Är folk för oroliga? På en del bloggar jag läser oroar man sig för precis allt. Hela tiden. Kommer på nya saker att vara orolig för, lägger en hel massa tid på att oroa sig för saker som knappt ens händer över huvud taget.
Det är väl i och för sig sunt att oroa sig, till en viss grad. Så att man är förberedd den dagen det händer något. Eller? Nja. Att oroa sig är att ta ut ränta på framtiden, utan att man vet hur mycket det blir, eller nåt liknande klokt jag hörde/läste nånstans.
Om jag konstant oroar mig för att tappa barnet, att det ska dö i plötslig spädbarnsdöd, att saker ska ramla ner och slå det i huvudet, att det ska ramla ner från soffan eller sängen... så har jag ju knappt nån tid för att njuta av barnet. Njuta av den varma lilla kroppen som klänger sig fast i mitt hår, njuta av skratt och lek.
Jag försöker så gott det går att inte oroa mig. Det är klart att det är svårt, men ändå. Om något händer så får jag ta itu med det då. Det hjälper inte att jag har tänkt igenom olika scenarion hur många gånger som helst - jag vet ändå inte hur jag reagerar när lill*n sväljer en glaskula, ramlar ner och slår huvudet i soffbordet eller trillar ur vagnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar