20 september 2007

Identitet

Det verkar som att de flesta av mina mammaledighetskollegor definierar sig själva genom barnen. Alla msn-bilder, eller varför inte bilder på Facebook, är bilder på en kvinna med barn. Sällan ser man dessa bilder hos en pappa (ett undantag är min man).

Jag har inga såna bilder. Jag vet inte vad jag ska sätta för bild på Facebook, jag har ingen bild på mig utan lill*n. Så än så länge är jag ett frågetecken.

Jag identifierar mig nämligen först som mig själv. Sedan som mamma till lill*n. Min identitet är stark och den är jag. Naturligtvis är jag även en stolt mamma, men det kommer faktiskt i andra hand. Än så länge. Jag är jag och jag är stolt över mig själv. Jag trivs med mig själv och jag vill vara jag. Inte "bara mamma".

Kanske har det nåt att göra med att jag inte velat ha barn under hela mitt liv. Det är först de senaste åren jag omvärderat detta, med hjälp av min man. Graviditeten var rätt jobbig, för att inte tala om förlossningen och den första månaden när allt var svart och h*n bara skrek och skrek och skrek. Kanske har jag inte bundit an lika mycket som andra? Eller så har jag det och definierar mig bara annorlunda.

Det är en tanke som sysselsatt mig ganska mycket på sista tiden.

18 september 2007

Jag är tillbaka

Jag har så många tankar som jag vill skriva ner. Jag vill inte ha dem på min mer publika blogg så jag kommer att försöka få tid att skriva dem här.

Tankar om att ha barn. Tankar om hur det blev, jag som inte ville ha barn. Hur gullig min lill* är. Hur mycket jag tycker om henom.

Tankar kring mammarollen, hur man "ska" vara som mamma. Hur samhället först säger att man som mamma är den som känner sitt barn bäst, för att ca fyra månader senare när man börjar förstå vad knyttet vill plötsligt säga att man måste göra på deras sätt, ge barnet smakportioner, låta det sova i egen säng och helst eget rum, inte äta på nätterna och en massa andra dumheter.

Ja, jag kallar mig en nära förälder och bär min lill* i sjal, låter henom gå på pottan (EC-light) och tänkte amma tills h*n inte vill längre. Massor av "kunniga" människor tjatar på mig om smakportioner, sova hela natten med den berömda femminutersmetoden etc. Ät skit och låt mig vara den bästa mamman för mitt barn, precis som ni kallade mig när h*n just fötts och jag mådde apa och inte alls förstod att jag kunde tycka om det lilla knytet.