spontana, och ärliga svaret på det var ju "Nä."

Så vi gick. Tog fel buss. Hamnade på fel sida av stan. Till slut hittade vi ett café som var någorlunda mysigt. Satte oss. Höll hand. Pratade. Diskuterade. Funderade. Regler? Vad gör vi? Hur förhåller vi oss? Vad hände där på Sergels torg? Vill vi det? Vill vi gå vidare? Varför har detta hänt? Är det för att han är missnöjd med sitt? Varför driver jag på?

Så många frågor, så lite tid. Men så mycket kärlek.

Jag fullständigt nere i botten, energimässigt. Orkar knappt resa på mig. Oerhörda kognitiva svårigheter.

Vi gick mot tunnelbanan.

Han: Tänk om vi hade kysst varandra, där på Sergels torg! Vansinne. Mitt på torget, massor av folk!
Jag: Är det bättre här då?! på en tom gata mitt i stan.
Han: Sluta!
Han: Nu vågar jag inte fråga om du vill...
Jag: Om jag vill!?
Han: Ja, kyssas?

Och så blev det.

Omtumlande. Lycka.

Vad är nästa gräns? frågade jag.
Det vet du.

Men jag blev lugn. Nu vet jag. Vi känner lika. Jag bottnar. Vet vad han vill.

05 december 2017

Samtalsgrupp

Jag gick på samtal. En kär vän rekommenderade det och det var fantastiskt. Jag kom dit omtumlad, ångestfylld. Avskedet på Sergels torg höll på att sluta i en kyss. Han tog initiativet, jag vände mig bort.

Kallras i hela bröstet, ryggen och armarna. Fruktansvärt. Samtidigt mest fysiskt, inte så mycket mental ångest. Lyckan låg ju där i botten ändå. Hålla hand. Värmen.

Min fråga blev "Varför gör jag såhär?" och den vann. Jag blev coachad. Horrorskönt är nog det bästa uttrycket. Hon ställde många frågor och det var väldigt ovant att sitta framför nio andra personer och svara ärligt och rakt på väldigt privata frågor. När hon ställde frågan om vad jag kände märkte jag själv att jag rätade på mig och började stråla. Hon sa att det syntes väldigt tydligt. Ljuset, leendet, kärleken. Det syns.

Avslutningen, efter coachningen, var väldigt bra. Alla fick tala om vad de kände och tänkte under min coachning och kärleken och medkänslan jag fick där var fantastisk.

Slutsatsen blev ändå att jag måste få fast mark under fötterna. Oavsett varför jag driver detta framåt. Jag måste bottna, jag måste veta vad han vill, vad vi vill, vad vi ska och inte ska och hur. Annars går jag under. Jag kan inte gå omkring i konstant kallras hela tiden. Jag kommer att krascha. Det vill jag inte.

04 december 2017

Besvarat

Jodå. Han är förälskad. Såpass att han säger

"Jag tänker att det borde synas på mig. Att halva kontoret redan har listat ut. Fast, antagligen är det ingen som ens tänker nåt."

Åt lunch. Höll hand.

Ovant igen. Nu är det besvarat. En ny relation. Igen. Tryggheten finns nog där, när det slutat gunga.

Jag har samma känslor som ångesten häromdagen. Det brinner kyla i bröstet. Kallras. Ryggen också. Men inte samma ångest. Konstigt.

Det blir genast så mycket svårare att vila i en ickesexuell relation när det är besvarat. Ögonkontakten blir en annan. Hudhungern vaknar på en gång. Den som hölls stången när det var ensidigt.

01 december 2017

Tryggare

Djupare men också tryggare. Jag litar på att det är ett nej. Nej till att inleda ett sexuellt förhållande. Om han ändrar sig får han tala om det för mig. Tills dess vilar jag tryggt i ett nej.

När jag tänker på vad jag vill ha och vad jag får. Jag får diskussioner. Funderingar. Ärlighet. Bekräftelse. Jag behöver inte så mycket mer. Sex får jag hemma, närhet och kärlek likaså.

Om jag fick välja helt utan konsekvenser då? Ja. En helg. En hel, obruten helg. Vakna upp till hans leende. Lång frukost. Korsord, kaffe, diskussioner. Promenader. Obruten tid. Inte behöva avbryta. Bara vara tillsammans.

Om så, självklart sex. Men det är inte det jag vill ha, först och främst. Jag vill ha hans samtal. Hans uppmärksamhet. Hans funderingar och ärliga svar på mina frågor.

Djupare

Det går inte över. Det blir innerligare, djupare. Det är inte längre en förälskelse, det är kärlek.

Vi är överens om att inte inleda något förhållande. Men kramen idag var längre och varmare än vanligt. Slängkyssen jag fick var ny.

Längtan efter obruten tid tillsammans. Att bara fortsätta prata. Vi är inte tysta långa stunder men ger den andra tid att fundera. Vi pratar om allt.