Vingar

Han är mina vingar. Utan vingar kan jag inte flyga.

Citat Guo Pei

Energitjuv

Du. Det är du som är min energitjuv. All min energi går åt till att stänga mig för dig. Att inte röra mig när du lutar dig nära för att se på skärmen. Att inte dra mig undan men inte heller luta mig närmare. Att hålla min kropp lagom nära din. Att hela tiden vara totalt medveten om ifall någon del av mig nuddar dig. Känna din värme.

Jag ser dina ben och minns hur det var att sitta i din famn. Din kropp mot min. Din kärlek sammanflätad med min.  

Jag minns alla våra diskussioner, våra samtal, skrivna och talade. Jag minns kärleken, den du öste över mig. Jag saknar den.

Jag måste hålla mig stängd. Jag får inte visa vad jag känner. Hur jag längtar. Hur hela min kropp sträcker sig efter din. Din mun, ditt skägg, ditt hår.

Det är fruktansvärt energikrävande.

Slut

Helt enkelt.

Gråter

Gråter. Ofta. Det är över. Tillåter mig att sörja. Vi har inte gjort slut, men det kommer. Han mår dåligt av andra anledningar nu och omvärderar sig själv, sitt liv och vad han vill. Och han vill inte vara otrogen.

Och jag sörjer. Kärleken. Vänskapen. Kanske att vänskapen klarar det här. Men kärleken, den är borta. Åh, vad jag älskar honom.

Det gör ont. Det får göra ont. Det var helt fantastiskt, underbart, otroligt. Det var en sällsam kärlek, tillåtande och inkluderande. Varm och totalt tillitsfull. Den är borta. Det smärtar något otroligt.

Igen

Utmattning, igen. Bekräftat av läkare idag. Sömntabletter och sjukskrivning om jag vill. Än så länge inte.

Oh...

"Jag ville bara träffa dig." sa han när han kallat mig till möte om något vi båda jobbar med.

Jag smälter. Får svindel.

Vi lyckades röra vid varandra utan att någon såg. Kunde förmedla kärleken.

Lunch. Vi satt och höll varandra i handen och såg nog väldigt förälskade ut. Servitrisen kom nämligen och sa "Men oj, vad mysigt ni ser ut att ha det!" och det hade vi ju.

Bad om att få röra vid honom. Det var så länge sen. Vi gick till nödstället, vårt vanliga ställe var upptaget. Och oj, vad långt det gick. Långt över alla gränser. Och det var bra. Väldigt bra. Men något var annorlunda. Svårt att säga vad.

Jag älskar dig. Sa jag. Det har jag inte sagt på länge. Jag älskar dig. Fick jag tillbaka. Det var ännu längre sen.

Älskade man. Fantastiska karl. Han är tillbaka på min krok.

Mer tårar

Konstigt. Jag gråter ofta när jag tänker på honom. Och jag vet inte varför.

Jag har en bild jag ofta tittar på. En bild tagen enbart för mig, där han ler in i kameran. Plötsligt har jag börjat gråta när jag ser bilden. Varje gång.

Jag saknar honom fortfarande så det kryper i kroppen. Nästan konstant. Läser gamla konversationer, från våra första veckor och känner lyckan. Lyckan vi kände, åtrån. Lyckan över att vara jämställda i vår längtan och åtrå. Vi ville lika mycket och det var inte lite! Kärleken lyser ut ur texten. Fantastiskt att läsa.

Det är annorlunda nu. Såklart för att det har gått en tid. Nyförälskelsen har lagt sig lite, för oss båda. Men han har också dragit sig lite tillbaka. Tyvärr. Det är svårt att locka honom tillbaka.

Samtidigt vet jag ju att jag inte kan göra ett skvatt för att han ska älska mig mer.

Lyckan, ändå

Bara få ses. Känna hans doft. Som återigen är underbar.

Lycka. Att han väljer att ta av sin begränsade tid och träffa mig. Fem minuter. Det räcker.

Egentligen inte alls, såklart. Men det räcker för en känsla av lycka. Underbart. Helt fantastiskt.

Jag väljer att vila i den känslan. Väljer att inte försöka se framåt. Väljer att njuta av nuet, av min kärlek till honom. Och att han besvarar den.

Hans fantastiska sidor

Han tror inte på mig. Att han är så fantastisk. Det stör mig att han har så låg självkänsla.

De bra sidorna

• Omtänksam
• Nyfiken
• Nördig
• Lyhörd
• Snäll och trevlig
• Smart
• Kulturell
• Diskussionslysten
• Ärlig, mot mig 
• Attraktiv
• Välklädd
• Tänker på detaljer
• Oerhört sexig 
• Fantastisk pappa
• Pratsam

De jag stör mig på

• Den låga självkänslan
• Minnet... 
• Oförmågan att ta beslut
• Veligheten, att han inte lyssnar på sig själv

Jag behöver också göra en lista över ... varför jag finner honom så intressant. Varför han upptar så mycket av mina tankar. Varför jag tror att ett liv med honom skulle vara bättre än det jag har idag.

Sorg

Mediterar. Återkommer till min första fantasi. Den att vakna bredvid honom. Hans leende det första jag ser när jag vaknar.

Plötsligt övermannar en stor sorg mig. Den väller över mig. Tårarna rinner. Jag kan inte, vill inte, värja mig. Sitter och låter det ske.

Undrar varför.

Påverkan

Jag tror inte han förstår vilken inverkan han har på mig. Vi fick en halvtimme tillsammans idag. Helt ensamma, i en bil.

Nu värker jag av längtan efter honom. Hans doft, hans röst, hans händer och kropp. Hans kyssar, hår och leende.

Galet.

Arg och ledsen

Vill klippa allt, försvinna, inte höra av mig. Vill vara barnslig och avsluta kontakten helt. Vill skrika och gråta. Vill ha bekräftelse. Får det inte. Trodde jag fick det. Men inte.

Vad ska jag då med det till? Varför ska jag vara ledsen och förklara och bli besviken? Det har jag ju så det räcker redan.

"Inga krav."

Varför kan jag inte hålla mig därifrån? Varför hoppas jag så och blir så glad för de små smulor jag får? Bekräftelse... Smulor åt en svältande.

Varför är jag rädd för att säga vad jag känner och tycker? Varför är jag rädd för att han ska ta illa upp och lämna mig? Och varför är jag rädd för att bli lämnad, övergiven? Varför är jag rädd för att inte bli älskad? Varför betyder det så otroligt mycket?

Ja, varför stannar jag? För att jag inte vill ge honom den enkla vägen ut... Himla dåligt skäl, faktiskt.

Depression, igen?

Ramlar jag ner igen? Knäppa tankar. Tydliga depressionstankar. Som den om sorgen. Som att jag gör slut gång på gång. Som att jag ömkar mig för att jag inte får bekräftelse.

"Jag kan fiska efter bekräftelse hemma. Det vill jag inte göra här. Då är det bättre att jag går."

Att jag grät när han gått.

Att jag är så tyst. Låter honom prata. Berättar inte saker. Har jag slutat berätta? Vem är jag? En deprimerad person? Är det därför?

Skulle vilja prata med någon om dessa tankar. Bekräftelse och berättare. Men vem?

Sorg?

Svårt att veta var vi står. Känner sorg. Fast det officiellt inte är slut.

Sorgen får vara här ett tag. Precis som kärleken fick.

Förändring

Igår luktade han som vanligt. Men det luktade inte gott.

Vad är det som gör ont?

Att inte få respons på sexuella inviter. Det gör mig rädd. Rädd att han inte vill längre. Jag känner mig så sårbar när jag vågar skriva om sex och att inte få något svar gör mig livrädd. Skräckslagen. Jag har till och med raderat de gånger jag skrivit om det och inte fått svar. I efterhand.

Jag känner inte heller att jag kan fråga. När jag frågade senast höll det på att ta ände i förskräckelse.

Just nu tänker jag att han inte är handlingskraftig nog för att göra slut med mig. Så länge jag inte gör slut kommer vi att ha en relation. Men så vill jag ju inte ha det. Jag vill att han ska vilja ha mig. Åtrå mig. Älska mig.

Han har slutat älska mig. Inte så han säger det, utan snarare att han inte säger det alls längre. Sedan jag frågade. Därför frågar jag inte igen. Vill inte klänga. Vill inte vara jobbig. Men vad är det då för relation? Vad får jag ut av det då? Om jag inte får kärlek och bekräftelse och inte vågar visa vad jag känner? Då kan vi lägga ner.

Och jag gissar att vi lägger ner när brevbäraren bara kommer med besked. Oavsett besked.

Vem är jag?

Vem är jag om jag inte berättar för någon vad jag gör?

Vem är jag om jag inte får bekräftelse?

Om jag inte berättar för någon vad jag gör, hur får jag då bekräftelse?

Vad är jag utan detta?

What's in it for me?

Ja, det börjar jag fundera på. Vad vill jag få ut av det här?

Bekräftelse
Kärlek
Livsglädje
Lycka

Är det jag får. Det är inte fy skam.
Men skam känner jag också. Även om inte så mycket som jag "borde".

Kan jag vila i "just här, just nu" eller behöver jag något mer?

Depression, helt klart

Gråter för ingenting. Får konstiga tankar.

"K bryr sig inte om mig längre. Hen har andra vänner. Jag kan lika gärna sluta umgås med henom."

"Alla de här böckerna jag har. Jag kan lika gärna slänga dem. Ingen nytta, tar bara upp plats. Värdelöst."

Fighterna jag tar med min yngste son. Hur sårad jag blir av hans tonfall. Hur förvånad jag blir när äldste sonen blir ledsen när jag ska ut igen. "Mamma, varför ska du dit idag igen, du var ju där igår."

Hur tar jag mig igenom det? Hur tar jag mig ur det? Ska jag be om höjd dos? Eller är det en tillfällig svacka?

Otrohet

Kärlek. Åtrå. Kyssar och smekningar. Samtidigt dåligt samvete, smygande och mörka tankar.

En begynnande depression? Kanske var den som sa dumma saker till mig häromdagen. Gråtmildheten tyder också på det.

Men Åh! Kärleken. Intimiteten. Att prata om allt, precis allt. Att inte skygga för något. Fantastiskt. Att älska så förbehållslöst. Inte ställa krav. Inte försöka förändra. Bara vara, upptäcka, känna. Respektera varandras gränser. Utforska dem, utmana dem. Och respektera.

"trust"

Jag har accepterat en yoga-utmaning på nätet. 30 dagar, igår var första. Temat var "motive". Jag var trött och lättretlig efteråt. Gjorde de 25 minuterna och sen en yoga nidra.

Idag var temat "trust". Det var 35 minuter och sedan mediterade jag med Tara Brach i 25 minuter.

På kvällen försökte jag få kontakt men lyckades inte. Plötsligt kom tanken 'Tänk om han bara leker med mig?! Tänk om vi ses och han vänder sig bort?"

Det gav mig ångest. Inte kraftig men dock ångest.

Jag fick fortfarande inte kontakt och ångesten växte. Inte förrän efter 23 fick jag kontakt och bekräftelse på att jag hade fel. Dum tanke.

Nu slog det mig. Jag tappade tilliten. "Trust"

Jag undrar varför. Det verkar som att den här yogan går rakt in i mig. Rubbar mina cirklar. Det ska bli spännande att se vad som händer imorgon.