13 augusti 2005

Resan, del 2

Idag är det lördag och det betyder resedags.

Vi började på N idag igen. Det gick bättre, hon kom igenom flera känslor och lyckades också en gång komma åt en känsla som hon såg sig själv omedvetet fly ifrån. Hon slutade dock efter ett tag och det var min tur.

Jag lyckades inte få fatt på en enda liten känsla. Det fladdrade i magen, gjorde ont i nacken, tryckte över bröstet och ögonen var känsliga. Men känslorna lät sig inte identifieras. Hjärnan gick på högvarv och talade om för mig en hel massa saker. Efter en stund sa jag ifrån och slutade. Någon hade sagt att det går bra att göra den fysiska resan fast man inte gjort hela den mentala, så vi testade det istället.

Det gick nästan skrämmande bra. Jag talades ner i trans och sedan fick jag upp dörren till rummet där min mentor väntade, och där rymdfarkosten stod. Mentorn var inte riktigt den jag väntade mig, milt sagt, men jag accepterade att jag just läst Harry Potter och att Professor Dumbledore säkert är mycket vis och klok och var just rätt person att ackompanjera mig på min resa. Efter lite diskussioner med mig själv satte jag mig i rymdfarkosten med honom, trots att hans hatt knappt fick plats.

Rymdfarkosten tog mig till ett ställe mitt emellan mina ögon. Det var en stor grotta med välvt tak. Jag såg en liten dörr och fann att jag var i en punkt i mitt högra ögonbryn, en punkt som ofta gör ont. På frågan om det var någon speciell känsla där var svaret mycket, mycket klart: sorg.

Minnet kom också väldigt snabbt. Jag är fyra år gammal. Jag står och tittar på min mamma som skriker. Hon håller i min lillebror, som bara är några månader gammal. Hon skriker, om och om igen "Han är död, han är död!!!". Farmor försöker trösta "Nejdå, han rörde på sig."

Ingen ser mig. Ingen inser att jag faktiskt är där. Mina föräldrar åker sin väg med lillebror. I min fantasi har jag följt med dem, jag har minnesbilder av hur det såg ut när bilen for fram mellan åkrarna, fast jag vet att jag inte kan ha sett det.

Vi fortsatte resan, nu med tårar strömmande ner för kinderna, ryckningar i kinder och mun. Intensiv sorg och smärta. Lägerelden tändes och jag var trygg. Trygg med min mentor, bara närvaron av en vis person, trots att det var just han, kändes lugnande. Jag fortsatte. Jag gick igenom minnet igen, nu med förståelse tillagt till min fyraåriga upplevelse. Nu förstod jag vad det var som hände. Varför de skrek. Sedan fick jag tala, som fyraåring. Oj, vad arg jag var på farmor! Varför sa hon en så otroligt dum sak? Varför försökte hon inte trösta? Varför såg hon inte mig när de hade åkt?

Farmor fick svara. Hon visste inte bättre. Hon hade ingen aning om hur man betedde sig när ens barnbarn inte vaknar upp efter eftermiddagsluren. Hur tar man hand om en hysterisk sonhustru. Men ändå! Hon var ju vuxen. Äldst. Den som skulle kunna ta hand om situationen. Från farmors själ kom ett mycket kraftfullt förlåt. Förlåt för att hon varit otillräcklig. Förlåt för att hon inte kunnat hjälpa till den där hemska dagen.

Sedan talade jag med min mamma. Frågade varför hon glömt bort mig. Varför hon försvunnit. Inte bara i bil, till sjukhuset, och kommit hem utan lillebror, utan även sedan. Varför fanns hon sen inte till för mig. Varför såg ingen att jag också förlorat någon. Varför såg hon inte att mitt liv också var i trasor, att jag också sörjde.

Mamma fick också svara. Att hennes liv krossats. Att hon inte visste vad hon skulle ta sig till. Att förlora ett barn, det ska inte vara så. Att hon var tvungen att ta avstånd för att rädda sig själv. För att om hon inte skulle kunna rädda sig själv skulle hon heller inte kunna rädda mig.

Otroligt starka känslor. Och extremt fokuserat på just den punkten över höger öga.

N lyckades guida mig genom hela processen och jag lyckades förlåta. Trots att jag inte accepterar vad de gjorde, trots att vuxna borde kunna veta bättre, så förlät jag dem. De gjorde det de kunde. Deras liv slogs också samman. De ville inte vara elaka mot mig, de hade bara ingen som helst aning om hur man gjorde i och efter en sån här upplevelse.

Förlåtelsen kändes väldigt bra. Det var en stark känsla av att min mamma saknat mig. Att hon velat komma tillbaka sen, när hon börjat inse vad som hänt. Men att jag inte velat. Jag var inte längre ett litet barn, jag var en storasyster utan lillebror. Och duktig. En dörr hade slagit igen. Kanske, kanske har den öppnats idag. Iallafall på glänt.

Jag vill öppna den dörren helt. Jag vill tala med mina föräldrar om detta. På 70-talet var den bästa metoden för att komma över ett barns död att "glömma och få ett nytt barn så fort som möjligt". Alla bilder bortplockade. Ingen talade någonsin om honom. Jag vill prata med dem om det här. Försöka komma tillbaka till en god kontakt med mina föräldrar. Ha en mamma och en pappa igen. På riktigt. Veta att de finns där för mig, veta att de älskar mig för den jag är, inte för det jag åstadkommer som en duktig flicka.

4 kommentarer:

Lyckliga Grodan sa...

så starkt.. tårarna rinner nerför mina kinder.. har inte fler ord just nu

andas sa...

Tack.

Lyckliga Grodan sa...

du är stark och modig.. hela resanprocessen är helande, om man törs..din berättelse följde med mig hela kvällen, och jag var tvungen att sätta mig och läsa den igen.. Förlåtelse är otroligt, det är som att släppa taget om nåt som har stulit positiv energi, och frigöra den energin till nåt man väljer själv..

andas sa...

Visst är det så. Man märker hur man hade gått och burit på det där, utan att märka det. Plötsligt är man lättare. Men det är inte lätt.