Vill klippa allt, försvinna, inte höra av mig. Vill vara barnslig och avsluta kontakten helt. Vill skrika och gråta. Vill ha bekräftelse. Får det inte. Trodde jag fick det. Men inte.
Vad ska jag då med det till? Varför ska jag vara ledsen och förklara och bli besviken? Det har jag ju så det räcker redan.
"Inga krav."
Varför kan jag inte hålla mig därifrån? Varför hoppas jag så och blir så glad för de små smulor jag får? Bekräftelse... Smulor åt en svältande.
Varför är jag rädd för att säga vad jag känner och tycker? Varför är jag rädd för att han ska ta illa upp och lämna mig? Och varför är jag rädd för att bli lämnad, övergiven? Varför är jag rädd för att inte bli älskad? Varför betyder det så otroligt mycket?
Ja, varför stannar jag? För att jag inte vill ge honom den enkla vägen ut... Himla dåligt skäl, faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar