13 september 2005

Rätt eller fel...

Stora funderingar för N just nu. Hur mycket "står hon ut med" i sitt förhållande. Hur mycket orkar hon "acceptera" från sin pojkvän. Missförstå mig inte nu, han är inte elak eller manipulativ eller dum på något sånt sätt. Han är bara sig själv. Och mycket, mycket olik henne. De har olika uppfattningar om mycket. Han är en känslomänniska som åker upp och ner och blir irriterad, lycklig och superförbannad om vartannat. Hon har sen unga år fått lära sig att hålla inne med sina känslor och inte lämpa dem på andra. Hur länge pallar hon med att leva med en person som är så utåtriktad?

Sen handlar det också om grundläggande värderingar. Han tycker att en otrohet, att ha sex med någon annan, inte är så farligt. Det är ju bara kött och kroppar, inga känslor inblandade. För henne är det totalt otänkbart, det går inte ens att föreställa sig att vara otrogen, oavsett om det är han eller hon. Hon vet och förstår att han accepterar hennes syn och inte kommer att vara otrogen mot henne, men hon vet inte om hon kan riktigt lita på honom då hon vet hur han känner. Att det inte är viktigt för honom. Hur länge räcker hennes nej då?

Sen handlar det också om respekt och om att faktiskt vara intresserad av sin partner. Han är det inte. Hon kan bli uppspelt och glad över småsaker och vilja berätta det och han lyssnar inte. Då menar jag inte att han bara hummar och nickar och har tankarna på annat håll, nej, han lyssnar verkligen inte. Om det är på telefon håller han luren ifrån sig och gör annat. Jag har sett det med egna ögon. Om det är tillsammans med andra blir han glasartad i blicken och är i sin egen värld. Han låtsas inte ens vara intresserad. Det tär, i längden. Och det är fruktansvärt oartigt, inte minst...

Han är fullkomligt övertygad om att det är de två som gäller, för hela livet. Hon är inte riktigt lika säker. Dels har hon inte haft lika många förhållanden som han och dels är hon ganska mycket yngre än han. Hon undrar hur hon ska veta? Vad är det som gör att man är så säker på att man kommer att älska varandra livet ut. Hur vet man? Hon funderar.

Vi diskuterade länge idag och jag försökte verkligen att inte påverka henne åt något håll. Utan betonade att hon måste tänka efter, låta känslorna vara med och fatta sitt beslut själv. Men inte göra något överilat. Inte heller bara låta logiken och hjärnan vara med i beslutet utan även ta med känslorna. Svårt, när hon har svårt för att lita på sina känslor, eller ens känna dem och förstå dem när de kommer.

Det är ju frågor som alla brottas med. Är han/hon rätt för mig. Jag tror att man behöver veta ganska mycket för att förstå det. Mycket om sig själv, hur man reagerar på olika människor, vad man behöver för att må bra. Veta och förstå sina känslor och lita tillräckligt mycket på sig själv för att tro att man kan klara av att "stå ut med" de otillräckligheter personen i fråga har, under en längre tid.

Det här har jag kommit fram till. Jag själv, alltså. Att jag känner mig själv, att jag tror på mig själv, att jag älskar mig själv. Varför är jag då så villrådig, fortfarande? Varför vågar jag inte lita på att jag även kan "frälsa" mig själv. Dvs att jag kan vila i nuet, att jag kan bli lycklig på egen hand. Kan sluta söka, kan inse att jag är störst och att jag är Kärlek.

Jag vet inte. Men jag tror jag lyckats bestämma mig för att jag snart, så snart jag blir av med jobbet och har flyttat, ska ta det lugnt. Göra ingenting. Cykla lite, promenera lite, plocka lite svamp. Fundera och ta det lugnt, inte ha några krav förutom att laga lite mat, baka lite bröd och pilla mig i naveln. Inte ens hetsa mig själv att bli med barn, ska jag få göra. Och detta ska jag få hålla på med ett bra tag innan jag faktiskt tänker på att skaffa mig ett nytt jobb. Försörjningen får klara sig. Maken jobbar ju och det får vi lov att klara oss på.

2 kommentarer:

Lyckliga Grodan sa...

hej igen.. trodde ett tag att du flytt bloggandet.. många tankar.. många viktiga tankar.. och de måste man tänka, och tänka igen tills de är färdigtänkta..
kul att se dig igen

andas sa...

Hej Grodis!

Nejdå, jag slutar inte blogga. Jag pausar då och då - för det jag bloggar om behöver eftertanke och ibland uppehåll. Men jag bloggar på annat håll också och där är jag lite mer regelbunden.

Och jag följer dina äventyr i plaskdammen noga. ;-)